Förändringsvindar för kvinnor i Södra Kaukasien

För sex år sedan lämnade Stina Magnusson Buur Georgiens huvudstad Tbilisi där hon jobbade som Kvinna till Kvinnas fältrepresentant för Södra Kaukasien. Nu när Stina är tillbaka, får hon anledning att känna både glädje och oro.  
En växande grupp unga kvinnor kallar sig för feminister i Georgien, något som var svårt att föreställa sig för 8 år sedan. Photo: Kvinna till Kvinna

En växande grupp unga kvinnor kallar sig för feminister i Georgien, något som var svårt att föreställa sig för 6 år sedan. En av de är juristen Tsiala Ratiani. Photo: Kvinna till Kvinna

Hela den gångna veckan har varit en nostalgisk tripp nerför memory lane. Det är sex år sedan jag lämnade Georgien. Veckan som gått har jag varit tillbaka och tillsammans med team och chefer jobbat med att planera Kvinna till Kvinnas arbete i Södra Kaukasien fem år framåt. Förutom att jag har träffat vänner som jag inte sett på flera år och ätit min vikt i georgisk mat.

Tbilisi är sig likt även om det ser lite annorlunda ut. Fasader är renoverade, parker uppiffade, det finns en gångbro över floden Mtkvari, ramper vid trottoarkanter, en budget-kopia av operahuset i Sydney som innehåller justitiedepartementet och en (fungerande!) linbana upp till fortet och botaniska trädgården.

Det finns automater utställda i olika gathörn där man kan betala sina räkningar. Det finns ett wifi-nätverk som – i teorin – täcker hela stan så att du alltid kan vara uppkopplad. (Nätverket heter ”Tbilisi loves you” vilket gör det upplagt för humor. Tbilisi är en nyckfull älskarinna, inget nytt på den fronten. I nio fall av tio borde nätverket heta: ”Tbilisi shows you her middle finger and goes back to sleep”.) Men ändå. I själ och hjärta är Tbilisi sig likt.

Continue reading

Konsten att hantera rädda män

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

På fredskonferensen för södra Kaukasus i Georgiens huvudstad Tbilisi är intresset för kvinnors deltagande inte stort. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii.

- Frun, ge mig ett glas vatten!
- Vad är det magiska ordet?
- SNABBT!

En glad ung man drar ett skämt och väntar på att jag ska börja skratta. Jag samlar all diplomati inom mig och svarar kort ”Hur kommer det sig att du tror att jag skulle tycka det var roligt?”. Fast egentligen vill jag säga något helt annat, inte lika snällt.

Jag är på en workshop som hålls av unga tjejer från Kvinna till Kvinnas samarbetsorganisationer i Armenien och Azerbajdzjan, länder som sedan 20 år tillbaka befinner sig i konflikt över Nagorno-Karabakh-området. Än så länge lågintensivt militärt, men högst intensivt när det gäller hatiska mediebilder av varandra, fiendeförklaringar och konfrontativa meningsutbyten.

Ironiskt nog är samhällen i konflikt förvånansvärt lika varandra när det gäller de tilltänkta platserna för en kvinna, nämligen köket, barnkammaren och sovrummet. En kvinna ute i det offentliga befinner sig vanligtvis där endast med nådig tillåtelse från en man.

Continue reading

Att överkomma detta hat

Lara Aharonian en av ledarna av Women's Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

Lara Aharonian en av ledarna av Women’s Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

“Du är armenier, jag ser det i dina ögon”, säger min kompis till en spinkig man som sätter sig mittemot oss på Stockholms tunnelbana och försöker inleda ett samtal. Sabina försöker inte ens att dölja sin avsky mot honom. Han spänner ögonen i henne, tittar genomträngande och intensivt. ”Aha, och du är en azeri”. En obekväm tystnad infinner sig, jag blir mållös, kommer inte riktigt på något att säga. Mannen reser sig och går.

”Jag hatar armenier”, säger hon. ”De är inga bra människor”. Alla kan ju inte vara hemska människor, hur kan du säga så, försöker jag försiktigt, men inser snabbt att det inte lönar sig. Sabina och jag träffades på en kurs i statsvetenskap på en av Sveriges högskolor. Vi har precis haft en kurs i nationalism tillsammans, läst Benedikt Anderssons berömda verk om nationalismen ”Imagined Communities”, och skrev våra tentor just om det.

Det var för snart 10 år sedan som jag fick upp ögonen för det hat som finns mellan Armenien och Azerbajdzjan efter konflikten kring Nagorno-Karabach, och trots alla år som gått, har det inte förändrats så mycket. Fast nu blev det fel, UNDER den pågående konflikten, menade jag väl. Det pågår inga strider mellan länderna, vapenstillestånd tecknades för mer än 20 sedan, konflikten kallas numera för ”frusen”, vilket innebär att den fortfarande inte är löst. Men konflikt är fortfarande konflikt: gränserna är stängda, länderna har inga förbindelser, det går inte ens att ringa till varandra, och de som ändå kommunicerar med den andra sidan räknas som förrädare. I Armenien såväl som i Azerbajdzjan.

När jag tänker på Sabina, inser jag att nationalistiska känslor sitter så djupt i en, att det inte går att tackla dem på en intellektuell nivå. Det går knappt att resonera fram eller försöka förklara, teorier om ”imagined communities” funkade i klassrummet, men inte riktigt i verkligheten, när det kommer till hennes egen världsbild…

”Vi är alla produkter av nationalism, det kräver mycket mod att komma ifrån det så som vi har gjort, det är inte många som kan göra det”, säger Lara Aharonian, från Kvinna till Kvinnas armeniska samarbetsorganisation Women’s Resource Centre.

Med ”vi” menar hon deltagarna vid ett möte i Uppsala, där Kvinna till Kvinnas armeniska och azeriska partners diskuterar nationalism och fredsarbete. Hur kan vi överkomma detta hat, motstå medier som odlar fiendebilder och politiker som plockar politiska poäng på att lägga skuld för ekonomiska problem på den andra sidan av konflikten? De har jobbat tillsammans sedan 2007, i ett projekt där de försöker bygga broar mellan tjejer och unga kvinnor från andra sidan konflikten, samt skapa ett fredsorienterat samtal i sina länder

Dessa kvinnor har säkert olika uppfattningar om hur konflikten ska lösas, men själva känner de inte längre något hat, trots att många av dem är direkt drabbade av konflikten: de har förlorat sina hem, nära och kära. Men det är ingen lätt uppgift de har att överbrygga hatet i sina samhällen, ibland känns det som en omöjlig uppgift, men de kämpar på och det är oerhört stort att få vara med i deras arbete.

“Power no more flowers”

Igår var det fjärde gången jag var med på Internationella Kvinnodagen i Kosovo. Fjärde gången jag såg kvinnorörelsen här samlas och manifestera för rättvisa och kvinnors rättigheter: för ”power no more flowers”. Temat i år var mödrarnas kamp för att hitta sina saknade familjemedlemmar från kriget för femton år sedan. Man framförde krav till regeringen att göra mer för att hitta de saknade och för utökat samarbete med den serbiska regeringen. En av de jag talade med förklarade att “våra regeringar kan inte bara fortsätta att arbeta för EU-närmande och bygga infrastruktur, när vi fortfarande inte vet vad som hänt med våra söner”.

IMG_2646

Continue reading

International Women’s Day – touring the globe for inspiration

Petra befinner sig just nu i Yerevan där hon samarbetar med Women Resources Centre Armenia  (WRCA) under 10 månader. Vi kommer kunna följa hennes arbete och reflektioner här på bloggen.Facebook event header

Nu är jag på plats i Armenien och har börjat etablera mig på Women’s Resources Center Armenia (WRCA). Det är mycket på gång just nu, i förberedelserna inför Internationella Kvinnodagen har en feministisk plattform mellan olika organisationer och aktivister startats och det är många idéer som bollas. 8 mars har ju så många olika ansikten, en dag för protest mot orättvisa och ojämställdhet, en dag för firande av systrar, mödrar och dottrar, en dag för politiska aktioner, aktivism, demonstrationer och events. Jag blev ombedd att ge exempel på hur Internationella kvinnodagen manifesteras globalt för att ge en inspirationsinjektion i förberedelserna.887303_10153714053620012_1132849633_oHär kan ni se presentationen i form av bilder, tyvärr utan ordflöde, men “en bild säger mer än 100 ord”?

Visar också lite bilder från en tidigare marsch och aktion mot våld i hemmet som WRCA arrangerade i November tillsammans med andra organisationer som ingår i koalitionen “Stop Violence Against Women”. Enligt en relativt färsk undersökning känner varannan här i Armenien någon i sin omedelbara närhet som drabbats av våld i nära relationer.

 

Security; Integrated!

On Friday we arranged a one day follow up workshop here in Tbilisi for the Young Women of South Caucasus who participated in the Integrated Security Workshop in Turkey in November 2012. We wanted to see where the participants are today; what did they manage to integrate in their personal lives as well as in their activism? Also Sandra Ljubinkovic; facilitator of our small follow up with several years of experience working with and developing the concept of Integrated Security Workshops, taught the participants some new methods.

So what happened in the three months since the workshop? All participants talked about that they had started thinking about their personal well being – that they were claiming more space for themselves; one participant said for New Year’s she and her mum had gone to massage instead of buying material things. Another one had started to go to the gym, a third one to eat healthier. Seemingly small things but they all make a big difference for the activists themselves; they feel less stressed and more relaxed. And not to forget; change takes time and energy (yourself as well as your organisation and your community); so it was very inspiring to see just how much the participants had been able to integrate in three months. I am impressed and inspired!

Continue reading