“Tyst med dig, kvinna” hörs fortfarande i mina öron

”Tyst med dig, kvinna”, och så hittar jag inga ord till svar; jag får en klump i halsen, tårarna vill tränga fram ur ögonen, jag söker pappas stöd men han är tyst. Mannen som sade det tittar mig rakt i ögonen, men jag sänker blicken och glor ner i tallriken istället.

Vi sitter vid bordet i ett kabardinskt hem i min pappas  barndomsstad Nalchik i Kabarbino-Balkarien, som ligger i Norra Kaukasien och som är nu ett subjekt i Ryska federationen. Som tioårig flicka blev jag upprörd när jag såg hur kvinnorna – efter att ha lagat tiotals väldoftande rätter och dukat färdigt – sätter sig i ett hörn.

”Får inte tant Malika och Olga äta med oss? Så gör man inte i Belarus!”, försökte jag då. ”Tyst med dig, kvinna”, fick jag till svar.

Minnena väcks till liv när jag sitter på ett hotellrum i Jerevan. Det är ett par timmar kvar innan flyget hem till Stockholm och jag försöker summera det som jag har sett och hört under konferensen ”Vårt hem – Kaukasien”, som under helgen samlade kvinnor från hela Kaukasus-regionen. Både från Södra Kaukasien (Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och utbrytarrepubliker Abchazien och Nagorno-Karabach) och från Norra Kaukasien (det vill säga ett antal delrepubliker som ingår i Ryska federationen – inklusive Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Adygeiska republiken).

Det slår mig att inget, bokstavligen inget, har förändrats under de senaste 20 åren när det gäller situation för kvinnor. I många avseenden har det blivit betydligt värre. Kvinnor från Tjetjeniens huvudstad Grozny berättar att de aldrig någonsin går ut ensamma på kvällarna. Inte för att det är farligt, utan för att det inte anses okej för en kvinna att gå ut själv. En ung tjej berättar om sin väninna, som kämpade för att få stipendium för att få läsa en termin i Paris. Hon fick stipendiet men fick inte åka eftersom familjen vägrade släppa iväg henne.

De berättar att kvinnor inte får komma in i offentliga byggnader utan att täcka sitt hår och ha kjol som täcker knäna, vilket även gäller skolflickor. En kvinna fick betala 50 000 rubel (cirka 10 000 svenska kronor) i mutor när polisen stoppade hennes bil och hon var klädd i jeans och tröja utan ärmar. Det finns dock inga skrivna regler kring klädsel, kvinnor klär sig på det här sättet helt ”frivilligt”. Och klädselregler är bara en liten, yttre del av det omfattande förtryck, den diskriminering och förnedring av kvinnor som råder i samhället.

Människorättsaktivister slår larm om ökande antal fall av hedersmord som ingen vågar rapportera om. Brudkidnappningar har blivit ett sådant omfattande problem att man har infört stora böter. Det är dock långt ifrån alltid man lyssnar på den bortrövade kvinnan. Enligt människorättsaktivister från Memorial blir ofta reglerna kring kidnappningen ett vapen i klan-motsättningar i det genomkorrumperade samhället. Och allt detta i vår tids officiellt sett sekulära Ryssland.

Tiden rinner iväg, det finns så mycket annat att berätta, men jag inser att jag antagligen inte hinner packa väskan. Men jag lämnar Jerevan med ett starkt hopp och en tro på att den kamp – som alla starka kvinnor jag träffat bedriver – kommer att leda till ett samhälle där ingen har rätt att tysta någon bara för att hon är kvinna; ett samhälle där kvinnornas plats inte är i hörnet utan vid bordet, vid ratten, i talarstolen, med ordförandeklubban, med ministerportfölj.

Julia Lapitskii

 

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.