While President Abbas is in Sweden…

During the bombings against Gaza in the summer of 2014, Kvinna till Kvinnas partner organisation Aisha decided to gather their staff for an integrated security and wellbeing training. They felt they needed to strengthen themselves in order to be able to continue helping others, and they used the IS method that they learnt from Kvinna till Kvinna.

During the bombings against Gaza in the summer of 2014, Kvinna till Kvinnas partner organisation Aisha decided to gather their staff for an integrated security and wellbeing training. They felt they needed to strengthen themselves in order to be able to continue helping others, and they used the IS method that they learnt from Kvinna till Kvinna.

I am on my way to Gaza, getting back to our office in Jerusalem by the end of the week. While I am away, the President of the occupied State of Palestine, Mr. Mahmoud Abbas, is traveling to Sweden to meet with Prime Minister Stefan Löfven and Foreign Minister Wallström. The reason for this visit is the recognition of Palestine as a State by Sweden of 30 October 2014. The recognition followed steps taken by the Palestinian National Authority (PNA) towards reinforcing its claim for statehood, most importantly its announcement to accede to 48 UN Conventions. The first step in the accession process was taken in April 2014 when the PNA became party to 12 fundamental human rights conventions including the bills of rights for women, namely the Convention to Eliminate All Forms of Discrimination of Violence Against Women (CEDAW). The accession to CEDAW opens up a window of opportunity to revoke and reform laws and legal provisions discriminating against women and violating their rights. Upon Sweden’s recognition, the Swedish Foreign Minister stressed that Sweden wants “above all to defend democracy, human rights and the position of women in what’s going to be nation-building for Palestine from now on.“ Sweden has followed through on its recognition by increasing the support to development interventions by 50% from 2015-2019 compared to the previous period in an effort to underpin state-building in Palestine. The focus is not least on women‘s rights and Gaza where 51% of women, who have ever been in a marriage, report that they have been subjected to violence in their intimate relationships (UN Women Statistics). In another survey on protection needs in the West Bank, East Jerusalem and Gaza, 2nd from the top, is domestic violence in Gaza.

I am on my way to Gaza to meet and discuss with our partners and support them in their important and much needed work. One partner organisation is developing a programme (funded by Sida) to tackle violence against women/girls, also engaging men/boys in that process. Another partner organisation together with a partner in the West Bank are working on a programme to support bereaved women in the Gaza strip: women who have suffered various kinds of losses due to the siege and the Gaza wars in 2008-2009, 2012 and the most devastating one in terms of the death toll and the damage done to homes and industries in the summer of 2014. These programmes will complement what we are supporting already, namely provision of legal aid to and representation of women in sharia courts; empowerment programs for victims of violence and other vulnerable women; rights of women with disabilities in the West Bank and Gaza; and research and interventions pertaining to the practice and risk of early marriages.

The situation in Gaza makes me sad. At the same time, I always feel inspired after talking to our partners in Gaza whose resilience and spirit I admire. The same goes for our partners in the West Bank. If these women would be in positions of formal power there would not be any problems!

Continue reading

When will justice come to Gaza?

Women and children in Gaza waiting for reconstruction of their homes. Photo: Kvinna till Kvinna/Magnea Marinosdottir.

Women and children in Gaza are waiting for the reconstruction of their homes.

These women were sitting in the shade in front of demolished buildings. Not only have they lost their homes, they have also lost their livelihoods – the goats and the bees. They used to produce milk, cheese and meat, and their honey was the best they claim. They were managing fine. Now all is gone.

During the day, they sit in the shade in front of the ruins waiting for justice to arrive, the reconstruction of their homes and livelihoods. The international community did not (manage to) prevent the “collateral damage”, including bombing of homes, factories, mosques, and death of civilians. The international community is paying the bill…again. The donor conference in Cairo last Sunday was claimed to be a success. The funding exceeded the pledge made.

This week, the UN Secretary General, Ban Ki-moon, visited Gaza. He said the destruction was beyond description. I agree. The Network of Palestinian NGOs (Non-Governmental Organisations) is calling for the establishment of a national committee, including women human rights organisations, to ensure inclusiveness and transparency during the reconstruction phase. The question is if the allocation of these funds will be accountable to women’s rights and gender equality and even include affirmative action to ensure such accountability? The future of the baby girl in the photo – born on the first day of the military offensive in Gaza, 7th of July – and of the women and their children will depend on the answer to that question.

A young girl walks beside the rubble of destroyed buildings. Photo: Kvinna till Kvinna/Magnea Marinosdottir.

A young girl walks beside the rubble of destroyed buildings.

Hellre än ett fredspris

Säkerhetsträning för irakiska och kurdiska kvinnorättsaktivister

Kvinnorättsaktivister från Irak och irakiska Kurdistan genomgår just nu en fyra dagar lång säkerhetsträning i Istanbul. Foto: Kvinna till Kvinna/Karin Råghall

Om jag hade haft högre tankar om Nobels fredspris (kommer aldrig kunna smälta det där med EU), så hade jag velat dela ut det till de 19 kvinnorättsaktivister från olika delar av Irak och Kurdistan – Dohuk, Sulemania, Halabja, Kirkuk, Khanaqin, Moqtadiya, Bagdad, Basra och Najaf – jag träffat de senaste dagarna. De är kurder, yezidier, kristna assyrier, kakai, shia och sunni. De kämpar för fred och mänskliga rättigheter.

Jag möter dem under en säkerhetsträning, som Kvinna till Kvinna ordnar för våra samarbetsorganisationer. Det är just den bristande säkerheten i Irak som gör att vi alla ses i Istanbul. Jag har hört frasen ”säkerhetssituationen försämras i Irak” hundra gånger men har i ärlighetens namn ofta haft svårt att ta till mig vad det innebär.

Med 19 kvinnorättsförsvarare samt tre kollegor från Irak och irakiska Kurdistan omkring sig blir det plötsligt tydligare. Under en bensträckare ursäktar sig en av deltagarna efter att ha läst ett sms från sin släkting, som meddelar att ytterligare två kvinnor i trakten har dött.

”Jag behöver gå ut och ringa lite”, säger han bara, som om detta hände var och varannan dag. Vilket det ju gör.

Continue reading

“Han har rivit sönder hennes skolböcker”

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild.

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild. //Foto: Lise Bergh

Vår bil stannar utanför Mu´ta Basic School in As Samu’ i Yatta på Västbanken. Det är en stor skola för flickor i klasserna 1-10. Här går 740 elever och alla trettio lärare är kvinnor. Det är en helt kvinnodominerad värld. När vi går in genom grindarna till skolgården möts vi av flickor mellan 9 till 16 år. De skrattar och tittar på oss och stöter på varandra och några dristar sig till att säga hello och fnissar sedan.

Alla samlas kring oss. Vi vinkar och säger hello och mar’haba. Snart kommer en lärare ut på gården och vi blir förda till rektorsexpeditionen där vi slår oss ner med Pushra Gatashi, rektor för skolan som hälsar oss välkomna tillsammans med Ahlam Hamade, ställföreträdande rektor, Kholoud Titi, engelsklärare och Reem Ageeli som är ”councellor”, en form av skolpsykolog.

Jag förklarar vilka vi, EAPPI, är och att jag också är intresserad av att höra hur de som kvinnor lever i Palestina. Snart börjar ett livligt samtal där vi pratar i munnen på varandra, jag ivrig att fråga och de att svara, interfolierat med översättning från arabiska till engelska. De berättar att skolan har 19 klassrum och att det går mellan 39-42 barn i varje klass.

De vill först berätta om skolans problem. Vattenledningarna har brister som gör att det inte alltid kommer vatten ur kranarna. De har ingen utrustning för idrott och det ser vi när vi lämnar skolan efter vårt möte, ett femtiotal flickor ligger på marken och utöva någon form av bengymnastik. I övrigt har skolan 15 datorer men saknar bandspelare till engelskalektionerna. De satsar stort på engelskaundervisning och har fyra lärare i ämnet. De är också bekymrade över att muren runt skolan är för låg. Män och pojkar kan se över muren.

Lärarna berättar att de har universitetsutbildning i sina respektive ämnesområden. Jag får också reda på att i dag utbildar sig fler flickor än pojkar vid universitet och högskolor. De förklarar att pojkar inte tror att de ska få arbete efter utbildningen och satsar på att få ett jobb direkt efter grundskolan, helst i Israel för det ger bäst inkomst. (Även om palestinier får lägre lön än israeler och att palestinier är knutna till en arbetsgivare för sitt arbetstillstånd). För 10-15 år sedan var det svårt för flickor att vidareutbilda sig. Familjen ville inte att döttrarna skulle vara ensamma vid ett universitet och jag tänker också på att South Hebron Hills är ett mycket konservativt område. Det var också dyrt och då satsade man hellre på en son. Så är det inte nu.

Continue reading

Palestinian women voices raised in UN Human Rights Council

Hanan Kaoud, Madeleine Rees, Sama Bamieh at the 27th session of  UN Human Rights Council

Hanan Kaoud, Madeleine Rees, Sama Bamieh at the 27th session of UN Human Rights Council

In 2007 the UN Secretary General Ban Ki Moon said: “All victims of human rights abuses should be able to look to the Human Rights Council as a forum and a springboard for action”.

That is not the reality for many people today. Aminah is one of these people. She has lost everything. One year ago her husband died and during the Gaza offensive she also lost her home. These events have had devastating consequences for Aminah, not knowing what’s going to happen in the future. Currently Aminah is living with her parents in Jerusalem because she holds a Jerusalem ID which gives her permission to legally reside in Jerusalem. Her permit to live in Gaza was revoked after the death of her husband and now she no longer has permission to reside in the place that has been her home for 30 years. On top of that Aminah may also have challenges claiming reparations of her destroyed house in Gaza as the property was registered in her husband’s name.

Continue reading

“Kvinnorna står för att familjens vardag fungerar”

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en "fin madrass"

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en “fin madrass”: Foto: Lise Bergh

Jag befinner mig i South Hebron Hills på Västbanken i Palestina som följeslagare inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI. Jag är placerad i Yatta, men mitt uppdrag, är i byarna utanför Yatta och mestadels i område C. Det kan vara viktigt att känna till vad område C betyder. Avtalen som träffades inom ramen för Osloprocessen 1993-95 innebar bland annat att parterna kom överens om att tillfälligt dela in Västbanken i områden, A, B och C.

I område A styr den Palestinska myndigheten, PA helt, både i civila och-säkerhetsfrågor, i område B ansvarar PA för de civila frågorna och Israel för säkerheten, och i område C ansvarar Israel för både de civila frågorna och säkerheten, vilket kort sagt innebär allt. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken och i området finns största delen av Palestinas naturresurser.

Inom fem år skulle Israel enligt Osloprocessen ha lämnat över ansvaret för det mesta i område B och C. Men det har inte skett, som med så mycket annat Israel skulle ha gjort enligt de olika fredsprocesserna som avlöst varandra under 1990- och 2000-talen. Det är uppenbart att Israel vill lägga beslag på område C. Det som sker i området är att bosättningarna ökar i antal och i storlek och de palestinska byarna minskar i antal och storlek.

Denna utveckling sker på olika sätt. Ett är att bosättarna helt enkelt gör livet så surt och så svårt att leva för palestinierna, med militärens stöd, att palestinierna lämnar sina byar. Ett annat är att palestiniernas land förklaras vara militära zoner. Där får inga palestinier bo. Eller så förklarar Israel att marken är statlig mark och då får konstigt nog bara israeliska bosättare bo där. Detta sker inte utan strid från palestinierna sida, men systemet är mycket utstuderat och överklaganden när det gäller landrättigheter slutar i de flesta fall till palestiniernas nackdel. Och all utveckling för palestinierna i området stoppas effektivt genom avslag på deras ansökningar att bygga hus och vägar, få tillgång till el och vatten.

Continue reading