“Kvinnorna står för att familjens vardag fungerar”

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en "fin madrass"

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en “fin madrass”: Foto: Lise Bergh

Jag befinner mig i South Hebron Hills på Västbanken i Palestina som följeslagare inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI. Jag är placerad i Yatta, men mitt uppdrag, är i byarna utanför Yatta och mestadels i område C. Det kan vara viktigt att känna till vad område C betyder. Avtalen som träffades inom ramen för Osloprocessen 1993-95 innebar bland annat att parterna kom överens om att tillfälligt dela in Västbanken i områden, A, B och C.

I område A styr den Palestinska myndigheten, PA helt, både i civila och-säkerhetsfrågor, i område B ansvarar PA för de civila frågorna och Israel för säkerheten, och i område C ansvarar Israel för både de civila frågorna och säkerheten, vilket kort sagt innebär allt. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken och i området finns största delen av Palestinas naturresurser.

Inom fem år skulle Israel enligt Osloprocessen ha lämnat över ansvaret för det mesta i område B och C. Men det har inte skett, som med så mycket annat Israel skulle ha gjort enligt de olika fredsprocesserna som avlöst varandra under 1990- och 2000-talen. Det är uppenbart att Israel vill lägga beslag på område C. Det som sker i området är att bosättningarna ökar i antal och i storlek och de palestinska byarna minskar i antal och storlek.

Denna utveckling sker på olika sätt. Ett är att bosättarna helt enkelt gör livet så surt och så svårt att leva för palestinierna, med militärens stöd, att palestinierna lämnar sina byar. Ett annat är att palestiniernas land förklaras vara militära zoner. Där får inga palestinier bo. Eller så förklarar Israel att marken är statlig mark och då får konstigt nog bara israeliska bosättare bo där. Detta sker inte utan strid från palestinierna sida, men systemet är mycket utstuderat och överklaganden när det gäller landrättigheter slutar i de flesta fall till palestiniernas nackdel. Och all utveckling för palestinierna i området stoppas effektivt genom avslag på deras ansökningar att bygga hus och vägar, få tillgång till el och vatten.

Allt detta märks tydligt i de byar vi besöker. Khaled i byn Qawawis berättar, när vi sitter i hans tält som är den vanliga bostaden i detta område, och dricker te, att bosättarna skjutit honom, bränt hela hans skörd och att flera hus i byn, inklusive hans eget har en så kallad  ”demolition order”, ett rivningsbeslut. Han har inte fått någon hjälp av den israeliska militären som styr i område C när bosättarna attackerat honom och bybornas mål i domstol, för de har överklagat rivningsbeslutet har inte givit något resultat än. Och militären kan när som helst komma och riva huset trots överklaganden.

Fåraherden Khamel i byn Wadi J´Hesh, berättar att han ofta trakasseras av bosättare när han är ute med fåren. De bussar bland annat sina hundar på fåren och honom. När vi är med, för en av våra uppgifter är att vara närvarande, har det hittills varit lugnt.

Ziad, som bor i byn Khirbet Bir al’Idd tillsammans med sin hustru Ratiba är de enda som bor kvar i byn. De tre övriga familjerna har lämnat byn efter trakasserier från bosättarna i bosättningen och utposten nära byn. En utpost är början till en bosättning och som är olaglig enligt israelisk lag. Både bosättningar och utposter är olagliga enligt internationell rätt.

Men trots detta får även utposter stöd med vägar, el och vatten av militären.

Bybornas berättelser delas på något sätt av nästan alla de vi mött i byarna som ligger i område C i South Hebron Hills.

Var finns kvinnorna?, kanske ni undrar. Vi möter inte kvinnor om vi inte direkt frågar om vi kan träffa dem. De för en undanskymd tillvaro vid våra besök. Men vi, jag och Era, min teamkamrat från Filippinerna, försöker alltid att träffa kvinnorna. Vi blir då bjudna på mat och vi försöker prata om deras liv men det är svårt, för oftast har vi har ingen tolk och vi kan bara en del arabiska ord som inte räcker till. Ibland finns det en dotter eller son som kan engelska och då kan vi prata om livet.

De pratar om barnen och deras oro för att barnen ska trakasseras av bosättarna på deras väg till skolan. Det är vanligt och vi följer ofta barn till och från skolan. Vi pratar om deras oro för om husen ska rivas eller om brunnen ska demoleras. Många byar saknar el. Kort sagt om oron för hur livet ska fungera praktiskt i vardagen. Det är kvinnorna som står för att familjens vardag fungerar.

Lise Bergh, tidigare generalsekreterare för Amnesty befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.

Läs om Kvinna till Kvinnas arbete i Palestina.


Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.