Annika Flensburg

About Annika Flensburg

Press officer at The Kvinna till Kvinna Foundation

“Låt irakiska kvinnor leva ett värdigt liv utan våld”

Liza Hidos, Baghdad Women Association

Liza Hidos leder Baghdad Women Association som bl a BWA driver tre kvinnocenter i Bagdad, där kvinnor och flickor vid behov kan få gratis juridisk rådgivning och psykosocialt stöd.

Jag sitter på planet. Erbil i irakiska provinsen Kurdistan, försvinner i det skira molntäcket. Jag tänker på hur olika våra lotter är, och vilken otrolig tur jag har som fick just min lott. Liza Hidos, Baghdad Women Association, ord går på repeat i huvudet: ”Snälla låt irakiska kvinnor leva ett värdigt liv utan våld – i fred. Lyssna på rösterna från de irakiska kvinnorna och ställ krav på vår regering.” Hennes ord tränger igenom varenda cell i kroppen. Det gör nästan ont. Orden kommer där inifrån, längst inne i hjärtat, tyngda av decennium av våld och övergrepp. Hennes budskap till det internationella samfundet är inte orimligt. Det bär ett stort ansvar för situationen i Irak idag. Den USA-ledda invasionen 2003 som fick den fruktade Saddam Hussein på fall har inte gett den frihet många hoppades på. Tvärtom. Lizas och de andra kvinnorättsförsvararnas berättelser vittnar om ett nytt fängelse.

Under två intensiva dagar har jag och mina kollegor i Irak tillsammans med kvinnoorganisationer från olika delar av landet diskuterat våld mot kvinnor och försökt bena ut vad som är de mest akuta problemen. Det är inte lätt i ett land där säkerhetssituationen drastiskt förvärrats, där milis- och religiösa grupper får alltstörre inflytande, där premiärministern visar tydliga diktatorstendenser. Marken gungar i Irak och befolkningen betalar priset. Särskilt kvinnorna.

Continue reading

Värdighet är ordet

Bara en timme bort från den fridfulla strandpromenaden i Tripoli ligger konfliktdrabbade Damaskus. Foto: Kvinna till Kvinna // Annika Flensburg

Det är som att gå in i silke, kvällen är så ljum, luften så mjuk, havet doftar så gott. Människor strosar längs strandpromenaden, bänkarna är fulla av picknickande par och fiskarna svänger sina milslånga spön. Kontrasterna är totala här i Libanon. En timme bort ligger Damaskus, bussen dit går fortfarande, men man får räkna med en sju timmars färd med alla vägspärrar. Blickarna från de människor som jag mött som flytt kriget sitter fastnaglade inom mig. Libanon är på ett sätt som ett stort flyktingläger. Enligt FN har ca en miljon människor från Syrien flytt till detta lilla land på 4 miljoner invånare. Kriget är i allra högsta grad närvarande.

Libanon var redan innan en skör stat där folkgrupper splittras och diskrimineras av landets lagar. Ekonomin var svag, arbetslösheten hög, fattigdomen stor och siffrorna pekar nu åt helt fel håll. Olyckskorparna trodde inte att Libanon skulle palla trycket så länge som det gjort, men här finns ett starkt motstånd till att på nytt fångas i en våldsspiral. Minnena från inbördeskriget är fortfarande starka.

Värdighet. Det ordet återkommer i alla möten med flyktingar från Syrien som jag möter. Värdighet, att leva ett liv som en hel människa. Vad händer när denna värdighet mals sönder?
Continue reading

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg