Integrating Security in your activism

I and my colleague, Katarina Härröd, recently had the privilege to take part in an Integrated Security Workshop arranged for Young Women of South Caucasus in Turkey. It is really an interesting concept; to integrate security and to create the space for activists’ own safety and well being – to make activism sustainable on all levels (personal, organisational, community).

In my case the integrated security workshop took me back to my childhood; to the first burning memory of gender inequality; of being treated differently just because society defined me as a girl. It was not until much later I learned about feminism and started defining myself as a feminist, however the roots of my belief in feminism is to find at the age of 3 or 4, even before I could name it.

It also took me back to my teens; growing up in a world which dramatically changed with the end of the cold war which resulted in the outbreak of numerous of violent conflict (which we in Sweden unfortunately did not hear so much about – I learned more about the collapse of the Soviet Union much later in life).

Continue reading

Young Women’s Chaos in Istanbul

I and my colleague Katarina Härröd have had the opportunity to take part in the meeting of Young Women’s Network of South Caucasus in Istanbul the last three days. From time to time it has been chaotic; strong feelings, problems, “aha” points in discovering similarities and differences, a mixture of languages and new friendships all mixed with a spirit of young activism and a sense that everything is possible.

Tomorrow we leave Istanbul to continue with a smaller group of young people to take part in an Integrated Security Workshop; the weather forecast says it will be cloudy, rainy and cold but we hope for a warm and cosy atmosphere within the group which will keep us warm and motivated for the rest of the week.

Drawings of the participants' expectationsTeambulding within the network

 

När kampen blir gemensam

Lara Aharonian

Lara Aharonian

”Har ni fått någon introduktion till situationen i Armenien, eller vill ni ha en kort genomgång?” Det är Lara Aharonian, grundare av Women’s Resource Center Armenia (WRCA), som frågar. Vi nickar ivrigt, en genomgång vore bra.

En veckas besök i Södra Kaukasien har precis börjat och vi befinner oss i Armeniens huvudstad Jerevan. Jag reser tillsammans med en grupp unga feminister från Bosnien-Hercegovina och Libanon och personal från Kvinna till Kvinna. Syftet är att ge unga kvinnor från konfliktområden tillfälle att mötas, reflektera över sin egen aktivism och utbyta erfarenheter för att på så sätt stärka unga kvinnors aktivism och fredsarbete.

Vi tränger ihop oss i ett rum som är dekorerat med färggranna feministiska affischer och fullt av böcker och broschyrer. Lara Aharonian säger att hon inte ska prata för mycket om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Vartenda ord är politiskt känsligt och det blir lätt ensidigt, menar hon.

– Vill ni veta mer finns det mycket att läsa, och jag råder er att lyssna på båda sidor, säger Lara Aharonian innan hon börjar prata om kvinnors situation och kvinnors organisering i Armenien.

Hennes inledning dröjer kvar i mig. Lara Aharonian tillhör den del av mänskligheten som oftast utesluts ur officiella fredsförhandlingar, så även i detta fall. Jag tänker på hur fredssamtalen hade sett ut om fler ödmjuka, kloka feminister som hon hade suttit runt förhandlingsborden.

Möte på WRCA:s kontor i Jerevan

Möte på WRCA:s kontor i Jerevan

Snart väcks jag ur mina funderingar. Lara Aharonian berättar engagerat om hur WRCA jobbar för att förbättra kvinnors situation i ett land där våld i hemmet ses som en privat angelägenhet, där nio av tio parlamentsledamöter är män och där ökad nationalism gör det svårt och stundtals riskfyllt för kvinnorörelsen och hbt-rörelsen att arbeta. Hon delar med sig av framgångsberättelser, till exempel om hur volontärer från WRCA vandrade mellan byar på landsbygden under fem-sex dagar för att prata om våld mot kvinnor. Responsen var positiv och några kvinnor anslöt sig till marschen. Flera kvinnor från de regioner som marschen gick igenom har också ringt till WRCA:s hjälptelefon efteråt.

Trots att luften i det lilla rummet börjar bli kvav är intresset på topp. Flera av de bosniska deltagarna är alldeles till sig av entusiasm och igenkänning – ”de jobbar med exakt samma frågor som vi, och gör aktioner om samma saker!” utbrister en av deltagarna. Efter mötet byts det visitkort och mejladresser och planer på att hålla kontakten.

Senare under resan ska vi möta ännu fler feminister, bland annat i Azerbajdzjan. Eftersom gränsen mellan de två länderna är stängd får vi ta en omväg via Georgien. Vi märker att konflikten är närvarande om än på en lågintensiv nivå, och att minsta ordval kan vara känsligt. Men vad vi framförallt möter under den här resan är kvinnor som oförtrutet kämpar vidare för ett fredligt samhälle, där fred inte bara innebär frånvaro av väpnade strider utan även att kriget mot kvinnor ska upphöra. Den kampen sträcker sig över alla nationsgränser, och det är något speciellt med att få vara med om ögonblick som genomsyras av just den insikten.

Karin Råghall

 

 

 

 

Feminsim i teorin och fredsarbete i praktiken på Feminist summer school i Kobuleti

Samtidigt som mina kollegor samlar kärleksbrev till kvinnoaktivister under den politiska veckan i Almedalen har jag äran att befinna mig just bland de aktivisterna. Det är Feminist Summer School i Kobuleti, en liten havsort i Georgien. Unga tjejer från Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet är med och lär sig om feminism, aktivism och fredsarbete. Fast det här med ”att lära sig” stämmer nog inte, för att de inte bara lär sig, de gör det! När jag ser de armeniska, azeriska, georgiska och turkiska tjejerna sluka nya kunskaper, gå in i intensiva diskussioner och på kvällen gå tillsammans till en närliggande restaurang för att där bokstavligen dansa fötterna av sig till georgiska och ryska låtar, blanda alla möjliga språk och skratta, så ryms det inte i mitt huvud att det har i 20 år pågått ett ”fryst konflikt” över Nagorny Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan, att det utbröt ett fullskaligt krig mellan Georgien i Ryssland i augusti 2008 som trots vapenstillestånd har fortfarande inte fått någon lösning kring Abchazien och Sydossetien, och att armenier väntar fortfarande på Turkiets erkännande av folkmordet 1915-1917.

Dans på Feminist summer school i Georgien

De är coola de här tjejerna, säger Lika Nadaraia från Women’s Political Resourse Centre i Tbilisi, ”feminist summer school” upphovskvinna och arrangör. Och jag kan inte annat än att hålla med. När jag själv varit aktiv i en kvinnoorganisation för mer än 10 år sedan, om inte i densamma men i en liknande kontext i det post-Sovjetiska Belarus, så tog vi inte ens ordet feminism i munnen – så mycket skam och förakt var det omkring det. Men de – de kallar sig stolt för feminister, vågar stå upp, sätta fingret på de patriarkala normerna i sina samhällen och motsätta sig dem. De är modiga, roliga, härliga och helt fantastiska. Jag är rörd och stolt över att vara i deras sällskap!

Girls, you rock! Thank you for all the energy and inspiration I get from you!

Julia Lapitskii, web-redaktör Equalpowerlastingpeace.org

“Equality brings quality!”

“Just nu har jag världens bästa jobb”. Tanken slog mig i det kvalmiga konferensrummet på ett hotell i Tbilisi. Som sociala medier-nörd och genusbiten hade jag inte kunnat finnas i något bättre sammanhang. Drygt 20 peppade kvinnorättsaktivister från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan träffades för workshop i sociala medier och påverkan.

Sociala medier får vissa att direkt tänka på vardagliga uppdateringar på Facebook. Andra tänker “branding” och “marketing”. För aktivister världen över har det revolutionerat möjligheterna att mötas och sprida information.

“För oss är det ett fritt utrymme utanför regeringens kontroll”, sade en av våra samarbetsorganisationer från Azerbajdzjan, under helgen. Samtidigt kan aktivism i sociala medier givetvis medföra risker i auktoritära länder, något vi diskuterade ingående under helgen. Men det säger något om kraften i verktygen, när en organisation kan ha över 12 000 följare på Facebook i ett land där demonstrationer på gatan sällan tillåts.

Jag missade feministiskt forum i Stockholm, men fick ett minst lika intressant i stället. Hbtq-perspektiv mötte frågor om mäns våld mot kvinnor. Yngre sociala medieexperter mötte äldre webbnybörjare. Vissa startade sin första Facebooksida.

Andra gjorde kreativa kampanjvideos. Här finns de, beskåda och sprid! Fler uppdateringar och foton från helgen kommer inom kort.


Summary in English:
I have the world’s best job! The thought hit me during a workshop in Tbilisi, about social media and advocacy. As a social media geek and gender freak, I couldn’t have been in a better place. 20 women´s rights activists from all over South Caucasus met for a workshop in social media and advocacy. For some, social media is short everyday updates on Facebook. “For us it is a free space out of control of the government”, said one of our partner organizations. And even though social media activities aren´t free of risks, it is rather powerful that an organisation can have 12 000 followers on Facebook, in a country where demonstrations seldom are allowed.

Younger social media experts met older beginners. Some started a Facebook page, others made creative campaign videos. Here they are, watch and spread! More updates and photos from the workshop will come!

Hanna Navier