In Sweden we call it “syjunta”

Jag har nog alltid varit bra på att komma på och genomföra idéer. Som den där gången i 5-årsåldern då jag plockade ut skrindan från garaget och gick runt bland samtliga grannar och samlade in saker de inte längre ville ha. Dessa skulle nämligen mitt dagis sälja för att hjälpa de svältande barnen i Afrika. Det hela gick strålande, tills någon av grannarna ringde mamma och frågade när loppisen skulle äga rum. Hon blev väldigt förvånad, särskilt eftersom jag inte ens gick på något dagis. Efter ett allvarligt snack om etik och moral fick jag lämna bort alla fina saker igen. När jag blivit några år äldre samlade jag återigen det som andra inte ville ha, men denna gång med skåpbil istället för skrinda och från återvinningscentraler och företag istället för grannarna. Det blev ett projekt i återbruksdesign där jag skapade nya skatter av andras skräp i förhoppning om att inspirera andra.

Under en tid i mitt liv trodde jag att det var just genom design jag skulle göra mitt avtryck i världen, men eftersom den är så starkt knuten till konsumtion blev det för problematiskt och jag vände mig istället till konsten. Jag tror starkt på konstens möjlighet att nå fram till individen och genom det vidare till samhället.

Det närmaste året hoppas jag göra detta i ett projekt i Armenien där intentionen är att bygga upp en plattform för samarbete, samverkan och korsbefruktning av ideér. Tanken är att skapa en mötesplats för olika individer och grupper i samhället i syfte att utbyta idéer och tillsammans skapa nytt. Jag tror mycket på mötet som utvecklande kraft i livet och världen. Det är i mötet med andra människor jag och min värld har förändrats. I möten med andra som inspirerar, vågar, ger sig hän och brinner för något och samtidigt bjuder in, ser mig, utmanar mig och ger mig plats har jag växt. Jag har fått mod, insikter och fantastiska upplevelser. Förändring börjar aldrig stort, det börjar i det lilla, i individen eller framförallt i mötet mellan olika individer, alla samhällsförändringar börjar med en liten grupp människor som samlas kring en idé de tror på.

Jag kommer volontärarbeta på Women’s Resources Centre Armenia, en organisation som jobbar för jämställdhet och kvinnors rättigheter i Armenien, och i samverkan med dem sätta upp en aktivistisk syjunta med konstnärligt och feministiskt fokus där handens arbete kommer blandas med den speciella samtalsform som sker under ett kreativt arbete, ett samtal där tystnaden inte är lika hotfull som i andra sociala sammanhang och där samtalet flödar mellan viktigt och oviktigt, allmänt och djupt personligt.

Anledningen till att det blev just Armenien börjar, som så mycket annat i livet, med en slump. Förra sommaren hade jag ett sommarlov med oändliga vidder tid som behövde fyllas när jag blev erbjudenatt åka till Armenien för att arrangera kulturläger på den armeniska landsbygden. Att se chanser, våga ta dem och sedan göra det bästa utav dem är nog det som lett mig till de mest spännande och utmanande saker jag tagit mig för i livet. Särskilt de som gjort att jag befunnit mig i gränslandet till vad jag tror att jag behärskar och är bekväm med, att vara utanför sin trygghetszon är läskigt men enormt utvecklande. Den där chansen man ser behöver dock oftast kombineras med stora portioner beslutsamhet, för det är sällan en raksträcka att ta sig dit man tror sig vilja komma.

Jag heter Petra och kommer gästblogga här på vipa.kvinnatillkvinna.se de närmsta månaderna.
Håll tummarna, för nu börjar det!

LÄS MER: Petra Hulman bloggar om feministisk syjunta

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.