Isolering hinder för jämställdhet

Stop våldet

Det står “Stoppa våldet!” på väggen i den del av organisationen Avangards kontor som inte går att använda. Under de senaste 20 åren har bara ett fall av sexuellt övergrepp mot en kvinna anmälts till polisen.

Vi åker förbi kilometer efter kilometer av övergivna hus, eller snarare det som finns kvar av husen: grå betongskelett med ögonhålor av fönster som gapar tomma. Och jag kan inte låta bli att föreställa mig hur det var för lite drygt 20 år sedan. Jag ser framför mig grönskande trädgårdar, terrasser under lindande vinrankor, mandarindoft i den varma luften, människor upptagna med småsysslor och stora affärer, barnskratt och gräl, allt som hör livet till.

Det var 1986 jag som sexåring var på abchaziska havskusten för första gången med mina föräldrar, och att måla de där bilderna är lätt. Hur det som jag ser nu, all denna smärta, har blivit möjligt är däremot väldigt svårt att förstå.

I samband med att Sovjet rasade samman utbröt ett krig i det som tidigare var autonoma regionen Abchazien inom Georgiska Sovjetiska republiken. Ett krig mellan grannar, vänner och släkt, som levt fredligt sida vid sida i hundratals år. Antalet historieskrivningar om vem som var först att angripa, vem som bär skulden och vem som är offer är ungefär lika stort som antalet parter i denna konflikt. Men oavsett vad som hänt är konsekvenserna fruktansvärda. Mellan 200 000 och 300 000 personer, framförallt georgier, flydde sina hem och många av dem har fortfarande svårt att etablera sig i Georgien. Det abchaziska samhället lever fortfarande, 20 år efter kriget, i ett slags limbotillstånd. Endast Ryssland, Venezuela, Nicaragua och den lilla östaten Nauru erkänner dess självständighet, vilket innebär nästan total isolering internationellt.

Isoleringen, tillsammans med den rådande känslan av att ”det är vi mot världen”, innebär också att nationalistiska idéer frodas. Traditioner lyfts fram och med dem patriarkala strukturer. En kvinna förväntas ta hand om familjen, laga mat, vara till lags och underordna sig sin man eller manliga släktingar. Detta trots att många kvinnor under och direkt efter kriget axlade den svåra uppgiften att försörja familjen. Under många år efter kriget fick inga män i åldern 18 till 65 korsa gränsen till Ryssland, så kvinnorna fick dra tunga kärror med mandariner och valnötter för att sälja på ryska sidan. De återvände med pengar och varor som annars var omöjliga att få tag på i Abchazien.

Kvinnoorganisationerna är få och har den omöjliga uppgiften att täcka upp för en närapå total avsaknad av social infrastruktur. Avangard med sitt mobila vårdteam och ultraljudsmaskin åker runt i hela östra Gali-området och är i princip den enda möjligheten för många kvinnor i bergsområdena att träffa en gynekolog. Association of women av Abkhazia driver en juridisk rådgivning som kvinnor kan vända sig till i frågor gällande våld i hemmet och vårdnadstvister samt jobbar med fredsbyggande tillsammans med organisationer i Georgien. Union of business women in Gargra vänder sig till unga kvinnor och arbetar med att bygga upp deras självförtroende så att de ska kunna göra egna val i livet.

Under de tre dagar jag var i Abchazien kände jag i vissa stunder hopplöshet, det är svårt att ens föreställa sig hur långt det är till att kvinnor här kommer att ses som självklara och jämlika medlemmar av samhället, med egen rätt att bestämma. Men när jag träffar alla dessa starka kvinnor som tror på sig själva och kämpar sig framåt med små men ack så viktiga steg, känns det oerhört stort att få vara del av denna förändring.

Julia Lapitskii

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.