Pride and Prejudice Belgrade Style

Det kryper i hela kroppen. Jag har stämt träff med en kompis vid ett mysigt utecafé runt hörnet från kvarteret där jag bor. Ikväll visas Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo som en del av den pågående Pride-veckan på Centre for Cultural Decontamination – Centrum för Kulturell Avgiftning i Belgrad, som ligger i mitt kvarter. Jag brukar älska att gå dit, det är ett riktigt schysst aktivistställe med mysig innergård, stor utställningslokal och härlig atmosfär av förfallen fin-betong.

Just idag är hela kvarteret avspärrat med person-höga kravallstaket; min gata, kulturcentergatan och två gator till så att det bildas en avstängd zon runt hela alltet. Det formligen kryllar av “ninja turtles” – kravallklädda poliser med västar, hjälmar, sköldar. Hela centrum är fullt, de är lätt över hundra bara i vårt kvarter, och vid en huvudgata längre bort räknar jag till 10 ridande poliser förutom alla i bil och till fots.

Min kompis vill inte gå till utställningen precis när den öppnar av rädsla för att komma med på film och hamna på Youtube. Istället sätter vi oss på utecaféet och tar vars en öl. En stor folkmassa har samlats – den ena avspärrade gatan in till kulturcentret ligger mitt emot caféet. Någon i folkmassan ger nån slags intervju och det kryllar av TV-kameror och fotografer. Alla applåderar – inklusive alla som sitter runt oss på caféet, när talaren är klar. Det är någon från den ortodoxa kyrkan tydligen som sprider hatbudskap, mot homosexuella i allmänhet och Ecce Homo i synnerhet. Två välmejkade, leende kvinnor i 40-årsåldern går runt och delar ut flygblad med budskapet att Pride-paraden måste stoppas. (Vilket den också blivit tidigare under dagen.) Och jag kvävs nästan av allt detta hat. Det är som att det uppstått en parallell version av mina i vanliga fall så vänliga Belgrad-kvarter. Det är nån slags uppsluppen stämning på caféet, mannen bredvid oss bjuder på brända mandlar och alla ser ut som helt vanliga människor men jag och min kompis känner oss som totala ufon och jag kan bara tänka på att cafépersonalen inte bryr sig om att flygbladen delas ut och att vi brukar gå hit jag och min lilla familj och att kyparna brukar vara supertrevliga och busa med vår son. Och att dessa, till synes vanliga människor som omger oss på caféet står för allt detta hat. Att de ägnar energi åt att begränsa andra människor i sina livsval som egentligen inte påverkar dem.Tänk om det bara varit fotbollshuliganer som var hatare, vad mycket enklare.

Det kryper i kroppen och vi går därifrån. Vi går in genom avspärrningarna från en annan gata, utan café och folkmassa. Vi blir insläppta när jag talar om vilken adress jag bor på och så går vi till kulturcentret. Det är ninja turtles överallt och vi känner oss lagom utstirrade. I min port hänger fem svartklädda turtle-poliser och tre stora hundar men vi går vidare. Inne på centret är det fullt av folk, kända ansikten, glada ansikten och inga poliser. Och jag kan andas igen.

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.