Sjätte dagen utan el

Oljekällan i Kirkuk

Det är en förbannelse att vara i Irak på vintern. Inte så att snöstormarna drar förbi, men kylan inomhus förlamar en. Det enda icke-elbundna alternativ som finns är fotogenkamin både illaluktande, miljövidrig och hälsovådlig, men vad göra? Igår nådde det sin kulmen då även vattnet tog slut och jag kröp ner under det goa duntäcket, den allra bästa investering man kan göra om man vistas i Irak vintertid. Sommar och fyrtio grader varmt – kom snart!

Elberoendet är ett västerländskt dilemma vi har och det är oerhört nyttigt att leva med reservplaner och beredskap. Våra stränga säkerhetskrav, väl så viktiga, är något man skrattar gott åt här. Efter att ha levt i krig under årtionden  är detta så nära fredstillstånd man kan tänka sig hittills. Men ständiga el och vattenavbrott gör vardagen mycket besvärlig, framför allt för kvinnorna som sköter hushållen. Även de kvinnor som förvärvsarbetar eller studerar förväntas laga mat varje dag till hela familjen  som kan bestå av 5-15 personer, beroende på hur många som bor ihop. Det har gjort att en del familjer, både av statusskäl men också av behov, skaffar sig hemhjälp – gärna från Nordafrika eller Asien.

Maria Hagberg

 

Some thoughts on the response to the attacks against women in Jerusalem

This is the first time I write a blog… ever. So for this momentous occasion, I’ve decided to share my thoughts on the recent media reports of the ultra-orthodox community committing  acts of violence directed primarily against women for not being “modest” or for not complying with the community’s unspoken rules (i.e. sitting at the back of the bus while the men sit in the front). This has become such news that I even read an article about it in my parents’ local newspaper (the Herald-Tribune… not the International Herald Tribune…the Sarasota Florida Herald Tribune )!

While I think it is great that media is writing about the image of women in public spaces (or the disappearing image) and what impact conservative practices are having on women’s lives… there is still something that doesn’t feel right about all this sudden media frenzy. So I decided to have coffee with an Israeli friend to discuss.

Rina told me that she feels that what we are seeing is a response backed by liberal Israelis who need to show that they respect women’s rights so that they can keep proving that this is a modern, democratic society – the only democracy in the Middle East, according to Israel. Yet there is no real analysis coming out as to why these extreme acts against women are taking place nor what has made these groups so strong. There is no discussion that the state has supported them financially for years and let them live by their own principles in their own neighborhoods.

Rather than an open debate on root causes, the reaction has been to vilify the religious conservatives, to show how weird they are, that they are just a rare anomaly, and in fact, overall, Israel is still a modern, liberal society that respects women’s rights.

What am I trying to conclude by writing this? Well, that the international media attention against the ultra-orthodox is perhaps not painting the whole picture.

Linda Öhman

 

Kvinnoorganisationer attackerade i Serbien

Tillbaka från julledigheten möttes vi i Belgrad av otrevliga nyheter. Två av våra partnerorganisationer hade utsatts för attacker under nyåret och den ortodoxa julen. Den ena organisationen arbetar för lesbiska kvinnors rättigheter i Novi Sad, norra Serbien. De har blivit utsatta för attacker tidigare – bland annat har de fått molotov-cocktails inslängda genom fönster, men lyckades förra året efter många turer få till ett samarbete med polisen och lokala myndigheter. Bland annat bekostades säkerhetsutrustning så som övervakningskameror. Den här gången krossade någon samtliga rutor i det kulturcenter där vår partnerorganisation delar lokal med ett par andra organisationer. Förövaren hamnade denna gång på bild tack var de nya kamerorna, men polisen har ändå valt att lägga ner ärendet ”i brist på bevis”. Organisationen kommer att ordna en presskonferens där min serbiska kollega ska delta. Från vår sida kommer det att handla mycket om säkerhet – är alla människors säkerhet lika viktig?

En annan partnerorganisation i Belgrad som arbetar mot våld mot kvinnor hade också fått sitt kontor utsatt för en attack. De har arbetat på en oansenlig adress om än inte hemlig i över 20 års tid. Och de har alltid fått vara i fred. Nu kommer vi, utöver stödet till deras verksamhet, att finansiera en säkerhetsdörr och kamerautrustning som de vill installera, förutom såklart moraliskt stöd vilket är nog så viktigt. Jag ska träffa dem nu i veckan för att prata mer om vad det var som hände.

Det är en otrevlig utveckling med dessa riktade attacker. Personligen är jag ingen tillhängare av att vi bygger in oss bakom larmsystem och misstänksamhet, men det känns så grundläggande att de kvinnor som vänder sig till våra partnerorganisationer för att få hjälp och stöd kan känna sig trygga. Liksom våra modiga partnerorganisationer som står upp mot våldet och förtrycket.

Stina Magnuson Buur

Examensdag i Amman

Manal med sitt diplom. Foto: Kvinna till Kvinna/Johanna Wassholm- Min familj stöttar mig i det här. Min man har sagt till barnen att om de vill ha en mamma som arbetar måste de hjälpa till hemma.

Det säger 35-åriga Manal som är en av ett trettiotal kvinnor som idag mottog sina diplom efter att ha slutfört Families Development Association’s (FDA) yrkesutbildning. Genom projektet Izdihar, som finansieras av Kvinna till Kvinna, har FDA förberett 500 jordanska kvinnor för arbetsmarknaden, sedan starten 2010.

Deltagarna i projektet får praktisk utbildning i yrken som matlagning och barnomsorg. Sjäva yrkesutbildningen varvas med utbildning i ”women’s empowerment” – om kvinnors rättigheter både i samhället och i familjen.

- Själv är jag bekant med kvinnors rättigheter, men för många av deltagarna på kursen var detta ett helt nytt område. Jag har tur som har en familj som stöttar mig, men att ta steget ut i arbetslivet är inte självklart för alla.

Manal berättar om en kvinna på kursen vars familj har det mycket svårt ekonomiskt. Trots detta vägrar kvinnans man låta henne ta anställning efter kursen. Personalen på FDA har direktkontakt med mannen i fråga för att försöka förmå honom att  låta sin hustru arbeta utanför hemmet.

Att kvinnor yrkesarbetar är ingen självklarhet i Jordanien.  Många män anser att det är skamligt att kvinnor arbetar, trots att den extra inkomsten skulle göra stor skillnad för familjen.

- Det är viktigt att även män utbildas, säger Manal som efter sin praktik på Jerusalem Hotel i Amman nu har fått anställning som kock i hotellets kök.

- Den här utbildningen har förändrat mitt liv. Nu känner jag mig som en människa.

/Johanna Wassholm

Första veckan i Albanien

I måndags kom jag hit till Tirana, där jag nu ska jobba som fältrepresentant för Kvinna till Kvinna i ett och ett halvt år. Min familj – man och två små barn – kommer till Tirana idag. Det ska bli jättekul att börja det här äventyret tillsammans!

Här är några första intryck från min nya hemstad.

Min första vecka började med att hitta lösningar på många praktiska problem.  Andra dagen var jag utan elektricitet, det innebar också att jag var utan värme och utan vatten hemma. Datorn inte funkade, batteriet i bilen gick sönder troligtvis på grund av den värsta kylan sedan 30 år tillbaka, men vad gör det när solen lyser och dagen startar med en riktigt bra espresso!

En kväll skulle vi köra till ett köpcentrum för att köpa brandsläckare och andra saker till kontoret, men bilen startade inte. Två män försökte hjälpa oss med startkablar, de ockuperade hela vägen. En lång kö skapades, men bilen startade inte. Till slut fick vi veta av en mekaniker att vi skulle behöva  byta batteri dagen efter.

En av de två män som hjälpte oss var ägare till restaurangen vid platsen där vi var och vi blev bjudna på middag. En frusen dag slutade med en trevlig och varm middag där vi pratade om hur Albanien har förändrats de senaste åren. Det perfekta tillfället att lära mig mer om landet och sin vänliga och hjälpsamma befolkning!

Färgglatt hus. Man ser tydligt hur alla hus har förändrats efter kommunismen. Just för att försöka glömma den gråa kommunistiska perioden målar folk sina hus i alla möjliga färggranna färger.

Albaniens dåtid, nutid och framtid på samma gång. Man ser en gammal moské, en skrapa som de håller på att bygga, nuvårande ministeriet från tiden när italienerna ockuperade landet - och ett nyinvigt torg som Kuwait/Saudiarabien har finansierat. Till höger ser ni Gjergiji Kastrioti Skanderbeg (1405-1468), den albanska nationalhjälten som rider på en häst.

/Silvia