Förändringsvindar för kvinnor i Södra Kaukasien

För sex år sedan lämnade Stina Magnusson Buur Georgiens huvudstad Tbilisi där hon jobbade som Kvinna till Kvinnas fältrepresentant för Södra Kaukasien. Nu när Stina är tillbaka, får hon anledning att känna både glädje och oro.  
En växande grupp unga kvinnor kallar sig för feminister i Georgien, något som var svårt att föreställa sig för 8 år sedan. Photo: Kvinna till Kvinna

En växande grupp unga kvinnor kallar sig för feminister i Georgien, något som var svårt att föreställa sig för 6 år sedan. En av de är juristen Tsiala Ratiani. Photo: Kvinna till Kvinna

Hela den gångna veckan har varit en nostalgisk tripp nerför memory lane. Det är sex år sedan jag lämnade Georgien. Veckan som gått har jag varit tillbaka och tillsammans med team och chefer jobbat med att planera Kvinna till Kvinnas arbete i Södra Kaukasien fem år framåt. Förutom att jag har träffat vänner som jag inte sett på flera år och ätit min vikt i georgisk mat.

Tbilisi är sig likt även om det ser lite annorlunda ut. Fasader är renoverade, parker uppiffade, det finns en gångbro över floden Mtkvari, ramper vid trottoarkanter, en budget-kopia av operahuset i Sydney som innehåller justitiedepartementet och en (fungerande!) linbana upp till fortet och botaniska trädgården.

Det finns automater utställda i olika gathörn där man kan betala sina räkningar. Det finns ett wifi-nätverk som – i teorin – täcker hela stan så att du alltid kan vara uppkopplad. (Nätverket heter ”Tbilisi loves you” vilket gör det upplagt för humor. Tbilisi är en nyckfull älskarinna, inget nytt på den fronten. I nio fall av tio borde nätverket heta: ”Tbilisi shows you her middle finger and goes back to sleep”.) Men ändå. I själ och hjärta är Tbilisi sig likt.

Continue reading

Young women’s peace activism: tearing apart stereotypes in Armenia and Azerbaijan

This month, May 2014, marks exactly twenty years since the formal ceasefire declaration in the conflict over Nagorno-Karabakh. Yet for Armenians and Azerbaijanis who were divided by the conflict, the past twenty years have been marked by political animosity, one-sided media coverage, regular ceasefire violations and needless soldier deaths. For most people, twenty years have passed without a single opportunity to meet someone from the other side, let alone make friends with them. The effects of this are particularly pronounced on the generation born during and after the war, who have no memories of peaceful coexistence and no idea what life is like on the other side of the border. Civil society organisations, including several women’s NGOs, have done their best to bridge this gap, offering young people a stake in a shared future, in spite of their divided present.

In recent weeks, the situation for these organisations has been marked by growing political tensions in the region. Events in Ukraine, particularly the fate of the Crimean peninsula, have highlighted the disparities between the official Armenian and Azerbaijani perspectives on the conflict, while awakening common fears of yet another Russian military intervention in the Caucasus. With Armenia set to join the Eurasian Customs Union, and Azerbaijan facing increasing isolation within Europe owing to its mounting human rights violations, it seems that the lines are becoming more firmly entrenched. Last month, when an Azerbaijani journalist was arrested accused of spying for Armenia, many feared that this marked the beginning of the end for organisations involved in cross-border activities.

Continue reading

Att överkomma detta hat

Lara Aharonian en av ledarna av Women's Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

Lara Aharonian en av ledarna av Women’s Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

“Du är armenier, jag ser det i dina ögon”, säger min kompis till en spinkig man som sätter sig mittemot oss på Stockholms tunnelbana och försöker inleda ett samtal. Sabina försöker inte ens att dölja sin avsky mot honom. Han spänner ögonen i henne, tittar genomträngande och intensivt. ”Aha, och du är en azeri”. En obekväm tystnad infinner sig, jag blir mållös, kommer inte riktigt på något att säga. Mannen reser sig och går.

”Jag hatar armenier”, säger hon. ”De är inga bra människor”. Alla kan ju inte vara hemska människor, hur kan du säga så, försöker jag försiktigt, men inser snabbt att det inte lönar sig. Sabina och jag träffades på en kurs i statsvetenskap på en av Sveriges högskolor. Vi har precis haft en kurs i nationalism tillsammans, läst Benedikt Anderssons berömda verk om nationalismen ”Imagined Communities”, och skrev våra tentor just om det.

Det var för snart 10 år sedan som jag fick upp ögonen för det hat som finns mellan Armenien och Azerbajdzjan efter konflikten kring Nagorno-Karabach, och trots alla år som gått, har det inte förändrats så mycket. Fast nu blev det fel, UNDER den pågående konflikten, menade jag väl. Det pågår inga strider mellan länderna, vapenstillestånd tecknades för mer än 20 sedan, konflikten kallas numera för ”frusen”, vilket innebär att den fortfarande inte är löst. Men konflikt är fortfarande konflikt: gränserna är stängda, länderna har inga förbindelser, det går inte ens att ringa till varandra, och de som ändå kommunicerar med den andra sidan räknas som förrädare. I Armenien såväl som i Azerbajdzjan.

När jag tänker på Sabina, inser jag att nationalistiska känslor sitter så djupt i en, att det inte går att tackla dem på en intellektuell nivå. Det går knappt att resonera fram eller försöka förklara, teorier om ”imagined communities” funkade i klassrummet, men inte riktigt i verkligheten, när det kommer till hennes egen världsbild…

”Vi är alla produkter av nationalism, det kräver mycket mod att komma ifrån det så som vi har gjort, det är inte många som kan göra det”, säger Lara Aharonian, från Kvinna till Kvinnas armeniska samarbetsorganisation Women’s Resource Centre.

Med ”vi” menar hon deltagarna vid ett möte i Uppsala, där Kvinna till Kvinnas armeniska och azeriska partners diskuterar nationalism och fredsarbete. Hur kan vi överkomma detta hat, motstå medier som odlar fiendebilder och politiker som plockar politiska poäng på att lägga skuld för ekonomiska problem på den andra sidan av konflikten? De har jobbat tillsammans sedan 2007, i ett projekt där de försöker bygga broar mellan tjejer och unga kvinnor från andra sidan konflikten, samt skapa ett fredsorienterat samtal i sina länder

Dessa kvinnor har säkert olika uppfattningar om hur konflikten ska lösas, men själva känner de inte längre något hat, trots att många av dem är direkt drabbade av konflikten: de har förlorat sina hem, nära och kära. Men det är ingen lätt uppgift de har att överbrygga hatet i sina samhällen, ibland känns det som en omöjlig uppgift, men de kämpar på och det är oerhört stort att få vara med i deras arbete.