“Förändring är möjlig – jag har sett den i kvinnornas ögon”

Kvinna till Kvinna's Instagram växte snabbt när praktikanterna Karin Tennemar, Karolina Sturén, Leymuun Farah, Filippa Rogvall fick ansvaret! Foto: Kvinna till Kvinna/Isabel Lind

Kvinna till Kvinnas Instagram växte snabbt när praktikanterna Karin Tennemar, Karolina Sturén, Leymuun Farah och Filippa Rogvall fick ansvaret! Foto: Kvinna till Kvinna/Isabel Lind

Kvinnor drar samma lass – om än inte lika tungt – i Kongo, Sverige och över hela världen. Men förändring är möjlig! Filippa Rogvall bloggar om en tankeväckande praktiktermin hos Kvinna till Kvinna

I höstas läste jag en 7,5-poängskurs i organisationspsykologi, ett ämne jag valde något i blindo. Förutom organisationskultur och ledarskapsfilosofi studerade vi olika motivationsteorier. Jag fick lära mig att nyckeln till att leda ett framgångsrikt företag, eller driva en välfungerande organisation, är att se till att de anställda alltid är motiverade. Det väckte en fråga hos mig som jag inte reflekterat särskilt mycket över tidigare. Vad motiverar mig?

Jag tillhör en, generellt sett, ganska curlad generation – mycket i mitt liv har jag fått serverat på silverfat. Aldrig har jag behövt oroa mig för att få mat för dagen eller tak över huvudet. Skolan kunde jag glida genom utan större ansträngning. Med eller utan deadline, gjorde jag (och gör fortfarande) ofta saker i sista minuten. Det var inte heller något problem att hitta ett extrajobb för att tjäna lite egna pengar, men bristen på motivation gjorde att jag sällan arbetade kvar längre än några månader. Mycket av det här såg jag som självklarheter snarare än privilegier.

Continue reading

Inspiration och öppenhet trots skilda vardagar

Palestinska och svenska aktivisters möte i Nablus. Foto: Kvinna till Kvinna/ Matilda Reiderstedt

Palestinska och svenska aktivisters möte i Nablus. Foto: Kvinna till Kvinna/ Matilda Reiderstedt

Nu är vi här!

Efter flera månaders förberedelser hade vi igår en jätteintressant, spännande och viktig workshop i Nablus, Västbanken. Från Sverige deltog jag, Mira, Matilda och Karin från Kvinna till Kvinnas kontor i Sverige tillsammans med unga kvinnorättsaktivister från Västbanken, Gaza, Jerusalem. Det var första gången som dessa unga kvinnorättsaktivister samlades för en gemensam workshop och det kändes otroligt speciellt att få vara del av det.

Jag heter Erika och pluggar Politices Masterprogram i min hemstad Uppsala. Sedan tre år tillbaka är jag aktiv Kvinna till Kvinna-informatör i Stockholm och i Uppsala. Att genom denna resa få möjlighet att vara med och träffa några av de kvinnor som får stöd genom Kvinna till Kvinnas projekt känns jätteinspirerande!

Tillsammans diskuterade vi motgångar och framgångar för kvinnors rättigheter i Sverige, Jerusalem, Palestina och Gaza. Det som gjorde mig mest överraskad, och glad, var hur öppet vi kunde prata med varandra om kvinnors gemensamma utmaningar trots skilda vardagar.

Idag gjorde vi ett studiebesök hos unionen för taxitransport i Nablus. Några av aktivisterna har drivit ett projekt för att uppmana taxichaufförer att handikappanpassa sina bilar. Det har varit en lyckad kampanj och idag var hela gänget från gårdagens workshop med och märkte ut taxibilar med klisterlappar som säger att taxibilarna ska vara särskilt handikappanpassade. Projektets slogan ”My disability doesn´t limit my movement” stod på klisterlapparna.

Det är mycket som jag kommer att ta med mig efter dessa dagar och det känns fantastiskt att få se vad Kvinna till Kvinna bidrar med på plats genom sina projekt – Kampen för alla kvinnors rättigheter går vidare!

 Erika Leijon Flodin, 26 år, Uppsala

Gamla stan, Jerusalem

Unga kvinnor driver ett aktivitetscenter för kvinnor och barn i Gamla stan i Jerusalem; en stadsdel där palestinier utsätts för stor diskriminering och trakasserier av israelisk militär. Foto: Kvinna till Kvinna/Matilda Reiderstedt

“Han har rivit sönder hennes skolböcker”

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild.

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild. //Foto: Lise Bergh

Vår bil stannar utanför Mu´ta Basic School in As Samu’ i Yatta på Västbanken. Det är en stor skola för flickor i klasserna 1-10. Här går 740 elever och alla trettio lärare är kvinnor. Det är en helt kvinnodominerad värld. När vi går in genom grindarna till skolgården möts vi av flickor mellan 9 till 16 år. De skrattar och tittar på oss och stöter på varandra och några dristar sig till att säga hello och fnissar sedan.

Alla samlas kring oss. Vi vinkar och säger hello och mar’haba. Snart kommer en lärare ut på gården och vi blir förda till rektorsexpeditionen där vi slår oss ner med Pushra Gatashi, rektor för skolan som hälsar oss välkomna tillsammans med Ahlam Hamade, ställföreträdande rektor, Kholoud Titi, engelsklärare och Reem Ageeli som är ”councellor”, en form av skolpsykolog.

Jag förklarar vilka vi, EAPPI, är och att jag också är intresserad av att höra hur de som kvinnor lever i Palestina. Snart börjar ett livligt samtal där vi pratar i munnen på varandra, jag ivrig att fråga och de att svara, interfolierat med översättning från arabiska till engelska. De berättar att skolan har 19 klassrum och att det går mellan 39-42 barn i varje klass.

De vill först berätta om skolans problem. Vattenledningarna har brister som gör att det inte alltid kommer vatten ur kranarna. De har ingen utrustning för idrott och det ser vi när vi lämnar skolan efter vårt möte, ett femtiotal flickor ligger på marken och utöva någon form av bengymnastik. I övrigt har skolan 15 datorer men saknar bandspelare till engelskalektionerna. De satsar stort på engelskaundervisning och har fyra lärare i ämnet. De är också bekymrade över att muren runt skolan är för låg. Män och pojkar kan se över muren.

Lärarna berättar att de har universitetsutbildning i sina respektive ämnesområden. Jag får också reda på att i dag utbildar sig fler flickor än pojkar vid universitet och högskolor. De förklarar att pojkar inte tror att de ska få arbete efter utbildningen och satsar på att få ett jobb direkt efter grundskolan, helst i Israel för det ger bäst inkomst. (Även om palestinier får lägre lön än israeler och att palestinier är knutna till en arbetsgivare för sitt arbetstillstånd). För 10-15 år sedan var det svårt för flickor att vidareutbilda sig. Familjen ville inte att döttrarna skulle vara ensamma vid ett universitet och jag tänker också på att South Hebron Hills är ett mycket konservativt område. Det var också dyrt och då satsade man hellre på en son. Så är det inte nu.

Continue reading

“Kvinnorna står för att familjens vardag fungerar”

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en "fin madrass"

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en “fin madrass”: Foto: Lise Bergh

Jag befinner mig i South Hebron Hills på Västbanken i Palestina som följeslagare inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI. Jag är placerad i Yatta, men mitt uppdrag, är i byarna utanför Yatta och mestadels i område C. Det kan vara viktigt att känna till vad område C betyder. Avtalen som träffades inom ramen för Osloprocessen 1993-95 innebar bland annat att parterna kom överens om att tillfälligt dela in Västbanken i områden, A, B och C.

I område A styr den Palestinska myndigheten, PA helt, både i civila och-säkerhetsfrågor, i område B ansvarar PA för de civila frågorna och Israel för säkerheten, och i område C ansvarar Israel för både de civila frågorna och säkerheten, vilket kort sagt innebär allt. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken och i området finns största delen av Palestinas naturresurser.

Inom fem år skulle Israel enligt Osloprocessen ha lämnat över ansvaret för det mesta i område B och C. Men det har inte skett, som med så mycket annat Israel skulle ha gjort enligt de olika fredsprocesserna som avlöst varandra under 1990- och 2000-talen. Det är uppenbart att Israel vill lägga beslag på område C. Det som sker i området är att bosättningarna ökar i antal och i storlek och de palestinska byarna minskar i antal och storlek.

Denna utveckling sker på olika sätt. Ett är att bosättarna helt enkelt gör livet så surt och så svårt att leva för palestinierna, med militärens stöd, att palestinierna lämnar sina byar. Ett annat är att palestiniernas land förklaras vara militära zoner. Där får inga palestinier bo. Eller så förklarar Israel att marken är statlig mark och då får konstigt nog bara israeliska bosättare bo där. Detta sker inte utan strid från palestinierna sida, men systemet är mycket utstuderat och överklaganden när det gäller landrättigheter slutar i de flesta fall till palestiniernas nackdel. Och all utveckling för palestinierna i området stoppas effektivt genom avslag på deras ansökningar att bygga hus och vägar, få tillgång till el och vatten.

Continue reading

Young women’s peace activism: tearing apart stereotypes in Armenia and Azerbaijan

This month, May 2014, marks exactly twenty years since the formal ceasefire declaration in the conflict over Nagorno-Karabakh. Yet for Armenians and Azerbaijanis who were divided by the conflict, the past twenty years have been marked by political animosity, one-sided media coverage, regular ceasefire violations and needless soldier deaths. For most people, twenty years have passed without a single opportunity to meet someone from the other side, let alone make friends with them. The effects of this are particularly pronounced on the generation born during and after the war, who have no memories of peaceful coexistence and no idea what life is like on the other side of the border. Civil society organisations, including several women’s NGOs, have done their best to bridge this gap, offering young people a stake in a shared future, in spite of their divided present.

In recent weeks, the situation for these organisations has been marked by growing political tensions in the region. Events in Ukraine, particularly the fate of the Crimean peninsula, have highlighted the disparities between the official Armenian and Azerbaijani perspectives on the conflict, while awakening common fears of yet another Russian military intervention in the Caucasus. With Armenia set to join the Eurasian Customs Union, and Azerbaijan facing increasing isolation within Europe owing to its mounting human rights violations, it seems that the lines are becoming more firmly entrenched. Last month, when an Azerbaijani journalist was arrested accused of spying for Armenia, many feared that this marked the beginning of the end for organisations involved in cross-border activities.

Continue reading

“The day we didn’t know any borders, nor nationalities, or religions”

March on 8th of March in Pristina. Photo: Vika Kolbaia, Avangard

March on 8th of March in Pristina. Photo: Vika Kolbaia, Avangard

The plane landed at the airport of the capital of the Republic of Kosovo Pristina late at night, and immediately I got the feeling of something familiar, which was hard to explain since it was my first time in this country.

People living in Kosovo are kind, open and childishly credulous. They go to work, do their studies, celebrate big noisy weddings, give birth and raise children, walk the streets, build new towns and villages, pave the streets, and live a normal life. Although, in spite of all these usual things, a visitor to the city, and also the country as a whole, cannot avoid some tension, anxiety soaring in the air which must be caused by a terrible, ruthless war that these people endured just a while ago.

Several years of Kosovo conflict entailed massive repressions, killing of civilians and ethnic cleansing from both sides of the conflict. Today, it is pointless to ask who was wrong: the Serbs or the Albanians. The tragedy of Kosovo is very deep and probably understandable only by those who went through something similar.

In Kosovo, we are a group of women from the South Caucasus, a region torn by “frozen conflicts”: from Armenia, Azerbaijan, Georga and break-away regions of Ablhazia and Nagorno-Karabach. We are here to meet local women who put a lot of effort to reach reconciliation between the two peoples – Serbs and Albanians.

Continue reading