“Equality brings quality!”

“Just nu har jag världens bästa jobb”. Tanken slog mig i det kvalmiga konferensrummet på ett hotell i Tbilisi. Som sociala medier-nörd och genusbiten hade jag inte kunnat finnas i något bättre sammanhang. Drygt 20 peppade kvinnorättsaktivister från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan träffades för workshop i sociala medier och påverkan.

Sociala medier får vissa att direkt tänka på vardagliga uppdateringar på Facebook. Andra tänker “branding” och “marketing”. För aktivister världen över har det revolutionerat möjligheterna att mötas och sprida information.

“För oss är det ett fritt utrymme utanför regeringens kontroll”, sade en av våra samarbetsorganisationer från Azerbajdzjan, under helgen. Samtidigt kan aktivism i sociala medier givetvis medföra risker i auktoritära länder, något vi diskuterade ingående under helgen. Men det säger något om kraften i verktygen, när en organisation kan ha över 12 000 följare på Facebook i ett land där demonstrationer på gatan sällan tillåts.

Jag missade feministiskt forum i Stockholm, men fick ett minst lika intressant i stället. Hbtq-perspektiv mötte frågor om mäns våld mot kvinnor. Yngre sociala medieexperter mötte äldre webbnybörjare. Vissa startade sin första Facebooksida.

Andra gjorde kreativa kampanjvideos. Här finns de, beskåda och sprid! Fler uppdateringar och foton från helgen kommer inom kort.


Summary in English:
I have the world’s best job! The thought hit me during a workshop in Tbilisi, about social media and advocacy. As a social media geek and gender freak, I couldn’t have been in a better place. 20 women´s rights activists from all over South Caucasus met for a workshop in social media and advocacy. For some, social media is short everyday updates on Facebook. “For us it is a free space out of control of the government”, said one of our partner organizations. And even though social media activities aren´t free of risks, it is rather powerful that an organisation can have 12 000 followers on Facebook, in a country where demonstrations seldom are allowed.

Younger social media experts met older beginners. Some started a Facebook page, others made creative campaign videos. Here they are, watch and spread! More updates and photos from the workshop will come!

Hanna Navier



Igår var det val i Serbien

Igår, söndag, avverkade Serbien presidentval, parlamentsval och lokalval.

En andra omgång av presidentvalet kommer som väntat att hållas, mellan de två främsta kandidaterna; Tadic (president 2004-2012) och Nikolic, från Serbian Progressive Party - som blev största parti i parlamentet. Tadic och Nikolic driver förvillande lik politik – inrikes är det jobb, sociala reformer och anti-korruption på olika sätt, utrikes gäller EU-medlemsskap, men med Kosovo som en del av Serbien. Den ena kandidaten är pro-europeisk men gör nationalistiska uttalanden, den andra nationalistisk men gör pro-europeiska uttalanden. För att väldigt kort sammanfatta läget.

Enligt de aktivister inom den serbiska kvinnorörelsen som jag pratat med så fanns det heller inget reellt val. Antingen röstar du för det minst dåliga partiet (det finns till exempel ett parti, Liberal Democratic Party, som bland annat driver att det är på tiden att inse att Kosovo kommer att förbli självständigt, släppa det och gå vidare) – för att förhindra att mer extrem-nationalistiska partier tar över. Eller så röstar du blankt för att visa ditt missnöje, kanske med egenhändigt skriven lista över saker det politiska ledarskapet borde ta itu med.

Politikerföraktet är stort – mellan 58 och 77 procent de senaste åren. (Resten av befolkningen kandiderar själva lokalt eller nationellt säger synikerna.) Detta märktes dock inte när jag var i Novi Pazar i slutet av förra veckan för att träffa en av våra partnerorganisationer i närheten. Novi Pazar ligger i Sandzak mellan Kosovo, Montenegro och Bosnien och området betecknas lite som en krutdurk. Där var hela stan, eller åtminstone den manliga delen av befolkningen, mobiliserad för sina favoritpartier. Och ja, det är turkiska och bosniska flaggorna som syns på bilden. Kontakterna till dessa länder är nära – ofta närmre än till Belgrad.

Valrally i Sandzak

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid midnatt, natten till fredagen, trädde ett kampanjförbud i kraft så att väljarna ska kunna bestämma sig i lugn och ro.

Samtidigt undertecknade borgmästaren i Kraljevo, en ort ett par timmar söder om Belgrad, the European Charter for Equality of Women and Men in Local Life. Detta är något som vår partnerorganisation, Fenomena, i ett regional projekt, har arbetat för under väldigt lång tid. Cyniskt kan man säga att det är ett sätt att bedriva kampanjarbete under kampanjförbudet – det ingår såklart i borgmästarens uppgifter att skriva under viktiga dokument. Men självklart är det tack vare Fenomenas arbete att det alls händer. Det är ett stort genombrott.

Nu hoppas vi att Fenomena får lite medvind med det här åtagandet från borgmästaren att luta sig mot. Och att kvinnorna får lite mer frihet, om än inte valfrihet.

För igår var det val i Serbien. Eller var det det?

 

Stina Magnuson Buur

 

Ett minnesvärt möte

Hej,

Vill dela med mig av ett minnesvärt möte..

På väg från Duhok till Erbil stannade vi vid ett hus som låg mitt i ingenstans bland bergen för att låna en toalett. Ut från huset kom en lite pojke för att möta oss med en osäker men nyfiken blick. Så frågade jag om jag fick ta kort och han ställde sig rakryggat framför kameran. Plötsligt försvann han och kom snart ut med sin finskjorta som han knäppte på sig lite snett, smutsig och välanvänd. Jag blev så ledsen över pojken men samtigt så glad!

Jag kommet förevigt bära med mig den lilla pojken..

Dona Hariri

Integrated Security Workshop

Lite kort om workshopen vi hade för kvinnor från våra lokala kvinnorättsorganisationer i Irak.

I mars 2011 höll Kvinna till Kvinna sin första Integrated Security Workshop för kvinnor från Irak och höll sedan en uppföljande workshop i oktober samma år. Denna tredje workshop som vi höll nu var den avslutande workshopen där vi fokuserade på hur man ska fortsätta arbetet med integrerade säkerhet inom den egna organisationer. För många av de ca 18 närvarande kvinnorna var detta första gången de var med, för andra var det den tredje och sista gången.

Integrated Security Workshop är ett säkert utrymme där vi möjliggör för kvinnorättsaktivister att mötas, aktivister som arbetar i svåra och stressade miljöer med hårda arbetsförhållanden – förhållanden där kvinnliga aktivister möter hot och ständigt förändrade säkerhetsnivåer. Workshopen ger kvinnorna utrymme att utbyta erfarenheter och få verktyg för att på bättre sätt kunna hantera sin omgivning och säkerhetssvårigheter.

Utan att gå in på djupare detaljer kring själva workshopen och upplägget måste jag bara få berätta om den förändring hos kvinnorna som workshopen medförde. Den förändring som skedde med kvinnorna den första dagen jämför med den tredje dagen när workshopen var avslutad är helt otrolig. Från att första dagen vara på sin vakt, observerande, nervösa och spända till att bara efter tre dagar vara det motsatta, öppna, nyfikna och fyllda av ny energi. Så fort vi frågade hur de mådde den första dagen började de direkt att berätta om sina jobb och organisationer, men redan andra dagen när samma fråga ställdes så berättade de om hur de mådde i själen, hur de mår som människor, som kvinnor. Och snart började de irakiska kvinnorna nicka när de kurdiska kvinnorna berättade om sitt djupaste jag, och tvärtom. De började finna varandra i varandra. Jag önskar att alla som jobbar med frågor likt Kvinna till Kvinna fick chansen att se denna förändring. Den gav mig en sån styrka och så mycket ny energi att jag skulle kunna jobba med våra frågor för alltid, oavsett hinder och svårigheter!

Ett citat från en av kvinnorna under den sista workshopdagen och sista dagen tillsammans:

Imorse vaknade jag med en ny energi, en energi jag aldrig känt förrut. Jag vaknade och började direkt att tänka på min framtid, den är så ljus. På mig, mitt egna liv, min familj. Jag är fylld av glädje och läntar efter det som väntar mig i livet.


Dona Hariri

Tankar efter workshopen

Hej,

Nu är vi tillbaka i Erbil efter att ha varit i Duhok, en stad två timmar härifrån. Vi var i Duhok under 5 dagar för att hålla i den workshop vi kom hit för att ha tillsammans med våra lokala kvinnorättsorganisationer från Irak och Kurdistan. Jag kommer under dagen att berätta kort om workshopen, vad den handlar om och hur det gick.

Duhok är den vackraste plats jag sett eller änns kunnat tänka mig fanns. Det är med säkerhet världens vackraste plats! Staden är omringad av magnifika ståtliga berg, den ligger som i mitten och omringas av bergen likt en skyddande sköld. Inte nog med att staden är det mest fantastiska jag skådad så fick jag även äran att träffa Kvinnor med stort K. Jag fick höra deras historier, livsöden och dela deras känslor. Jag skrattade med dem och grät med dem, vi delade våra känslor tillsammans. Jag kom dessa kvinnor väldigt nära och de kom mig nära. De unga kurdiska tjejerna kunde knacka på min dörr mitt under natten och fråga och jag ville komma in till deras hotellrum för att skratta och lyssna på musik. De äldre kvinnorna från Bagdad brukade jag gå till så fort jag fick en lucka för att sitta nära dem och be dem berätta för mig om Bagdad, om dofterna, människorna, gatorna och om våra hus, om min släkt som inte längre finns osv osv. De äldre kvinnorna från Bagdad, som jag i mitt första inlägg här på bloggen nämnde, kom jag nära på ett speciellt sätt. Jag kom dem nära i själen, de blev min familj och jag blev deras dotter. När vi skulle säga hejdå grät vi som när en familj splittras.

Sista dagen skulle alla säga ett ord som beskriver vad de känner efter dessa dagar. Jag valde ordet STOLT! Jag är så stolt över dessa kvinnor som hotats, förlorat sina barn, förlorat sina män, levt i krig i alla år, stunder inte haft mat i magen, inte haft rättigheter (och fortfarande inte har till stor del) osv. Att dessa kvinnor fortfarande kämpar för sin sak, att de fortfarande står stadigt på sina ben och tar kampen i egna händer!

Och ett avslutande ord på vägen, hur jobbigt vi än har det ibland så finns det de som har det minst lika jobbigt, men de skrattar ändå..

Dona Hariri