Make Room for Young Women in The Middle East

Young Womens Peace Activism conference in Amman 2014

On the 13th & 14th of May, 2014 we got the privilege to get to know 14 young and promising women’s rights activists from Egypt, Iraq, Jordan, Lebanon, Palestine and Iraqi Kurdistan. They all came to the beautiful city of Amman to participate in the last regional conference of the Young Women’s Peace Activism Initiative, launched in Alexandria in 2012.

We have always felt that young women’s voices are nearly absent in the debate on peace and social change. It is true that social media has given them space and tools to voice opinions and an outlet for engaging them virtually but their voices and opinions rarely make it to the traditional media outlet, public discourse or political forums. So the idea behind organizing this initiative was to broaden the base of young women advocating for women’s human rights, peace and social change in the Middle East and contribute to creating a second generation of women’s rights and peace activists.

Continue reading

Young women’s peace activism: tearing apart stereotypes in Armenia and Azerbaijan

This month, May 2014, marks exactly twenty years since the formal ceasefire declaration in the conflict over Nagorno-Karabakh. Yet for Armenians and Azerbaijanis who were divided by the conflict, the past twenty years have been marked by political animosity, one-sided media coverage, regular ceasefire violations and needless soldier deaths. For most people, twenty years have passed without a single opportunity to meet someone from the other side, let alone make friends with them. The effects of this are particularly pronounced on the generation born during and after the war, who have no memories of peaceful coexistence and no idea what life is like on the other side of the border. Civil society organisations, including several women’s NGOs, have done their best to bridge this gap, offering young people a stake in a shared future, in spite of their divided present.

In recent weeks, the situation for these organisations has been marked by growing political tensions in the region. Events in Ukraine, particularly the fate of the Crimean peninsula, have highlighted the disparities between the official Armenian and Azerbaijani perspectives on the conflict, while awakening common fears of yet another Russian military intervention in the Caucasus. With Armenia set to join the Eurasian Customs Union, and Azerbaijan facing increasing isolation within Europe owing to its mounting human rights violations, it seems that the lines are becoming more firmly entrenched. Last month, when an Azerbaijani journalist was arrested accused of spying for Armenia, many feared that this marked the beginning of the end for organisations involved in cross-border activities.

Continue reading

Om Mors dag och systerskapet

På söndag är det Mors dag. Det har gått nästan 18 år sedan min mamma förlorade kampen mot en tung depression och tog sitt eget liv. Varför det blev så kommer jag aldrig att få veta. Jag har bestämt mig för att “varför” inte är viktigt. Jag var 13 år då, nu är jag 31. Jag tänker fortfarande på min mamma varje dag.

På Kvinna till Kvinnas hemsida kan man beställa Mors dags-kort med en personlig hälsning att skicka hem till sin mamma. Eftersom det är jag som gör i ordning och postar alla korten brukar jag också läsa hälsningarna som folk skickar med. Då gråter jag och tänker på hur det hade varit om mamma hade levt, och på vad jag skulle ha skrivit till henne på kortet.

Som tur är har jag många andra kvinnor i mitt liv. Vänner, släktingar, kollegor som på olika sätt burit mig fram genom livet, relationerna och karriären. Som har funnits där med inspiration, kloka råd och stöd när det behövts, och som hurrat högre än alla andra när något gått bra. De har på alla sätt fyllt det tomrum som skulle ha kunnat finnas där efter min mamma.

Systerskapet är fantastiskt. Det är starkt, det är oberoende av blodsband och det bryr sig inte om nationsgränser. Jag hade inte varit den jag är idag utan det. Därför är jag otroligt stolt över att få arbeta för Kvinna till Kvinna. Vi gör skillnad varje dag, och ser till att våra samarbetsorganisationer världen över kan fortsätta sitt viktiga arbete: Att stärka kvinnor i krig och konfliktdrabbade områden där systerskapet räddar liv, läker sår, bygger broar i sargade samhällen och lägger grunden för en hållbar fred.

Om du som läser det här vill vara med oss i den kampen har jag fem tips på hur du kan göra det och samtidigt fira din mamma, eller någon annan som förtjänar det, på Mors dag:

Mors dag-kort

Motivet på vårt Mors Dags-kort är tecknat av Lotta Kühlhorn särskilt för Kvinna till Kvinna.

1. Beställ vårt fantastiska Mors dags-kort designat av Lotta Kühlhorn.
2. Köp ett Snippasmycke designat av Caroline Nordlund. Väldigt fint runt din mammas hals och bär med sig ett budskap av jämställdhet. Vinsten går till Kvinna till Kvinnas arbete.
3. Beställ buketten ”Ljuvlig” på Flowerhouse.se – 20 kronor för varje bukett går till vårt arbete.
4. Ät brunch eller middag på restaurangen Tjoget på Södermalm i Stockholm söndagen den 24/5. En del av intäkterna går till vårt arbete.
5. Sist men inte minst: Ta din mamma under armen och spatsera iväg till vallokalen på söndag. Den växande nationalismen i Europa är ett hot också mot kvinnors rättigheter, så rösta på ett bra parti som hindrar högerextremismen från att växa ännu mer!

Att överkomma detta hat

Lara Aharonian en av ledarna av Women's Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

Lara Aharonian en av ledarna av Women’s Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

“Du är armenier, jag ser det i dina ögon”, säger min kompis till en spinkig man som sätter sig mittemot oss på Stockholms tunnelbana och försöker inleda ett samtal. Sabina försöker inte ens att dölja sin avsky mot honom. Han spänner ögonen i henne, tittar genomträngande och intensivt. ”Aha, och du är en azeri”. En obekväm tystnad infinner sig, jag blir mållös, kommer inte riktigt på något att säga. Mannen reser sig och går.

”Jag hatar armenier”, säger hon. ”De är inga bra människor”. Alla kan ju inte vara hemska människor, hur kan du säga så, försöker jag försiktigt, men inser snabbt att det inte lönar sig. Sabina och jag träffades på en kurs i statsvetenskap på en av Sveriges högskolor. Vi har precis haft en kurs i nationalism tillsammans, läst Benedikt Anderssons berömda verk om nationalismen ”Imagined Communities”, och skrev våra tentor just om det.

Det var för snart 10 år sedan som jag fick upp ögonen för det hat som finns mellan Armenien och Azerbajdzjan efter konflikten kring Nagorno-Karabach, och trots alla år som gått, har det inte förändrats så mycket. Fast nu blev det fel, UNDER den pågående konflikten, menade jag väl. Det pågår inga strider mellan länderna, vapenstillestånd tecknades för mer än 20 sedan, konflikten kallas numera för ”frusen”, vilket innebär att den fortfarande inte är löst. Men konflikt är fortfarande konflikt: gränserna är stängda, länderna har inga förbindelser, det går inte ens att ringa till varandra, och de som ändå kommunicerar med den andra sidan räknas som förrädare. I Armenien såväl som i Azerbajdzjan.

När jag tänker på Sabina, inser jag att nationalistiska känslor sitter så djupt i en, att det inte går att tackla dem på en intellektuell nivå. Det går knappt att resonera fram eller försöka förklara, teorier om ”imagined communities” funkade i klassrummet, men inte riktigt i verkligheten, när det kommer till hennes egen världsbild…

”Vi är alla produkter av nationalism, det kräver mycket mod att komma ifrån det så som vi har gjort, det är inte många som kan göra det”, säger Lara Aharonian, från Kvinna till Kvinnas armeniska samarbetsorganisation Women’s Resource Centre.

Med ”vi” menar hon deltagarna vid ett möte i Uppsala, där Kvinna till Kvinnas armeniska och azeriska partners diskuterar nationalism och fredsarbete. Hur kan vi överkomma detta hat, motstå medier som odlar fiendebilder och politiker som plockar politiska poäng på att lägga skuld för ekonomiska problem på den andra sidan av konflikten? De har jobbat tillsammans sedan 2007, i ett projekt där de försöker bygga broar mellan tjejer och unga kvinnor från andra sidan konflikten, samt skapa ett fredsorienterat samtal i sina länder

Dessa kvinnor har säkert olika uppfattningar om hur konflikten ska lösas, men själva känner de inte längre något hat, trots att många av dem är direkt drabbade av konflikten: de har förlorat sina hem, nära och kära. Men det är ingen lätt uppgift de har att överbrygga hatet i sina samhällen, ibland känns det som en omöjlig uppgift, men de kämpar på och det är oerhört stort att få vara med i deras arbete.

Gender equality in churches

“Africa – we want equality! Africa – we want liberty!”

This is the chorus of a song promoting women’s rights which was performed in an evangelical church in Uvira Territory in South Kivu last Sunday. This song and several others on the theme of women as agents for peace are part of a project conceived and executed by Kvinna till Kvinna’s partner organisation MIFA to promote women’s participation in councils of conflict participation in local churches.

Dina Muhirwa Nagazura

Dina Muhirwa Nagazura from Kvinna till Kvinna’s partner organisation MIFA.

MIFA (Ministère de Femmes en Action) is a community based organisation active in urban and rural areas in Uvira Terrirory.

The message of the project is transmitted not only through music, but also through training sessions for pastors, literacy training for women and awareness raising about the important role women have played in biblical history as peacemakers and role models.

“This project will be successful because it responds to a real need within the churches”, MIFA’s coordinator Dina Muhirwa Nagazura explains when we meet her in Bujumbura.

“There is a growing understanding among church leaders that women should be incorporated on equal footing with men on all levels on the organisations, not the least in the councils for conflict resolution. With a higher percentage of women in the councils, they will represent the population in a more adequate way and be of better use to the communities.”

Katarina Carlberg, field representative for Kvinna till Kvinna in DR Congo

Armenia vs Sweden

When meeting an other person who’s sharing their memories and experiences I tend to spontaneously relate by drawing parallels to my own and the feelings I’ve experienced in a similar situation. In many ways a quite egocentric way to explore the world – my subjective experience of a certain situation is rarely the same as someone’s with a different background, life and idea world than mine. Still, it is in this relating my capability of empathy and a first understanding lies and to be able to deepen that I need to ask questions. In Armenia I am constantly drawing parallels in the same way to my own culture and life back home and then asking questions to get a better understanding.

Continue reading