Tankar efter workshopen

Hej,

Nu är vi tillbaka i Erbil efter att ha varit i Duhok, en stad två timmar härifrån. Vi var i Duhok under 5 dagar för att hålla i den workshop vi kom hit för att ha tillsammans med våra lokala kvinnorättsorganisationer från Irak och Kurdistan. Jag kommer under dagen att berätta kort om workshopen, vad den handlar om och hur det gick.

Duhok är den vackraste plats jag sett eller änns kunnat tänka mig fanns. Det är med säkerhet världens vackraste plats! Staden är omringad av magnifika ståtliga berg, den ligger som i mitten och omringas av bergen likt en skyddande sköld. Inte nog med att staden är det mest fantastiska jag skådad så fick jag även äran att träffa Kvinnor med stort K. Jag fick höra deras historier, livsöden och dela deras känslor. Jag skrattade med dem och grät med dem, vi delade våra känslor tillsammans. Jag kom dessa kvinnor väldigt nära och de kom mig nära. De unga kurdiska tjejerna kunde knacka på min dörr mitt under natten och fråga och jag ville komma in till deras hotellrum för att skratta och lyssna på musik. De äldre kvinnorna från Bagdad brukade jag gå till så fort jag fick en lucka för att sitta nära dem och be dem berätta för mig om Bagdad, om dofterna, människorna, gatorna och om våra hus, om min släkt som inte längre finns osv osv. De äldre kvinnorna från Bagdad, som jag i mitt första inlägg här på bloggen nämnde, kom jag nära på ett speciellt sätt. Jag kom dem nära i själen, de blev min familj och jag blev deras dotter. När vi skulle säga hejdå grät vi som när en familj splittras.

Sista dagen skulle alla säga ett ord som beskriver vad de känner efter dessa dagar. Jag valde ordet STOLT! Jag är så stolt över dessa kvinnor som hotats, förlorat sina barn, förlorat sina män, levt i krig i alla år, stunder inte haft mat i magen, inte haft rättigheter (och fortfarande inte har till stor del) osv. Att dessa kvinnor fortfarande kämpar för sin sak, att de fortfarande står stadigt på sina ben och tar kampen i egna händer!

Och ett avslutande ord på vägen, hur jobbigt vi än har det ibland så finns det de som har det minst lika jobbigt, men de skrattar ändå..

Dona Hariri