Att möta det förflutna

Vår samarbetsorganisation Kvinnor i Svart tillhör dem som arbetar mest enträget i Serbien för att landet ska göra upp med sin roll och sitt ansvar i 90-talets krig på Balkan.

Jag har haft möjlighet att vara med om två större händelser nu i början av sommaren.

Lovas:


De två första bilderna är tagna utanför “Special Court” i Belgrad, en av de domstolar som tar hand om krigsförbrytelser som inte är stora nog att hamna i ICTY i Haag. Kvinnor i Svart har följt det här fallet; “Lovas’ case” i fyra år. 1991 dödades 75 civila i Lovas, Kroatien. 14 män har åtalats för massakern och fallet Lovas är rättsprocessen mot dem. I slutet av juni skulle de så slutligen få sin dom. Jag hade fått möjlighet att följa med Kvinnor i Svart till domstolen. Den (kvinnliga) domaren läste upp domen medan vi alla stod upp. Det tog 45 minuter för domaren att läsa upp alla brott var och en dömts skyldig till. Sammanlagt fick de 129 års fängelse, mellan 6-20 år var. Åklagarsidan hade yrkat på 160 år. Många var besvikna, men kanske inte förvånade. Sedan läste domaren upp en tre timmars “sammanfattning” av de viktigaste vittnesmålen och annat som varit avgörande i processen. Alla som kommit för att lyssna, förutom vi, var från Kroatien. Många av personerna hade hunnit bli vänner med aktivister från Kvinnor i Svart under tiden rättegången pågått. Vi vinkade när de åkte tillbaka med sin buss. Det var ett stort mediapådrag, dock var inga serbiska media där. “Inte ens B92″ konstaterade någon besviket.
Och jag tänker att det här är en händelse som lätt går förbi, men för de överlevande från Lovas var det en viktig dag. Och det hade kunnat bli en viktig dag för Serbien, bara någon rapporterat om det.

 

Srebrenica:

Den 11 juli varje år uppmärksammas årsdagen av folkmordet i Srebrenica – det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Den 10 juli ordnar Kivnnor i Svart en manifestation på Belgrads mest centrala torg för att uppmärksamma årsdagen, och den 11e åker ett stort antal aktivister till Srebrenica (eller Potocari där minnesplatsen finns.)

I år var vi aktivister från Serbien, Italien, USA, Frankrike, Holland, och så jag då, som åkte buss tillsammans, arrangerat av Kvinnor i Svart, till Bosnien och Herzegovina. Som alltid när Kvinnor i Svart är inblandade var det stort polispådrag.

Kvinnor i Svart, som milt sagt inte alltid är så populära i Serbien, har under ceremonin i Potocari “vip-platser” precis innanför minnes-monumentet.
Det var en något kaotisk ceremoni, olika internationella gäster presenterades och lämnade kondoleanser, något höll ett (fruktansvärt nordamerikanskt och styltigt) tal, en barnkör sjöng och sen var det bön. Alla anhöriga och överlevande stod runt monumentet, utanför och tittade ner medan alla internationella gäster och “viktiga” personer stod inom monumentet. Det var mycket känslosamt på olika sätt och så fruktansvärt varmt den här julidagen. Jag tänkte på dem som flytt i värmen för 17 år sen. Kvinnan längst fram i bild ovan har just fått ett paraply av en av kvinnorna som överlevde Srebrenica. Solidariteten går åt alla håll en dag som denna.

Stasa Zajovic från Kvinnor i Svart gav ett 10-tal intervjuer.

Sedan bars kistorna in. Varje år begravs kvarlevorna till dem som hunnit identifieras under året. Det är sällan hela kvarlevor utan kanske benen från en arm, ett revben eller ett kranie. Kropparna begravdes i flera olika massgravar och flyttades sedan för att försvåra arbetet med att identifiera dem. Det innebär att samma person kan begravas flera gånger. En kvinna har begravt sin son sex gånger får jag höra.

I år begravdes kvarlevor från över 500 personer. En person på bilden ovan har en tröja med texten 8732 på ryggen, vilket är den officiella siffran över personer som dog i massakern.

 

 

 

 

 

 

 

Begravningsplatsen i Potocari.

Jag lämnar Potocari med en uppsjö av känslor. Jag känner sorg över hat och ondska, förvirring (ceremonin var så kaotisk - hur skulle jag vilja haft det om det vore mina nära), kärlek – det betydde något för någon att vi var där; vi fick så fina ord och varma handslag, tacksamhet över allt det goda som finns och över att jag ska hem till min familj. Samtidigt som den dallrande värmen ger någon slags overklighetskänsla.

Men det är i högsta grad verkligt att Serbien, och flera av de andra länderna på Balkan, behöver ta tag i sitt förflutna.

My first Almedalen experience

Since I moved to Sweden three years ago, I had heard and read quite a lot about Almedalen but it wasn’t until this April that I finally had the opportunity to actively take part in it.

This time I did not participate only as a spectator but also as a speaker at the seminar Sociala medier ritar om kartan (in Swedish), but also as member of Kvinna till Kvinna’s inspiring campaign team Kärleksbomba en aktivist, which definitely allowed me to savour and appreciate the experience even more.

One thing is certain, this is certainly a special democratic experience that attracts the attention of citizens, politicians and of course the media.

And here is a selection of some random thoughts and feelings from six days of intensive campaigning and socializing activities, varsågoda!

– I heard it before and I can confirm it now, Almedalen is all about “networking”. It is hard to find a place that hosts so many people (around 17 000 visitors this year) from the public and private sector, and from the civil society, at the same time, in the same place, in such an informal way, and in addition covered by so many media outlets.

– You might wonder why not organize such an event somewhere in Stockholm or Gothenburg, but the relaxing atmosphere of Gotland is essential to ensure people do not take things too seriously! ;(

– Therefore, it should come as no surprise that the most popular word at Almedalen after the word “seminar” is the word “mingle”! For the uninitiated, the word “mingle” means the evening activities organized by the different entities to entertain and allow guests further informal networking opportunities. This means visitors take their mingling seriously here and try to choose among the various options strategically, since most of them require prior confirmation or some even are require a formal invitation.

– There is a huge selection of seminars and events to choose from (1476 events organized by 760 entities in 8 days!). Hats off to the smooth and well-coordinated organisation as well. This impressively wide choice means however, that one needs to prepare ahead and read more about the events, the speakers and the organizers. In general most of the seminars I attended were interesting and informative but the inspirational ones were really few.

– Although most of the speakers of the seminars are Swedish, yet a considerable number of guest speakers from different countries are also invited, which adds an international flavour to the experience. Personally, I had the feeling that the perspectives and opinions introduced by the foreign speakers where particularly appreciated as they often offered a fresh and unusual perspective. For international guests it is also easier to express criticism and sharper judgments, as they often are not concerned by how the Swedish media will report their views.

– The Arab spring is still a hot item this year, with many seminars were dedicated to analysing it’s development and repercussions on the situation of women and on democracy building in the Middle East. I tried to attend as many of them as I could and the messages I got was: yes, the route to democracy is long and hard but there is no turning back! Anissa Hassouna, one of the guests from Egypt, told me: “Achieving democracy is like giving birth to a baby, you cannot just stop in the middle of delivery, you just have to keep pushing!”

– Talking about this event being a democratic phenomenon means also that there is a big chance that you end up in conversations with people who stand on the opposite side of your values and political spectrum. In my case, I was forced in a debate with one representative of the Sweden Democrats (the far-right party who managed to enter the Swedish parliament for the first time in 2010).  And even though I think of myself as someone who has some experience in debating with people who hold intolerant views towards other groups in society, yet, each group has its own specific rhetoric, arguments and language, even though they might share some common characteristics. Living in Egypt, I was fully prepared with religious background information and scripture quotations to be able to debate with extremist religious groups, and living now in Europe, I should also be prepared with adequate background information to continue fending for universal human rights. In general, I think that the issue of the proliferation of far-right extremist groups in Europe is an acute problem that needs to be addressed in the public political discourse.

– And finally, if you travel to Almedalen with the ferry boat, take a good provision of food and snacks for the trip, that if you do not want to queue for two hours to get some food and forget about napping during the trip! You will for sure be surrounded by a huge number of happy, playing children of all ages, accompanying their parents to enjoy their, maybe first, Almedalen experience!

Nadia Elgohary, web editior at Equal Power – Lasting Peace

Feminsim i teorin och fredsarbete i praktiken på Feminist summer school i Kobuleti

Samtidigt som mina kollegor samlar kärleksbrev till kvinnoaktivister under den politiska veckan i Almedalen har jag äran att befinna mig just bland de aktivisterna. Det är Feminist Summer School i Kobuleti, en liten havsort i Georgien. Unga tjejer från Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet är med och lär sig om feminism, aktivism och fredsarbete. Fast det här med ”att lära sig” stämmer nog inte, för att de inte bara lär sig, de gör det! När jag ser de armeniska, azeriska, georgiska och turkiska tjejerna sluka nya kunskaper, gå in i intensiva diskussioner och på kvällen gå tillsammans till en närliggande restaurang för att där bokstavligen dansa fötterna av sig till georgiska och ryska låtar, blanda alla möjliga språk och skratta, så ryms det inte i mitt huvud att det har i 20 år pågått ett ”fryst konflikt” över Nagorny Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, att det utbröt ett fullskaligt krig mellan Georgien i Ryssland i augusti 2008 som trots vapenstillestånd har fortfarande inte fått någon lösning kring Abchazien och Sydossetien, och att armenier väntar fortfarande på Turkiets erkännande av folkmordet 1915-1917.

Dans på Feminist summer school i Georgien

De är coola de här tjejerna, säger Lika Nadaraia från Women’s Political Resourse Centre i Tbilisi, ”feminist summer school” upphovskvinna och arrangör. Och jag kan inte annat än att hålla med. När jag själv varit aktiv i en kvinnoorganisation för mer än 10 år sedan, om inte i densamma men i en liknande kontext i det post-Sovjetiska Belarus, så tog vi inte ens ordet feminism i munnen – så mycket skam och förakt var det omkring det. Men de – de kallar sig stolt för feminister, vågar stå upp, sätta fingret på de patriarkala normerna i sina samhällen och motsätta sig dem. De är modiga, roliga, härliga och helt fantastiska. Jag är rörd och stolt över att vara i deras sällskap!

Girls, you rock! Thank you for all the energy and inspiration I get from you!

Julia Lapitskii, web-redaktör Equalpowerlastingpeace.org

På plats med kärlekstält i Almedalen!

Nu är Kvinna till Kvinna på plats i Almedalen. I går var vårt första seminarium på Säkerhetspolitiskt sommartorg, “Sociala medier ritar om kartan”. Du som missade det kan se det här.  Vi har bästa tältplatsen precis vid Sveriges Radio, och bästa kampanjen: “Kärleksbomba”, där besökare kan skriva kärleksbrev till någon av våra aktivister och fota sig själva i en kärleksram. Kvinnorättsaktivister hotas, misshandlas och trakasseras, och många besökare har redan efter två timmar skickat kärlekshälsningar.

Ellinor Dahlén, Nadia Elgohary och Moa Richter Hagert redo att ta emot kärleksbombare!

Jag, Hanna Navier (längst till vänster) dök på våra vänner Marwa Sharaf Eldin, till höger om mig, och Hana Al Khamri, längst till höger, tillsammans med representant från Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, och deras fina supporterhalsduk för ett jämställt samhälle. Hana och Marwa deltar i morgon på seminariet “The Arab Spring – backlash for women?” på Säkerhetspolitiskt Sommartorg klockan 09.00. Kvinna till Kvinna arrangerar seminariet tillsammans med Sida och Amnesty. 

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund.

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund, kärleksbombade Lanja Abdullah från Irak.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat i vårt tält.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat en kvinnorättsaktivst i vårt tält. Tack, Behrang!

Är du också i Almedalen, titta förbi vårt tält på Donnersgatan!

/Hanna

 

- Misshandeln började när jag frågade efter min lön

- Hon brände upp mitt enda fotografi av min familj med en cigarettändare. När jag grät och sa att jag längtade hem till Filippinerna satte hon tejp för munnen på mig och sa åt mig att hålla tyst.

- Jag har inte fått lön på tre år. Jag fick tre dinarer av den andra filippinska tjejen i huset för att kunna betala taxin hit.

- När jag blev gravid lämnade de tillbaka mig till agenturen. Jag fick inte betalt för de sju månaderna jag redan jobbat.

- Jag jobbade från sex på morgonen till nio-tio på kvällen. Varje dag i tre år och nio månader. Lediga dagar? Nej, ingen ledig dag.

- Jag  var tvungen att tigga familjen om mat. Ibland var jag tvungen att stjäla mat från familjen för jag var så hungrig.

Det första jag ser när jag kommer till Philippine Overseas Labor Office (POLO) i Amman är de sex skotthålen i järnporten till byggnaden. När jag kommer in i byggnaden träffar jag tolken Ribhi. Han har ett lång ärr på överarmen efter att ha blivit attackerad och knivskuren av en grupp okända män utanför kontoret en månad tidigare. Det här är platsen dit rättslösa, filippinska gästarbetare flyr från fångenskap, misshandel och oavlönat arbete.

Idag befinner sig ungefär 30 000 filippinska medborgare i Jordanien. Det är den officiella siffran. Många fler antas befinna sig illegalt i landet. De allra flesta är unga kvinnor som arbetar som hemhjälp. Den som får möjligheten att arbeta utomlands under några år kan hjälpa sin familj ut ur fattigdom. En månadslön i dollar gör stor skillnad i hushållskassan för familjen därhemma. Många av gästarbetarna är beredda att stå ut med mycket för den möjligheten. Men inte med vad som helst.

Det skyddade boendet på POLO har kapacitet att ta emot 50 kvinnor. Den dagen jag är på besök bor 106 filippinskor här, några med sina nyfödda barn. Och nästan varje dag kommer nya kvinnor hit. Alla som bor här har flytt från sin arbetsgivare. De flesta har kommit hit utan vare sig pass eller pengar. Gemensamt för i princip alla de 106 kvinnorna är att de inte har fått ut sin lön. Vissa väntar på flera månadslöner, andra på flera årslöner. Men den uteblivna lönen är inte det enda som fört dem hit. Flera av kvinnorna vittnar om fysisk och psykisk misshandel, om sexuella övergrepp och omänskliga arbetsförhållanden. Enligt lag har de rätt till minst en dags ledighet i veckan, men många har inte haft en dag ledigt på flera år, utan har levt som fångar i husen där de arbetat. Nu är de fast i de skyddade boendet, i desperat väntan på sina obetalade löner.

Det är Elena som berättar att misshandeln började när hon bad om sin lön. Då hade hon redan jobbat två år för sin arbetsgivare – en högt uppsatt jurist på Jordaniens justitiedepartement. Elena hade gått med på att få hela sin lön utbetald efter två år, hon ville ju ändå ta med sig alla pengarna tillbaka till Filippinerna och tyckte att detta var ett bra sätt att spara dem på. Eftersom hon var mån om jobbet valde Elena att inte tjata om lönen. Ytterligare ett år gick utan att hon fick betalt och då började hon kräva att få ut sin lön. Det var då misshandeln började. Frun i huset slog ofta Elena med skaftet på en sopborste och ibland släpade hon henne till badrummet och ”dränkte” henne i toaletten. Efter nio månaders misshandel och nästan fyra års oavlönat arbete flydde Elena till det skyddade boendet på POLO. Där har hon nu väntat i två månader på att försöka få ut sin lön.

Elena, Saida, Kristin och alla de andra kvinnorna som jag träffar har kommit till Jordanien genom olika agenturer. Det finns en mängd agenturer som samarbetar med kontakter i Filippinerna för att förse familjer i Jordanien med arbetskraft. Och det här är en lukrativ bransch för dem som handlar med människor. Kvinnorna sätter sig själva i skuld till agenturerna som i sin tur säljer kvinnorna till arbetsgivarna. Det är med största sannolikhet förklaringen till de sex skotthålen i porten och Ribhis ärr. På POLO får kvinnorna juridisk hjälp och ett skyddat boende. Det händer inte sällan att agenturerna kommer till POLO för att hämta ”sina kvinnor” – med intentionen att sälja dem vidare till en ny arbetsgivare.

Gästarbetarnas arbetstillstånd är knutna till en lokal sponsor, ofta arbetsgivaren, ibland agenturen. Om man flyr från sin arbetsgivare betyder det att man har brutit kontraktet. Därmed står man utan juridisk status och blir föremål för deportering och straffavgifter.

När jag besöker POLO får Ribhi ett telefonsamtal. Det är en kvinna som ringer från ett sjukhus i Aqaba. Hon jobbade tidigare på ett av de stora hotellen på semesterorten vid Röda havet. Nu har hennes arbetsgivare meddelat henne att hon är uppsagd. De är inte intresserade av att ha en anställd som är sjuk. Med största sannolikhet kommer de att vända sig till agenturen som sålt kvinnan för att kräva en ny, duglig arbetare. En gästarbetare från Filippinerna är alltid utbytbar.

/Johanna Wassholm