Konsten att hantera rädda män

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

- Frun, ge mig ett glas vatten!
- Vad är det magiska ordet?
- SNABBT!

En glad ung man drar ett skämt och väntar på att jag ska börja skratta. Jag samlar all diplomati inom mig och svarar kort ”Hur kommer det sig att du tror att jag skulle tycka det var roligt?”. Fast egentligen vill jag säga något helt annat, inte lika snällt.

Jag är på en workshop som hålls av unga tjejer från Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer i Armenien och Azerbajdzjan, länder som sedan 20 år tillbaka befinner sig i konflikt över Nagorno-Karabakh-området. Än så länge lågintensivt militärt, men högst intensivt när det gäller hatiska mediebilder av varandra, fiendeförklaringar och konfrontativa meningsutbyten.

Ironiskt nog är samhällen i konflikt förvånansvärt lika varandra när det gäller de tilltänkta platserna för en kvinna, nämligen köket, barnkammaren och sovrummet. En kvinna ute i det offentliga befinner sig vanligtvis där endast med nådig tillåtelse från en man.

Under workshopen försöker Narine, Knarik, Parvin och Leyla, armeniska, azeriska och karabakhiska aktivister, att tillsammans sätta fingret på vad traditionella värderingar innebär för kvinnors möjligheter inom fredsbyggande. Genom ett roligt rollspel visar de skillnaderna för hur det är för en kvinna att försöka komma loss för att åka till en fredskonferens, jämfört med för en man. Kvinnan måste be om lov och övertyga sin man, laga maten i förväg och hitta en barnvakt (eftersom mannen inte ens klarar att ta hand om sig själv). En man i sin tur behöver endast informera sin fru om att han åker, samt be henne ta fram hans pass och packa hans väska.

Bakom detta rollspel ligger personliga erfarenheter och en verklighet som jag har svårt att ta till mig. För att kunna komma till där vi är nu, en fredskonferens i Georgiens huvudstad, var Narine tvungen att gå i öppen konfrontation med sina bröder. En av dem slutade prata med henne. Hennes pojkväns pappa är upprörd: är hon en tamada (en manlig festledare) eller en svärdotter?

Trots att vi har den största lokalen till vår workshop, är tjejernas publik endast några få unga män och några kvinnor, högst tio personer, av de hundratals som deltar i konferensen. Det återspeglar tydligt intresset för kvinnors rättigheter och kvinnors deltagande överlag på detta forum. Också de få deltagare som är här, är det knappast för att de tycker ämnet är viktigt. Snarare tvärtom.

”Vi avgudar kvinnor, de är högt respekterade i vår kultur, varje man böjer sig inför sin mor! Men varför kan inte ni bara bete er så att inte grannarna börjar skvallra om er och era familjer?”

”En kvinna måste välja om hon vill ha familj eller karriär, det förstår ni väl?”

”Kommer männen snart behöva bli fridlysta?”

“Kommer ni prata om hot för män som vill främja freden?”

”Men herregud så de (kvinnoorganisationerna) har förstört er!”

Jag håller på att gå i taket, samtidigt som jag förstår att de manliga deltagarna innerst inne är obekväma och kanske till och med rädda för att dessa unga kvinnor kommer att ta över. Men det slår mig hur vant och proffsigt Knarik, Narine och andra hanterar deltagarna och deras kommentarer. Jag imponeras av hur de inte låter sig provoceras, utan svarar på allt och försöker närma sig männen, hitta något de kan vara överens om och bygga vidare på i dialog.

Tjejernas fina samarbete och deras medlingsförmåga övertygar mig återigen om att vi måste få in fler kvinnor, unga kvinnor, i fredssamtal. Det är kanske då fredsförhandlingarna kring Nagorno-Karabakh kan lämna den återvändsgränd de har varit fast i de senaste 20 åren? Om det gamla inte funkar, kanske det är dags att prova något nytt?

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.