Kvinnliga fredsbyggare hyllade under middag hos Bukavus governör

Under veckan har en delegation från Nobel Women’s Initiative, under ledning av den liberianska nobelpristagaren Leymah Gbowee, besökt östra DRK. Nobel Women’s initiative leds av fem kvinnliga fredspristagare och arbetar för att öka synligheten och genomslagskraften för kvinnoorganisationer engagerade i frågor kring fred, rättvisa och jämlikhet over hela världen.

Kongolesiska aktivister från Nord- och Sydkivu Neema Namadamo, Chouchou Namegabe och Passy Mubalama med Nobel fredspristagaren Leymah Gbowee och Kvinna till Kvinna's Katarina Carlberg.

Kongolesiska aktivister från Nord- och Sydkivu Neema Namadamo, Chouchou Namegabe och Passy Mubalama med Nobel fredspristagaren Leymah Gbowee och Kvinna till Kvinna’s Katarina Carlberg. //Photo: Kvinna till Kvinna

Syftet med besöket har varit att samla information om utbredningen av sexuellt och genusbaserat våld i östra Kongo, och framför allt om hur krafter inom civilsamhället arbetar för att motverka våldet och stärka dess offer. Flera av Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer bidrog med sina kunskaper och berättade om sitt arbete i Nord- och Sydkivu.

Continue reading

No future? – The struggle to support women survivors of violence in Iraqi Kurdistan

A beautiful spring day in Iraqi Kurdistan, Runak Faraj, chairwoman of Women’s Media and Education Centre (WMEC), one of Kvinna till Kvinna’s partner organizations in Iraq, accompany me and my colleagues Bayan and Hadeel to the new government shelter in Suleimania.

View over Suleimania

View over Suleimania

In 2011, Iraqi Kurdistan adopted a domestic violence law that prohibits all forms of gender-based violence. According to the law, the Kurdistan Regional Government is responsible for to “provide shelter to the victims of domestic violence”. There is one government shelter in each governorate in Iraqi Kurdistan, three in total. The shelter in Suleimania has recently been moved to new premises at a secret location.

Continue reading

Inget Maidan utan kvinnor

När jag öppnar dagens tidningar, när jag hör folk prata om Kiev, Ukraina och Maidan [kollektiv benämning för demonstranterna på Självständighetstorget], är det nästan som att jag känner lukten av brinnande bildäck, känner hettan av barrikadlågorna mot min hud. Det var framför mina ögon som 18 personer dog och hundratals blev skadade i natt. Att titta på krig streamad i datorn är kanske en av mest cyniska utvecklingarna i vår digitala tid, som en ukrainsk väninna uttryckte det. Maidan berör mig djupt, för att jag har vänner i Kiev och nära vänner i Sverige som är därifrån. Maidan är också min kamp, för jag som är från diktaturen Belarus förstår mycket väl: om Maidan förlorar idag, finns det inte heller något hopp för oss.

Och i denna stund, tillsammans med miljontals andra människor – män som kvinnor världen över – följer jag med spänning hur, i ordets alla bemärkelser, ett krig utvecklar sig i Europeiska Unionens omedelbara närhet. Vi följer med spänning hur de på Maidan, män som kvinnor, kämpar för sin frihet, för sin rätt att bestämma över sitt eget land.

För det är både män OCH kvinnor som är med på Maidan, och visst är de många? Kvinnor, som enligt konstens och samhällets alla regler fixar mat och tar hand om de skadade, kvinnor med ”mamma” på ryggen som går på andra sidan barrikaderna för att försöka övertala polisen att inte ta till våld. Men det är också en massa kvinnor som, precis som män, är med på barrikaderna, hämtar sten för att försvara sig, demonstrerar framför en TV station för att journalister ska sluta ljuga.  Och det är den här unga tjejen som blev Maidans ansikte idag.

Inget Maidan är möjligt utan kvinnor, precis som det inte finns något samhälle med bara män i. Det hoppas jag att alla slutligen kommer att fatta. Än så länge har det bara varit en kvinna med under de första förhandlingarna mellan oppositionen och regeringen. Enligt konstens och samhällets alla regler.

International Women’s Day – touring the globe for inspiration

Petra befinner sig just nu i Yerevan där hon samarbetar med Women Resources Centre Armenia  (WRCA) under 10 månader. Vi kommer kunna följa hennes arbete och reflektioner här på bloggen.Facebook event header

Nu är jag på plats i Armenien och har börjat etablera mig på Women’s Resources Center Armenia (WRCA). Det är mycket på gång just nu, i förberedelserna inför Internationella Kvinnodagen har en feministisk plattform mellan olika organisationer och aktivister startats och det är många idéer som bollas. 8 mars har ju så många olika ansikten, en dag för protest mot orättvisa och ojämställdhet, en dag för firande av systrar, mödrar och dottrar, en dag för politiska aktioner, aktivism, demonstrationer och events. Jag blev ombedd att ge exempel på hur Internationella kvinnodagen manifesteras globalt för att ge en inspirationsinjektion i förberedelserna.887303_10153714053620012_1132849633_oHär kan ni se presentationen i form av bilder, tyvärr utan ordflöde, men “en bild säger mer än 100 ord”?

Visar också lite bilder från en tidigare marsch och aktion mot våld i hemmet som WRCA arrangerade i November tillsammans med andra organisationer som ingår i koalitionen “Stop Violence Against Women”. Enligt en relativt färsk undersökning känner varannan här i Armenien någon i sin omedelbara närhet som drabbats av våld i nära relationer.

 

In Sweden we call it “syjunta”

Jag har nog alltid varit bra på att komma på och genomföra idéer. Som den där gången i 5-årsåldern då jag plockade ut skrindan från garaget och gick runt bland samtliga grannar och samlade in saker de inte längre ville ha. Dessa skulle nämligen mitt dagis sälja för att hjälpa de svältande barnen i Afrika. Det hela gick strålande, tills någon av grannarna ringde mamma och frågade när loppisen skulle äga rum. Hon blev väldigt förvånad, särskilt eftersom jag inte ens gick på något dagis. Efter ett allvarligt snack om etik och moral fick jag lämna bort alla fina saker igen. När jag blivit några år äldre samlade jag återigen det som andra inte ville ha, men denna gång med skåpbil istället för skrinda och från återvinningscentraler och företag istället för grannarna. Det blev ett projekt i återbruksdesign där jag skapade nya skatter av andras skräp i förhoppning om att inspirera andra.

Under en tid i mitt liv trodde jag att det var just genom design jag skulle göra mitt avtryck i världen, men eftersom den är så starkt knuten till konsumtion blev det för problematiskt och jag vände mig istället till konsten. Jag tror starkt på konstens möjlighet att nå fram till individen och genom det vidare till samhället.

Continue reading

Syrian refugee women in Domiz camp struggling for their rights in Iraqi Kurdistan

A very early Sunday morning just before Christmas, I left Erbil by car with Abdulrahman Ali from Warvin foundation for women issues, one of Kvinna till Kvinna’s partner organizations in Iraq. We were heading to Domiz refugee camp to meet with the Syrian refugee women who Warvin have trained and worked with during the year to hear about their situation and activism.

While it had been below zero in Erbil, we did not see the snow until we reached the mountains near Dohuk. Before continuing to Domiz camp, we had breakfast and got warmed up in at a café surrounded by the beautiful snowy mountains.

Later in the morning, we arrived in Domiz camp. It was very cold and muddy. Warvin’s local staff in Dohuk showed us the camp. Domiz camp, which was the first refugee camp set up in April 2012 in Iraqi Kurdistan to host Syrian refugees, is located about 20 km from the city of Dohuk and about 60 km from the Syrian border. Domiz refugee camp is the biggest refugee camp for Syrian refugees in Iraq with a population of around 60,000 people. About 250,000 Syrian refugees are now living in exile in Iraq.

One of the main crossroads in Domiz camp

One of the main crossroads in Domiz camp

Continue reading