Finns det verkligen inget krig i Sverige?

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten. Foto: Kvinna till Kvinna/ Alice Ilmenska

I 200 år har Sverige varit skonat från krig. Här är det fredligt och tryggt. Kriget, eller rättare sagt, en massa olika krig, härjar någon annanstans. Det är där, långt bortom Sveriges gränser, som människor går igenom krigets fasor. Det är där borta människor dör, förlorar sina nära och kära, sina hem, sitt allt. Det är där borta som mänskliga trauman och smärtsamma minnen kommer till och lever i människors medvetande, ruinerar liv i flera generationer. Men inte här.

Eller?

När Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte sätts upp som en läsning på Dramaten bjuder dramatikern Hedda Krausz Sjögren in flera personer att gästa efterföljande samtal om bokens betydelse idag.

Kriget har inget kvinnligt ansikte bygger på berättelser av hundratals kvinnor som stred i Sovjets Röda armé under andra världskriget. Det är fasansfulla, hemska, omänskliga berättelser som träder fram i Repetitionssal 1 högst upp under Dramatens tak med den fina utsikten mot Nybrokajen som badar i vårsol. Det är berättelser som upp emot 800 000 kvinnor i dåvarande Sovjet bar på.

Hur är det att vara kvinna i krig? Hur hanterar du mens i strid? Hur känns det att sova själv bland alla män? Vad betyder det att för första gången döda en främmande person? Att bli ifrågasatt och förminskad för allt de tror du inte kan? Men också, berättelser om den andra osynliga striden för att hitta sin plats efter kriget, när männen hyllades som hjältar och kvinnorna möttes av tystnad och ibland av förakt. När ord som frontslampa skär som svärd genom hjärtat.

Det är väldigt få som går efter föreställningarna, de flesta vill stanna och prata. Jag själv är gäst och delar med mig av det krig som lever inom mig, fortfarande, trots att 70 år har gått, och jag är den andra generationen som egentligen inte har upplevt ett krig. Men det slår mig hur mycket krig, kvinnornas krig, det faktiskt ÄR i Repetitionssal 1 högst upp, under Dramatens tak.

En ung armenisk kvinna berättar om barndom i skyddsrum med ständig skräck under Nagorno-Karabach-konflikten. En ukrainska delar med sig av sin rädsla för mamman i Dnepropetrovsk som varje kväll somnar med rädsla att bli väckt att skjutningar. En somalisk kvinna pratar om sin mammas tystnad om det blodiga inbördeskriget. Tystnad som hon nu börjar förstå.

Samtalen innan gästades av Bayan Nasih som arbetar med krisbearbetningsprogram för barn som flytt Islamiska Staten, IS, på plats i Kurdistan men även med kvinnor och barn som bär på trauman här i Sverige. Tidigare Peshmergagerillasoldaten Amineh Kakabaveh har stridserfarenheter som hon är beredd att dela med Försvaret…

Och jag kan inte låta bli att tänka på alla de – män som kvinnor – som kommer till Sverige flyende undan kriget i Syrien idag, de som kom som flyktingar från Somalia, Palestina, från Balkan.

Kan vi verkligen vara säkra på att det inte finns något krig i Sverige? Att Sverige och dess befolkning inte bär på några trauman och minnen som ska tas om hand och pratas om? Jag är inte alls säker.

Stöd Kvinna till Kvinna! Vi stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka. Ditt stöd är nödvändigt för att vi ska kunna fortsätta göra det.

Comments are closed.