JuliaLapitskii

About JuliaLapitskii

Project Coordinator at Communications department.

Finns det verkligen inget krig i Sverige?

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten. Foto: Kvinna till Kvinna/ Alice Ilmenska

I 200 år har Sverige varit skonat från krig. Här är det fredligt och tryggt. Kriget, eller rättare sagt, en massa olika krig, härjar någon annanstans. Det är där, långt bortom Sveriges gränser, som människor går igenom krigets fasor. Det är där borta människor dör, förlorar sina nära och kära, sina hem, sitt allt. Det är där borta som mänskliga trauman och smärtsamma minnen kommer till och lever i människors medvetande, ruinerar liv i flera generationer. Men inte här.

Eller?

Continue reading

Konsten att hantera rädda män

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

- Frun, ge mig ett glas vatten!
- Vad är det magiska ordet?
- SNABBT!

En glad ung man drar ett skämt och väntar på att jag ska börja skratta. Jag samlar all diplomati inom mig och svarar kort ”Hur kommer det sig att du tror att jag skulle tycka det var roligt?”. Fast egentligen vill jag säga något helt annat, inte lika snällt.

Jag är på en workshop som hålls av unga tjejer från Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer i Armenien och Azerbajdzjan, länder som sedan 20 år tillbaka befinner sig i konflikt över Nagorno-Karabakh-området. Än så länge lågintensivt militärt, men högst intensivt när det gäller hatiska mediebilder av varandra, fiendeförklaringar och konfrontativa meningsutbyten.

Ironiskt nog är samhällen i konflikt förvånansvärt lika varandra när det gäller de tilltänkta platserna för en kvinna, nämligen köket, barnkammaren och sovrummet. En kvinna ute i det offentliga befinner sig vanligtvis där endast med nådig tillåtelse från en man.

Continue reading

Isolering hinder för jämställdhet

Stop våldet

Det står “Stoppa våldet!” på väggen i den del av organisationen Avangards kontor som inte går att använda. Under de senaste 20 åren har bara ett fall av sexuellt övergrepp mot en kvinna anmälts till polisen.

Vi åker förbi kilometer efter kilometer av övergivna hus, eller snarare det som finns kvar av husen: grå betongskelett med ögonhålor av fönster som gapar tomma. Och jag kan inte låta bli att föreställa mig hur det var för lite drygt 20 år sedan. Jag ser framför mig grönskande trädgårdar, terrasser under lindande vinrankor, mandarindoft i den varma luften, människor upptagna med småsysslor och stora affärer, barnskratt och gräl, allt som hör livet till.

Det var 1986 jag som sexåring var på abchaziska havskusten för första gången med mina föräldrar, och att måla de där bilderna är lätt. Hur det som jag ser nu, all denna smärta, har blivit möjligt är däremot väldigt svårt att förstå.

Continue reading

Att överkomma detta hat

Lara Aharonian en av ledarna av Women's Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

Lara Aharonian en av ledarna av Women’s Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

“Du är armenier, jag ser det i dina ögon”, säger min kompis till en spinkig man som sätter sig mittemot oss på Stockholms tunnelbana och försöker inleda ett samtal. Sabina försöker inte ens att dölja sin avsky mot honom. Han spänner ögonen i henne, tittar genomträngande och intensivt. ”Aha, och du är en azeri”. En obekväm tystnad infinner sig, jag blir mållös, kommer inte riktigt på något att säga. Mannen reser sig och går.

”Jag hatar armenier”, säger hon. ”De är inga bra människor”. Alla kan ju inte vara hemska människor, hur kan du säga så, försöker jag försiktigt, men inser snabbt att det inte lönar sig. Sabina och jag träffades på en kurs i statsvetenskap på en av Sveriges högskolor. Vi har precis haft en kurs i nationalism tillsammans, läst Benedikt Anderssons berömda verk om nationalismen ”Imagined Communities”, och skrev våra tentor just om det.

Det var för snart 10 år sedan som jag fick upp ögonen för det hat som finns mellan Armenien och Azerbajdzjan efter konflikten kring Nagorno-Karabach, och trots alla år som gått, har det inte förändrats så mycket. Fast nu blev det fel, UNDER den pågående konflikten, menade jag väl. Det pågår inga strider mellan länderna, vapenstillestånd tecknades för mer än 20 sedan, konflikten kallas numera för ”frusen”, vilket innebär att den fortfarande inte är löst. Men konflikt är fortfarande konflikt: gränserna är stängda, länderna har inga förbindelser, det går inte ens att ringa till varandra, och de som ändå kommunicerar med den andra sidan räknas som förrädare. I Armenien såväl som i Azerbajdzjan.

När jag tänker på Sabina, inser jag att nationalistiska känslor sitter så djupt i en, att det inte går att tackla dem på en intellektuell nivå. Det går knappt att resonera fram eller försöka förklara, teorier om ”imagined communities” funkade i klassrummet, men inte riktigt i verkligheten, när det kommer till hennes egen världsbild…

”Vi är alla produkter av nationalism, det kräver mycket mod att komma ifrån det så som vi har gjort, det är inte många som kan göra det”, säger Lara Aharonian, från Kvinna till Kvinnas armeniska samarbetsorganisation Women’s Resource Centre.

Med ”vi” menar hon deltagarna vid ett möte i Uppsala, där Kvinna till Kvinnas armeniska och azeriska partners diskuterar nationalism och fredsarbete. Hur kan vi överkomma detta hat, motstå medier som odlar fiendebilder och politiker som plockar politiska poäng på att lägga skuld för ekonomiska problem på den andra sidan av konflikten? De har jobbat tillsammans sedan 2007, i ett projekt där de försöker bygga broar mellan tjejer och unga kvinnor från andra sidan konflikten, samt skapa ett fredsorienterat samtal i sina länder

Dessa kvinnor har säkert olika uppfattningar om hur konflikten ska lösas, men själva känner de inte längre något hat, trots att många av dem är direkt drabbade av konflikten: de har förlorat sina hem, nära och kära. Men det är ingen lätt uppgift de har att överbrygga hatet i sina samhällen, ibland känns det som en omöjlig uppgift, men de kämpar på och det är oerhört stort att få vara med i deras arbete.

Inget Maidan utan kvinnor

När jag öppnar dagens tidningar, när jag hör folk prata om Kiev, Ukraina och Maidan [kollektiv benämning för demonstranterna på Självständighetstorget], är det nästan som att jag känner lukten av brinnande bildäck, känner hettan av barrikadlågorna mot min hud. Det var framför mina ögon som 18 personer dog och hundratals blev skadade i natt. Att titta på krig streamad i datorn är kanske en av mest cyniska utvecklingarna i vår digitala tid, som en ukrainsk väninna uttryckte det. Maidan berör mig djupt, för att jag har vänner i Kiev och nära vänner i Sverige som är därifrån. Maidan är också min kamp, för jag som är från diktaturen Belarus förstår mycket väl: om Maidan förlorar idag, finns det inte heller något hopp för oss.

Och i denna stund, tillsammans med miljontals andra människor – män som kvinnor världen över – följer jag med spänning hur, i ordets alla bemärkelser, ett krig utvecklar sig i Europeiska Unionens omedelbara närhet. Vi följer med spänning hur de på Maidan, män som kvinnor, kämpar för sin frihet, för sin rätt att bestämma över sitt eget land.

För det är både män OCH kvinnor som är med på Maidan, och visst är de många? Kvinnor, som enligt konstens och samhällets alla regler fixar mat och tar hand om de skadade, kvinnor med ”mamma” på ryggen som går på andra sidan barrikaderna för att försöka övertala polisen att inte ta till våld. Men det är också en massa kvinnor som, precis som män, är med på barrikaderna, hämtar sten för att försvara sig, demonstrerar framför en TV station för att journalister ska sluta ljuga.  Och det är den här unga tjejen som blev Maidans ansikte idag.

Inget Maidan är möjligt utan kvinnor, precis som det inte finns något samhälle med bara män i. Det hoppas jag att alla slutligen kommer att fatta. Än så länge har det bara varit en kvinna med under de första förhandlingarna mellan oppositionen och regeringen. Enligt konstens och samhällets alla regler.

Än lever kriget inom mig

Boken “Kriget har inget kvinnligt ansikte” gavs ut på svenska 2012 av Ersatz förlag.

Jag släpar en grannpojke på ryggen från ett slagfält, kulor svischar över våra huvuden, en mina exploderar nära oss. Han stönar förtvivlat och ansiktet förvrids av smärta när jag lägger ett bandage… Och plötsligt ringer det på dörrklockan. Mamma hämtar mig och vi går hem. Jag är sju, och att leka krig är det naturligaste som finns. Rollfördelningen är enkel: har man tur spelar man ”de våra” – de sovjetiska soldaterna. Med mindre tur (för då måste man förstås förlora!) får man vara ”tysk”. Och tjejer de är sjuksköterskor allihopa.

När Svetlana Aleksievitj presenterade sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte i en källarlokal på Forum i Stockholm för nästan exakt ett år sedan och berättade om sin uppväxt omringad av krigsberättelser och bilder av fiende vs hjältar, slår det mig hur mycket krig fortfarande är en del av mig. I Sovjet utgjorde berättelserna om det Stora Fosterländska Kriget (som i övriga världen kallas för Andra världskriget) en stor del av vår uppfostran. Barnböcker, skolböcker, museibesök, teaterpjäser och barnfilmer handlade om krig och den heroiska segern. För mig delades tiden upp i före och efter kriget. Pappa föddes under kriget, mamma precis efter. Familjerelationer definieras genom krig, familjeberättelserna växer fram – farfar jobbade på en evakuerad fabrik, morfar körde stridsvagn genom halva Europa.

Men det är inte bara de heroiska berättelserna jag har ärvt, det är också skräcken, oron, känslan av att ständigt vara jagad och förtvivlat söka efter ett säkert gömställe, som följer mig. Otaliga gånger i mina mardrömmar är jag tvungen att fatta ett beslut, livets absolut svåraste, absolut hemskaste beslut. Vi är förföljda, gömmer oss i mörkret, bebisen vaknar, vad gör jag nu?!

Continue reading