Bilder från workshopdagarna

Al salam aleikum

Det är full rulle i Erbil med workshops, samtal och djupa diskussioner, möten och fritid tillsammans med deltagarna. Jag får inte en minut över för att skriva på bloggen hur mycket jag än önskar! Jag ska snarast försöka trycka in en uppdatering från gårdagens workshop, den andra och sista.

Men, “En bild säger mer än 1000 ord”! Så varsegoda, några bilder från workshopdagarna..

  /Dona

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg 

Workshop, dag 1

Hej,

Klockan är ett på natten, jag sitter på mitt hotellrum och andas in tung och varm luft. Temperaturen nådde idag 45 grader, med för min del får solen gärna skina lite till. Jag älskar denna värme och min kropp mår som den bör!

Igår anlände kvinnorna från Bosnien- Hercegovina och Irak och Kurdistan. Jag vet inte var jag ska börja när det kommer till dessa kvinnor. De är så uppfyllda, så vackra, så mjuka men så starka, så självständiga och så sköra, de är Hjältinnor! Just nu är jag för trött för att göra de rättvisa, därför berättar jag mer om dessa kvinnor imorgon.

Idag var den första workshopdagen för de 15 deltagande kvinnorna. Dagen började med en presentation av konflikterna i Bosnien-Hercegovina och konflikterna i Irak, detta för att alla på ett ungefär skulle veta vad som hänt i respektive land. När Kvinna till Kvinnas samordnare för Bosnien-Hercegovina började berätta om kriget i början på 90-talet, om folkmordet, massgravarna, flyktingarna osv.  började jag titta mig runt för att se hur deltagarna reagerade. Jag såg hur en av de bosniska kvinnorna som sedan ankomsten varit så glad, stark och energifylld blundande hårt, började vagga sig sakta och samtidigt slå sig själv med lätta slag på pannan. Jag kunde se hur hon mådde när hon fick kriget repeterat för sig i ord, hur ont det gjorde i henne och jag fylldes av en sorg. Trots att hon satt i andra sidan rummet kunde jag se hennes tårar när hon kramaktigt blundade, och snart kom mina tårar också. Vi delade sorgen från var sin sida, omedvetna om varandra. Det uppenbarade sig för mig, vi har mycket gemensamt.

Dagen handlade om att deltagarna delar fall exempel på praktiska åtgärder som varit framgångsrika i arbetet med våld mot kvinnor. Kvinnorna från de respektive länderna fick var sitt stora ark papper och på det skriva frågor till de irakiska och kurdiska deltagarna, och vice versa. Sedan delades facilitatorn Lesley Abdela upp samtliga i blandade grupper för att tillsammans svara på frågorna och slutligen presenterade dem för gruppen i sin helhet. Det blev många frågor och långa diskussioner och utan att gå in på detaljerad nivå handlade frågorna i största del om hur kollegorna i det andra landet arbetar med frågor så som säkerhet och resolution 1325. I fokus hur man bör arbeta med frågor som kvinnors deltagande, säkerhet/skydd och implementering av 1325. Vilka prioriteringar som görs, hur organisationer samarbetar med varandra och var fokus i dessa samarbeten bör ligga. I slutet på veckan kan en större redogörelse av alla frågor och svar göras, att göra det nu gör texten alldeles komplicerad och detaljerad. Något gemensamt och som var tydligt under workshopen var hur kvinnorna verkligen ville veta mer om varandras arbete, hur de tog in all information och hur otroligt intresserade de var av varandra! De tog tllvara på varje minut att fråga varandra och lära från varandra, under workshopen, lunchen och varje kaffepaus.

Nu ser vi fram emot en ny dag och allt vad det innebär!

Godnatt

/Dona

Läs även:
Women and Conflict Resolution
Nu åker vi på en resa tillsammans!

Women and Conflict Resolution

Hej,

Kort information om WAC som jag nämnde tidigare.

Trots att behovet av fler involverade kvinnor i fredsprocessen erkänts förblir kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna knappa, i vissa fall icke-existerande. Kvinna till Kvinna har inlett ett projekt kallat Women and Conflict Resolution, WAC. Projektet understryker behovet av fler kvinnor för en mer aktiv och inflytelserik roll i fredsprocesser och dess vikt i att medverka i återuppbyggnaden av samhällen som drabbats eller drabbas av krig.

Projekt försöker öka kvinnors deltagande i fredsprocesser på ett antal sätt, bland annat genom att arrangera nätverksträffar där kvinnor kan utbyta erfarenheter och lära av varandra när det gäller krishantering och fredsbyggande, så kallade Cross-regional network meeting. Och jag är här av den anledningen, att närvara vid detta nätverksutbyte som denna gång handlar om kvinnor från Bosnien-Hercegovina som kommer till Erbil för att möta kurdiska och irakiska kvinnor. För att utbyta erfarenheter, lära av varandra vad gäller krishantering och fredsbygge.

Under två dagar (tredje dagen ska vi besöka ett kontor jag senare berättar mer om) kommer därav workshop hållas, måndag och tisdag. Det ska bli fantastiskt att få följa kvinnorna under dessa dagar och sista dagen kanske de landar i att de är väldigt lika trots att de är från två skilda delar av världen. Att de alla är kvinnor och i det stärka varandra!

Jag hoppas att denna kortfattade fakta ger er en inblick i vad WAC är och vad den syftar till. Imorgon ska jag berätta hur första dagen gick..

Godnatt

/Dona

Nu åker vi på en resa tillsammans!

Hej,

Sist jag var i Kurdistan var i april i samband med Integrated Security Workshop som vi höll i Dukok. För mig var det en enorm resa och stort på alla plan, framförallt privat. Ni kan läsa om det tidigare på denna blogg.

Nu befinner jag mig åter i Kurdistan och staden Erbil. Utanför är det 45 grader varmt och jag njuter av varje solstråle, av varje sekund. Sist trodde jag att jag hade nått maxgränsen för lycka men så fort jag anlände i torsdags fylldes jag av lycka som slog det med höga marginal! Nu har jag förstått att det är här jag hör hemma. Och värmen, den passar mig utmärkt! Men jag är inte här bara för att förälskas i mitt hemland utan för att träffa sanna hjältinnor från olika delar av världen som möts i ett utbyte. Jag befinner mig i Kurdistan i samband med WAC, Women and Conflict Resolution.

Många vet att Kvinna till Kvinna ofta reser, håller i workshops eller deltar på olika event, men inte mer än så. Därför ska jag under kommande dagar ta med Er på resan. Det är första gången jag deltar i WAC, min andra resa till landet och första mötet med många av våra kvinnorättsorganisationer. Denna resa är alltså främmande och ny för mig precis som den är för er… så vi åker ihop!

Senare ikväll kommer mer information om vad WAC är och vad denna resa syftar till.

Välkomna!

/Dona