Än lever kriget inom mig

Boken “Kriget har inget kvinnligt ansikte” gavs ut på svenska 2012 av Ersatz förlag.

Jag släpar en grannpojke på ryggen från ett slagfält, kulor svischar över våra huvuden, en mina exploderar nära oss. Han stönar förtvivlat och ansiktet förvrids av smärta när jag lägger ett bandage… Och plötsligt ringer det på dörrklockan. Mamma hämtar mig och vi går hem. Jag är sju, och att leka krig är det naturligaste som finns. Rollfördelningen är enkel: har man tur spelar man ”de våra” – de sovjetiska soldaterna. Med mindre tur (för då måste man förstås förlora!) får man vara ”tysk”. Och tjejer de är sjuksköterskor allihopa.

När Svetlana Aleksievitj presenterade sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte i en källarlokal på Forum i Stockholm för nästan exakt ett år sedan och berättade om sin uppväxt omringad av krigsberättelser och bilder av fiende vs hjältar, slår det mig hur mycket krig fortfarande är en del av mig. I Sovjet utgjorde berättelserna om det Stora Fosterländska Kriget (som i övriga världen kallas för Andra världskriget) en stor del av vår uppfostran. Barnböcker, skolböcker, museibesök, teaterpjäser och barnfilmer handlade om krig och den heroiska segern. För mig delades tiden upp i före och efter kriget. Pappa föddes under kriget, mamma precis efter. Familjerelationer definieras genom krig, familjeberättelserna växer fram – farfar jobbade på en evakuerad fabrik, morfar körde stridsvagn genom halva Europa.

Men det är inte bara de heroiska berättelserna jag har ärvt, det är också skräcken, oron, känslan av att ständigt vara jagad och förtvivlat söka efter ett säkert gömställe, som följer mig. Otaliga gånger i mina mardrömmar är jag tvungen att fatta ett beslut, livets absolut svåraste, absolut hemskaste beslut. Vi är förföljda, gömmer oss i mörkret, bebisen vaknar, vad gör jag nu?!

Den mentala scenen är hämtad från Aleksievitjs bok, som vi fick läsa i skolan. Den är full av blod, svett, smuts, tårar, mänskliga rädsla och förtvivlan. Allt sådant som vanligtvis inte rymdes i de heroiska berättelserna. Det tar ungefär hundra år att få bort kriget i familjen, sa Katrine Kielos i sitt sommarprat i P1 tidigare i år – något jag så väl känner igen. Jag är den andra generationen i min familj som inte upplevde ett krig, men det är fortfarande högst levande inom mig. Tänk då hur länge den smärtan kommer att leva vidare inom dem som genomlever krigets fasor idag. Hur många år kommer det att ta för syriska, kongolesiska, afghanska familjer att kunna släppa den?

P.S. Missa inte när Hedda Produktion, känd för Seven-uppläsningarna baserade på kvinnorättskämpars berättelser från världens alla hörn, har en uppläsning ur Kriget har inget kvinnligt ansikte under MR-dagarna 14-16 november i Stockholm. Vi ses där.

 

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.