I en ny verklighet, i en ny verksamhet

Tillbaka i Tbilisi igen, efter våra veckor i Abchazien. Denna gång ska vi vara två veckor på Kvinna till Kvinnas partnerorganisation WISG (Women´s Initative Supporting Group) och göra vår praktik i deras verksamhet. I en lägenhet mitt i Tbilisi ligger det: kontoret och samlingslokalen för ett okänt antal LBT-personer. Hit kommer de för att ses, samlas, prata och andas ut. Mitt i ett homofobiskt samhälle krigar dessa människor dagligen med sina egna och andras normer, värderingar och fördomar. Inne i WISG:s lägenhet anordnas filkvällar, women’s club, fikakvällar samt konsultationer med sexolog och psykolog. Igår kväll var vi här på filmkväll med ett tjugotal av medlemmarna. Via en hemlig facebook-grupp hade medlemmarna fått veta att det skulle vara filmvisning i lägenheten under onsdagskvällen. Vid sjutiden droppade de in, och en befriande känsla la sig i lokalerna. Par som kom tillsammans kunde äntligen få sitta bland andra människor och hålla varandra i handen, och för många var det kära återseenden med vänner som de har inom organisationen. Utåt sett sker allt detta i en helt vanlig lägenhet, utan namn eller skylt på dörren. Men innanför den stora dörren in från trapphuset, flödar den här lägenheten av energin från kreativa, vackra, starka och modiga människor som tvingas slåss för sin kärlek. Under våra veckor här kommer vi bland annat att göra intervjuer och observationer med medlemmarna, för att få en uppfattning om hur de upplever sina liv som LBT-personer i ett land där 90 % av befolkningen tycker att deras sexuella identitet är oacceptabel.


Medlemmar på WISG – Tbilisi.
På återseende! /Marlene & Cecilia

My first Almedalen experience

Since I moved to Sweden three years ago, I had heard and read quite a lot about Almedalen but it wasn’t until this April that I finally had the opportunity to actively take part in it.

This time I did not participate only as a spectator but also as a speaker at the seminar Sociala medier ritar om kartan (in Swedish), but also as member of Kvinna till Kvinna’s inspiring campaign team Kärleksbomba en aktivist, which definitely allowed me to savour and appreciate the experience even more.

One thing is certain, this is certainly a special democratic experience that attracts the attention of citizens, politicians and of course the media.

And here is a selection of some random thoughts and feelings from six days of intensive campaigning and socializing activities, varsågoda!

– I heard it before and I can confirm it now, Almedalen is all about “networking”. It is hard to find a place that hosts so many people (around 17 000 visitors this year) from the public and private sector, and from the civil society, at the same time, in the same place, in such an informal way, and in addition covered by so many media outlets.

– You might wonder why not organize such an event somewhere in Stockholm or Gothenburg, but the relaxing atmosphere of Gotland is essential to ensure people do not take things too seriously! ;(

– Therefore, it should come as no surprise that the most popular word at Almedalen after the word “seminar” is the word “mingle”! For the uninitiated, the word “mingle” means the evening activities organized by the different entities to entertain and allow guests further informal networking opportunities. This means visitors take their mingling seriously here and try to choose among the various options strategically, since most of them require prior confirmation or some even are require a formal invitation.

– There is a huge selection of seminars and events to choose from (1476 events organized by 760 entities in 8 days!). Hats off to the smooth and well-coordinated organisation as well. This impressively wide choice means however, that one needs to prepare ahead and read more about the events, the speakers and the organizers. In general most of the seminars I attended were interesting and informative but the inspirational ones were really few.

– Although most of the speakers of the seminars are Swedish, yet a considerable number of guest speakers from different countries are also invited, which adds an international flavour to the experience. Personally, I had the feeling that the perspectives and opinions introduced by the foreign speakers where particularly appreciated as they often offered a fresh and unusual perspective. For international guests it is also easier to express criticism and sharper judgments, as they often are not concerned by how the Swedish media will report their views.

– The Arab spring is still a hot item this year, with many seminars were dedicated to analysing it’s development and repercussions on the situation of women and on democracy building in the Middle East. I tried to attend as many of them as I could and the messages I got was: yes, the route to democracy is long and hard but there is no turning back! Anissa Hassouna, one of the guests from Egypt, told me: “Achieving democracy is like giving birth to a baby, you cannot just stop in the middle of delivery, you just have to keep pushing!”

– Talking about this event being a democratic phenomenon means also that there is a big chance that you end up in conversations with people who stand on the opposite side of your values and political spectrum. In my case, I was forced in a debate with one representative of the Sweden Democrats (the far-right party who managed to enter the Swedish parliament for the first time in 2010).  And even though I think of myself as someone who has some experience in debating with people who hold intolerant views towards other groups in society, yet, each group has its own specific rhetoric, arguments and language, even though they might share some common characteristics. Living in Egypt, I was fully prepared with religious background information and scripture quotations to be able to debate with extremist religious groups, and living now in Europe, I should also be prepared with adequate background information to continue fending for universal human rights. In general, I think that the issue of the proliferation of far-right extremist groups in Europe is an acute problem that needs to be addressed in the public political discourse.

– And finally, if you travel to Almedalen with the ferry boat, take a good provision of food and snacks for the trip, that if you do not want to queue for two hours to get some food and forget about napping during the trip! You will for sure be surrounded by a huge number of happy, playing children of all ages, accompanying their parents to enjoy their, maybe first, Almedalen experience!

Nadia Elgohary, web editior at Equal Power – Lasting Peace

Remembering…

Today, May 15, marks the Nakba (catastrophe in Arabic) in Palestine. It is the day that thousands of Palestinians left their homes, for the violence or the fear of the violence that was sweeping across villages as Israel took over the land. 2012 marks the 64th year that countless Palestinians have been displaced from their homes.

Last year I went to a conference hosted by a Kvinna partner organization, Ma´an, where Safa Abu Rabia spoke about Bedouin women´s memories of the Nakba and their place in history. She had to make a concerted effort to find their voices, as a gender blind-look would have easily made them invisible. They told her how they remember land and landscape and the expulsion from their land. Their land, she explained – as well as remembering how they cared for it, how they moved across it – is integral to their identity.

And yet, now, there is a law in Israel since 2011 against remembering! More specifically it says that organizations that receive state funding cannot commemorate – that means schools, possibly community centers, and so on. Without remembering your past, how can you know who you are. This year, students who hosted an event at Tel Aviv University to remember were not allowed to hold it on campus and are being forced to cover security expenses – unlike other student-hosted events.

But remembering is still visible in our public spaces. Poster and leaflets appear on notice boards.  Statements are circulated. Facebook and twitter explode with commentary. Patriarchal norms and even legal measures cannot get rid of a memory – especially when that memory is still so real and forms a cornerstone in the identity of thousands of people.

Linda Öhman

Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Kvinnoorganisationer attackerade i Serbien

Tillbaka från julledigheten möttes vi i Belgrad av otrevliga nyheter. Två av våra partnerorganisationer hade utsatts för attacker under nyåret och den ortodoxa julen. Den ena organisationen arbetar för lesbiska kvinnors rättigheter i Novi Sad, norra Serbien. De har blivit utsatta för attacker tidigare – bland annat har de fått molotov-cocktails inslängda genom fönster, men lyckades förra året efter många turer få till ett samarbete med polisen och lokala myndigheter. Bland annat bekostades säkerhetsutrustning så som övervakningskameror. Den här gången krossade någon samtliga rutor i det kulturcenter där vår partnerorganisation delar lokal med ett par andra organisationer. Förövaren hamnade denna gång på bild tack var de nya kamerorna, men polisen har ändå valt att lägga ner ärendet ”i brist på bevis”. Organisationen kommer att ordna en presskonferens där min serbiska kollega ska delta. Från vår sida kommer det att handla mycket om säkerhet – är alla människors säkerhet lika viktig?

En annan partnerorganisation i Belgrad som arbetar mot våld mot kvinnor hade också fått sitt kontor utsatt för en attack. De har arbetat på en oansenlig adress om än inte hemlig i över 20 års tid. Och de har alltid fått vara i fred. Nu kommer vi, utöver stödet till deras verksamhet, att finansiera en säkerhetsdörr och kamerautrustning som de vill installera, förutom såklart moraliskt stöd vilket är nog så viktigt. Jag ska träffa dem nu i veckan för att prata mer om vad det var som hände.

Det är en otrevlig utveckling med dessa riktade attacker. Personligen är jag ingen tillhängare av att vi bygger in oss bakom larmsystem och misstänksamhet, men det känns så grundläggande att de kvinnor som vänder sig till våra partnerorganisationer för att få hjälp och stöd kan känna sig trygga. Liksom våra modiga partnerorganisationer som står upp mot våldet och förtrycket.

Stina Magnuson Buur