Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Mot Erbil om 8 timmar

Hej,

För en vecka sedan började jag bortsett från mitt jobb som informatörssamordnare även jobba med Mellanöstern, och första uppdraget blir en resa jag påbörjar om 8 timmar. Min första resa till mitt hemland.

Jag kommer här att skriva om mina tankar, känslor och upplevelser under mina 10 dagar i Kurdistan (väljer att använda “Kurdistan” trots att jag själv inte vet vad jag ska säga, Kurdistan eller Irak. Men se detta som en hyllning till det starka kurdiska folket som kämpar för ett fritt och eget land). Mina inlägg kommer att vara mycket personliga, kanske inte alltid Kvinna till Kvinna relevanta. Jag vill dela med mig av denna resa då den inte enbart är en resa för Kvinna till Kvinna och en fantastisk workshop osv utan även mitt livs största resa och största steg. Historien bakom detta är lång, men jag kan säga att jag kommer från ett hem med två föräldrar (mamma kurd från Bagdad och pappa arab från Bagdad) som blev utslängda från sina hem, fick vandra över berg och vatten till Iran, där jag föddes som ett flyktingbarn, levde mina första år och fortsatte resan till Sverige. Idag, 23 år gammal vet jag att mitt hjärta alltid fanns och finns kvar i Irak trots att jag aldrig varit där. Och imorgon ska vi återförenas..

Ibland kommer mina texter kanske vara långa och tråkiga om så rulla bara förbi dem. Men jag hoppas att detta kanske kan ge er någonting, ni som inte har samma band till landet. Kanske får ni en inblick i hur många människor faktiskt tänker och har det, människor med min bakgrund. Jag återkommer snart igen, då har jag uppfyllt min största dröm. Att stiga av planet och fylla lungorna med doften vars historier jag växt upp med som barn.

Dona Hariri

Vår i Erbil

Tre män i Erbil

Hotellet jag bor på är sprillans nytt. Golven blänker orepade och det känns som jag är den första som sover i den stora sängen med broderat överkast. Hela Erbil är som en gigantisk byggarbetsplats. Överallt, utan överdrift, växer nya hus upp. Hotell, företagskomplex och bostäder, för dem som har råd vill säga. Erbil, metropolen i irakiska Kurdistan, vill visa upp sig för världen och många är det som vill hit. Regionens outnyttjade oljefyndigheter är som en magnet för utländska investerare. Kriget känns långt borta, åtminstone för en oinvigd besökare. Det är vår i Kurdistan.

Strax bortanför hotellet i stadsdelen Ankawa träffar jag Lanja Abdullah på vår samarbetsorganisation Warvins kontor. Hon är en modig ung kvinna som kämpar för kvinnors tillgång till sina rättigheter. Ett kontroversiellt uppdrag i ett samhälle med starka traditionella och religiösa värderingar. Ett samhälle där våld mot kvinnor är ett enormt problem. Hot och förtal har blivit vardag för Lanja, som aldrig låter blir att säga vad hon tycker. Just nu pågår en rättslig tvist med en högt uppsatt mulla i Erbil, som Lanja anklagat för att ha hotat henne.

 

Lanja Abdullah  Lanja Abdullah.

Warvins nyhetssajt är en nedslående läsning. ”A girl killed by AK 47”, ”A girl hangs herself” – rubriker på samma tema avlöser varandra.
Kvinnors självmord är enligt Lanja ett ökande problem i Kurdistan och hon försöker ta reda på orsakerna. ”De enda fakta vi får är hur många kvinnor som dött. Jag vill veta varför de har dött. Varför har de beslutat att ta sina liv och är självmorden alltid självmord? Varje vecka besöker jag kvinnor med svåra brännskador på sjukhuset här i stan och försöker ta deras vittnesmål. Det är inte ovanligt att våra samtal är de sista samtal de har i sina liv då brännskadorna ofta är så svåra. Det berör mig hårt.”

Lanja berättar hur kvinnor in i det sista ofta tänker på sina barn och därför inte vågar säga sanningen om varför de har skadats. ”Om de berättar att det är deras män som tänt eld på dem så kan mannen fängslas och vem ska då ta hand om barnen? Deras oro och omtanke följer dem in i döden”.

Kurdistan står inför stora förändringar, ja, de pågår redan. Traditioner utmanas, nya värderingar tar fäste. Kvinnorättskämpar som Lanja strider för kvinnors rätt till sina kroppar och för att kvinnor ska få vara med på bestämma i samhället på samma villkor som män. Och de behöver allt stöd de kan få.

Det är ju vår i Kurdistan, inte sant?


Anna Lithander

Sjätte dagen utan el

Oljekällan i Kirkuk

Det är en förbannelse att vara i Irak på vintern. Inte så att snöstormarna drar förbi, men kylan inomhus förlamar en. Det enda icke-elbundna alternativ som finns är fotogenkamin både illaluktande, miljövidrig och hälsovådlig, men vad göra? Igår nådde det sin kulmen då även vattnet tog slut och jag kröp ner under det goa duntäcket, den allra bästa investering man kan göra om man vistas i Irak vintertid. Sommar och fyrtio grader varmt – kom snart!

Elberoendet är ett västerländskt dilemma vi har och det är oerhört nyttigt att leva med reservplaner och beredskap. Våra stränga säkerhetskrav, väl så viktiga, är något man skrattar gott åt här. Efter att ha levt i krig under årtionden  är detta så nära fredstillstånd man kan tänka sig hittills. Men ständiga el och vattenavbrott gör vardagen mycket besvärlig, framför allt för kvinnorna som sköter hushållen. Även de kvinnor som förvärvsarbetar eller studerar förväntas laga mat varje dag till hela familjen  som kan bestå av 5-15 personer, beroende på hur många som bor ihop. Det har gjort att en del familjer, både av statusskäl men också av behov, skaffar sig hemhjälp – gärna från Nordafrika eller Asien.

Maria Hagberg