Att möta det förflutna

Vår samarbetsorganisation Kvinnor i Svart tillhör dem som arbetar mest enträget i Serbien för att landet ska göra upp med sin roll och sitt ansvar i 90-talets krig på Balkan.

Jag har haft möjlighet att vara med om två större händelser nu i början av sommaren.

Lovas:


De två första bilderna är tagna utanför “Special Court” i Belgrad, en av de domstolar som tar hand om krigsförbrytelser som inte är stora nog att hamna i ICTY i Haag. Kvinnor i Svart har följt det här fallet; “Lovas’ case” i fyra år. 1991 dödades 75 civila i Lovas, Kroatien. 14 män har åtalats för massakern och fallet Lovas är rättsprocessen mot dem. I slutet av juni skulle de så slutligen få sin dom. Jag hade fått möjlighet att följa med Kvinnor i Svart till domstolen. Den (kvinnliga) domaren läste upp domen medan vi alla stod upp. Det tog 45 minuter för domaren att läsa upp alla brott var och en dömts skyldig till. Sammanlagt fick de 129 års fängelse, mellan 6-20 år var. Åklagarsidan hade yrkat på 160 år. Många var besvikna, men kanske inte förvånade. Sedan läste domaren upp en tre timmars “sammanfattning” av de viktigaste vittnesmålen och annat som varit avgörande i processen. Alla som kommit för att lyssna, förutom vi, var från Kroatien. Många av personerna hade hunnit bli vänner med aktivister från Kvinnor i Svart under tiden rättegången pågått. Vi vinkade när de åkte tillbaka med sin buss. Det var ett stort mediapådrag, dock var inga serbiska media där. “Inte ens B92″ konstaterade någon besviket.
Och jag tänker att det här är en händelse som lätt går förbi, men för de överlevande från Lovas var det en viktig dag. Och det hade kunnat bli en viktig dag för Serbien, bara någon rapporterat om det.

 

Srebrenica:

Den 11 juli varje år uppmärksammas årsdagen av folkmordet i Srebrenica – det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Den 10 juli ordnar Kivnnor i Svart en manifestation på Belgrads mest centrala torg för att uppmärksamma årsdagen, och den 11e åker ett stort antal aktivister till Srebrenica (eller Potocari där minnesplatsen finns.)

I år var vi aktivister från Serbien, Italien, USA, Frankrike, Holland, och så jag då, som åkte buss tillsammans, arrangerat av Kvinnor i Svart, till Bosnien och Herzegovina. Som alltid när Kvinnor i Svart är inblandade var det stort polispådrag.

Kvinnor i Svart, som milt sagt inte alltid är så populära i Serbien, har under ceremonin i Potocari “vip-platser” precis innanför minnes-monumentet.
Det var en något kaotisk ceremoni, olika internationella gäster presenterades och lämnade kondoleanser, något höll ett (fruktansvärt nordamerikanskt och styltigt) tal, en barnkör sjöng och sen var det bön. Alla anhöriga och överlevande stod runt monumentet, utanför och tittade ner medan alla internationella gäster och “viktiga” personer stod inom monumentet. Det var mycket känslosamt på olika sätt och så fruktansvärt varmt den här julidagen. Jag tänkte på dem som flytt i värmen för 17 år sen. Kvinnan längst fram i bild ovan har just fått ett paraply av en av kvinnorna som överlevde Srebrenica. Solidariteten går åt alla håll en dag som denna.

Stasa Zajovic från Kvinnor i Svart gav ett 10-tal intervjuer.

Sedan bars kistorna in. Varje år begravs kvarlevorna till dem som hunnit identifieras under året. Det är sällan hela kvarlevor utan kanske benen från en arm, ett revben eller ett kranie. Kropparna begravdes i flera olika massgravar och flyttades sedan för att försvåra arbetet med att identifiera dem. Det innebär att samma person kan begravas flera gånger. En kvinna har begravt sin son sex gånger får jag höra.

I år begravdes kvarlevor från över 500 personer. En person på bilden ovan har en tröja med texten 8732 på ryggen, vilket är den officiella siffran över personer som dog i massakern.

 

 

 

 

 

 

 

Begravningsplatsen i Potocari.

Jag lämnar Potocari med en uppsjö av känslor. Jag känner sorg över hat och ondska, förvirring (ceremonin var så kaotisk - hur skulle jag vilja haft det om det vore mina nära), kärlek – det betydde något för någon att vi var där; vi fick så fina ord och varma handslag, tacksamhet över allt det goda som finns och över att jag ska hem till min familj. Samtidigt som den dallrande värmen ger någon slags overklighetskänsla.

Men det är i högsta grad verkligt att Serbien, och flera av de andra länderna på Balkan, behöver ta tag i sitt förflutna.