“Han har rivit sönder hennes skolböcker”

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild.

En tom klassrum i Mu´ta Basic School. Kvinnor och flickor får inte finnas på bild. //Foto: Lise Bergh

Vår bil stannar utanför Mu´ta Basic School in As Samu’ i Yatta på Västbanken. Det är en stor skola för flickor i klasserna 1-10. Här går 740 elever och alla trettio lärare är kvinnor. Det är en helt kvinnodominerad värld. När vi går in genom grindarna till skolgården möts vi av flickor mellan 9 till 16 år. De skrattar och tittar på oss och stöter på varandra och några dristar sig till att säga hello och fnissar sedan.

Alla samlas kring oss. Vi vinkar och säger hello och mar’haba. Snart kommer en lärare ut på gården och vi blir förda till rektorsexpeditionen där vi slår oss ner med Pushra Gatashi, rektor för skolan som hälsar oss välkomna tillsammans med Ahlam Hamade, ställföreträdande rektor, Kholoud Titi, engelsklärare och Reem Ageeli som är ”councellor”, en form av skolpsykolog.

Jag förklarar vilka vi, EAPPI, är och att jag också är intresserad av att höra hur de som kvinnor lever i Palestina. Snart börjar ett livligt samtal där vi pratar i munnen på varandra, jag ivrig att fråga och de att svara, interfolierat med översättning från arabiska till engelska. De berättar att skolan har 19 klassrum och att det går mellan 39-42 barn i varje klass.

De vill först berätta om skolans problem. Vattenledningarna har brister som gör att det inte alltid kommer vatten ur kranarna. De har ingen utrustning för idrott och det ser vi när vi lämnar skolan efter vårt möte, ett femtiotal flickor ligger på marken och utöva någon form av bengymnastik. I övrigt har skolan 15 datorer men saknar bandspelare till engelskalektionerna. De satsar stort på engelskaundervisning och har fyra lärare i ämnet. De är också bekymrade över att muren runt skolan är för låg. Män och pojkar kan se över muren.

Lärarna berättar att de har universitetsutbildning i sina respektive ämnesområden. Jag får också reda på att i dag utbildar sig fler flickor än pojkar vid universitet och högskolor. De förklarar att pojkar inte tror att de ska få arbete efter utbildningen och satsar på att få ett jobb direkt efter grundskolan, helst i Israel för det ger bäst inkomst. (Även om palestinier får lägre lön än israeler och att palestinier är knutna till en arbetsgivare för sitt arbetstillstånd). För 10-15 år sedan var det svårt för flickor att vidareutbilda sig. Familjen ville inte att döttrarna skulle vara ensamma vid ett universitet och jag tänker också på att South Hebron Hills är ett mycket konservativt område. Det var också dyrt och då satsade man hellre på en son. Så är det inte nu.

Jag kommer osökt in på löneskillnader. Som lärare tjänar de 3000 NIS per månad, rektor 3700 NIS (Israels valuta, 1 NIS motsvarar cirka 2 SEK, red.anm). Manliga lärare tjänar något mer men det är ingen stor skillnad. Övriga yrken känner de inte till. Ett stort problem är dock att det saknas arbete för kvinnor. Det stämmer nog för jag har inte sett kvinnor arbeta i affärer, banker eller på läkarmottagningar när vi går runt i Yatta. Trots att unga flickor vi mött i byar säger att de vill bli advokater, läkare eller jobba inom ”Business”. Många gifter sig därför efter avslutade studier och skaffar barn.

Innan jag hann fråga om våld mot kvinnor tog de själva upp frågan. De berättade att det var vanligt förekommande men att det är svårt att veta hur vanligt. Problemet är att familjen inte gör någon anmälan för det betraktas som en familjeangelägenhet. Så betraktar ofta också polisen en anmälan. Men det varierar från region till region. De berättade att i Adh Dahiriya, en större ort i området tog polisen upp anmälningar och gjorde utredningar. De vet inte alltid om åtal väcktes eller hur det sedan gick i domstolen.

Plötsligt kommer Reem Ageli in i rummet som hon lämnat en stund tidigare och ber oss att följa med  till hennes rum. När vi kommer dit sitter en ung flicka i besöksstolen och gråter. Reem berättar att flickan, Donja, smugit ut ur hemmet för att ta sig till skolan. Hon har haft ett uppehåll i sina studier i två år för att hennes äldre bror inte tillåter henne att gå i skolan efter sjätte klass. Hon vill inget hellre än att gå i skolan och ta sin examen. Hennes bror är 24 år och bestämmer i familjen som nu består av Donja, två yngre systrar och mamman. Två äldre systrar är gifta och bor i sina respektive makars familjer. Pappan lever med sin andra fru i en annan by och har inget att säga till om längre.

Brodern anser att Donja inte kan gå utanför huset och därmed inte till skolan för alla pojkar och män hon kan möta på skolvägen. Han har rivit sönder hennes skolböcker och ”skriker högt” till henne, som hon säger. Det är hjärtskärande att se en ung flicka helt rättslös och helt utelämnad till brodern. Och jag tänker att ”honom skulle jag vilja träffa”.

Men om vi ”internationals” blandar oss i detta blir det nog ännu värre för henne. Jag har kunskap om och arbetat för kvinnors rättigheter i nästan hela mitt liv och här sitter jag nu inför en ung flicka som hålls fången av en man som bestämmer över hennes liv. Det är mycket påtagligt. Reem ringer brodern som lovar att komma till skolan nästa dag. Donja vet att han inte kommer att komma och nu ska hon hem, i vetskap om att brodern kommer att vara mycket ”arg”.

Hon har ingen annanstans att gå och det är inte möjligt för lärarna att ge henne en fristad och det finns ingen tjejjour här. Reem och lärarna kommer att följa hennes situation och om brodern inte kommer ska Reem gå hem till Donja. De har haft flera liknande situationer och en del har de kunnat lösa så att flickorna kunnat gå i skolan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Donja kommer tillbaka till skolan. Jag säger henne att hon är mycket modig, för det krävs mod att trotsa brodern genom att komma till skolan idag.

Tiden tar slut och jag lämnar skolan, med hopp om att flickorna som får gå i skolan och förhoppningsvis får studera vidare om de vill det också kommer att få ett arbete. Och jag hoppas att  Donja och lärarna hittar en lösning så att hon får komma tillbaka till skolan. Lärarna och Donja verkar vara starka och målmedvetna. Vi blir avvinkade av en massa skrattande flickor och även de som ligger på gården och gör bengymnastik tittar upp och skrattar och ropar goodbye.

Lise Bergh, tidigare generalsekreterare för Amnesty befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Läs om Kvinna till Kvinnas arbete i Palestina.

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.