Tankar inför den 8:e mars

Som ny på Kvinna till kvinna följer jag nyfiket alla förberedelser inför den 8:e mars. Mina kollegor anordnar föreläsningar, deltar med ett seminarium  i heldagsfirandet på Historiska museet på temat ”Kvinnor i Nordafrika – den arabiska våren: Kvinnor i demokratiprocesser”, har fingret med i humorshow Bara brudar, och så planerar vår insamlingsansvarig Catrin börsinsamling så klart (vi ses på stan!).

_Ett 8:e mars kort från Sovjet-tiden.

Grattis mamma på den Internationella kvinnodagen! Ett kort från Sovjet-tiden.

Jag kan härmed konstatera: det finns knappt en annan internationellt uppmärksammad dag som firas på sådana i mina ögon diametralt motsatta sätt i olika delar i världen, som den Internationella kvinnodagen. I Sverige och andra västeuropeiska länder är denna dag en klar feministiskt manifestation, ett tillfälle att påminna samhället och oss själva att kamp för kvinnorättigheter och jämställdhet är långt ifrån över, medan 8:e marsfirandet i till exempel forna Sovjet fortfarande är en bekräftelse för de stereotypa könsroller som finns i samhället och i familjen. Precis så som det var under min barndom i Sovjetiska Belarus.

Inför den 8:e mars kom det stora bilar till min lilla stad lastade med armeniska tulpaner som man sålde på öppen gata, på arbetsplatser fick kvinnor tårtor och parfymer från sina manliga kollegor, pojkar i min klass överraskade (nästan) alltid oss tjejer med presenter. Och måste erkänna att lite väl nostalgisk blir jag över alla de fina blommor, all uppvaktning och alla komplimanger som jag fick den 8:e mars varje år innan jag kom till Sverige. Dock är jag ändå tveksam till om Internationella kvinnodagens upphovskvinna Clara Zetkin skulle tycka om konceptet. Kvinnorna hyllades och gör det fortfarande just för att vara ”kvinnliga”, vackra och kärleksfulla (läs ompysslande). Just denna dag och bara denna dag förväntas män befria sina fruar från deras hembestyr, och just denna dag städa, laga mat och ta hand om barnen, som om den 9:e mars och de övriga 364 dagar av året förblir ”mansdagar”. Brist på jämställdhet i sin yttersta alltså.

Och själv har jag fortfarande inget emot att ta emot blommor och en chokladtårta den 8:e mars, men det gör jag i och för sig vilken dag som helst.

Julia Lapitskii

Kvoteringsdebatten bortom Stockholm och Amman

Under fyra timmars bilkörning genom öknen hinner man avhandla många samtalsämnen. På vår väg till Tafilah i södra Jordanien diskuterar Maha och Sara, två av våra partners, livligt konsekvenserna av den kvoteringslag som säger att 25 procent av platserna i landets kommunfullmäktige ska vara reserverade för kvinnor. Maha och Sara är några av dem som kämpat för att uppnå den här lagen, men de är inte nöjda med utfallet. Antalet kvinnor som ställer upp i kommunvalen är så få att konsekvensen av kvoteringslagen blir att även kvinnor som inte fått en enda röst väljs in i kommunfullmäktige för att fylla platserna.

Jag tänker på den svenska debatten och kritiken mot kvotering som strategi. Man ska vinna sin plats på grund av kompetens och inte på grund av sitt kön, brukar det heta. I Jordanien, långt från huvudstaden Amman, får debatten ett annat perspektiv. Vad händer med samhällets syn på kvinnors politiska deltagande om vissa kvinnor får politisk makt trots att ingen röstat på dem? Och vilken makt får de egentligen om de i själva verket fungerar som alibin? Men den viktigaste frågan måste ändå vara: varför ställer så få kvinnor upp i valen (det saknas naturligtvis inte kapabla kvinnor i Jordanien) och varför får de inte fler röster?

Svaret får vi delvis nästa dag när vi åker norrut för att besöka Kura – namnet på såväl orten som en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer som utbildar kvinnor i allt från sömnad och korgbindning till reproduktiv hälsa och rösträtt. Fatima är ledare för organisationen och när vi äter lunch berättar hon historien om hur det gick till när hon till slut ställde upp i kommunvalet.

Fatima är ogift och bor tillsammans med sin familj. När hon väl hade fattat det modiga beslutet att kandidera till kommunfullmäktige uppstod ett annat hinder. Hennes bror vägrade låta henne ställa upp i valet. Kura är ett traditionellt, konservativt samhälle och kvinnor förväntas inte göra något utanför hemmets väggar utan en manlig familjemedlems godkännande. Fatima berättar hur hon ”strejkade” i flera veckor.

- Jag stängde in mig på mitt rum och bara grät. Jag vägrade prata med min bror.

Till slut gav Fatimas protester resultat. En dag kom hennes bror in på hennes rum och sa att han hade ändrat sig, hon fick ställa upp i valet.

Då återstod bara två veckor till valet och inte mycket tid för kampanjarbete. Men Fatima är välkänd och uppskattad i Kura. Trots begränsad valkampanj fick hon ett stort antal röster. Hon berättar med stolthet att hon inte fick sin plats på grund av kvoteringslagen utan för att så många röstade på henne.

Fatimas kamp för att få vara politiskt aktiv slutade lyckligt, men hennes väg dit visar vilka hinder många kvinnor måste ta sig över för att ens få kandidera i val. Kvoteringslagen är en viktig framgång för kvinnorörelsen i Jordanien. Nu återstår arbetet med att förändra samhällets attityder.

/Johanna Wassholm

Since last I wrote, I have been thinking a bit about rule of law. You can never go wrong with the rule of law, someone said at a conference I went to a good while back. But that is exactly what you can do here, you can go very wrong with rule of law.

Rule of law is a basic tenant of democracy, at least that´s what they taught me when I did my masters in international studies! And that means that as a citizen you have to be able to influence the law. As the West Bank operates under Israeli military law, in addition to their own civil administration law, citizens have basically no chance at influencing it. The Palestinian Parliament, the Palestinian Legislative Council is not working since the internal split between Fatah and Hamas brought it to a close. That means law can only be changed through Presidential decree at best. This has obviously challenged the advocacy work of some of the organizations that we support. Meanwhile Israeli military law is developed by military leaders and not necessarily through the Israeli Parliament, where of course Palestinians from the West Bank and Gaza have no influence.

I went to see the film The Law in these Parts (http://www.thelawfilm.com/eng), which if it comes to a cinema near you I can certainly recommend. The film shows how rule of law was changed and adjusted to better fit the development over the years of the occupation. One such development is that people can be kept in administrative detention, without being made aware of the allegations against them, as was the case with Khader Adnan. Adnan had been on hunger strike for 66 days when he stopped on Wednesday, and was told he would be released in April, still unaware of on what charges he was being held. Whether Adnan is guilty or not, the point is that the rule of law should protect people from such arbitrary detention. Like one interviewee in the film said, and I paraphrase, the approach might be adequate in emergency situations. But how long can an emergency period be extended to?

Utbytet har startat!

Som jag skrev om igår så arrangerar Kvinna till Kvinna ett utbyte mellan Södra Kaukasus och Liberia denna vecka. Nu har Lara, Alla, Pervana och Nino anlänt och utbytet har startat! Idag har vi fått en ordentlig genomgång om hur Liberias kvinnor fick nog av kriget, samlades över etniska och religiösa gränser till en gemensam kraftdemonstration och lyckades driva krigsherrarna till fredsförhandlingar och ett fredsavtal. Trots kvinnornas insatser för fred och vilja att ta del av politiska beslut fick vi höra att kvinnors deltagande minskar då senaste valet var en katastof sett ut kvinnors synvinkel (trots att Ellen  Sirleaf Johnsson vann presidentvalet). Men redan nu  börjar de blicka framåt till valet 2018 för att ena kvinnorörelsen och få fler kvinnor invalda på olika politiska positioner!

Mari Lindgren

Besök i Liberia

Jag är återigen i Libera, denna gång för att vara med på ett utbyte mellan aktivister från Södra kaukasus och Liberia. Fyra aktivister som arbetar med fredsfrågor i sina hemländer Georgien, Armenien och Azerbadjzjan ska under en vecka träffa liberianska kvinnor som alla är  engagerade i fredsrörelsen i Liberia för att utbyta erfarenheter, diskutera samarbeten och lära av varandra.

Men jag tjuvstartade och kom ett par dagar innan för att hinna träffa gamla vänner och göra några besök utanför utbytesprogrammet. Så idag var jag till Centre for Liberian Assistance vars ledare Hawa alltid är rolig att lyssna på och diskutera med – hon saknar inte åsikter och är absolut inte rädd att sticka ut hakan! Det var söndag och unga tjejer som bor runt om i området i utkanten av Monrovia kommer till centret för att få undervisning – idag pratade man om vänskap och kamratskap.

Mari Lindgren