Vi rundar av.

Efter nästan två månader är det dags för oss att runda av det här äventyret. Tack vare vårt samarbete med “Kvinna till Kvinna”, har vi fått den stora möjligheten att göra sju veckor av vår sjuksköterskeutbildning i anslutning till partnerorganisationerna Avangard i Abchazien och WISG (Women´s Initiative Supporting Group) i Tbilisi. Vi hade våra förhoppningar innan avresan, men hade inte kunnat ana att det skulle bli så bra som det blev.

Så vad har vi fått med oss? Med risk för att skriva en hel roman här, väljer vi att sammanfatta svaret såhär: Möten med kloka, vackra, starka och insprerande människor – kvinnor. Kvinnor som brinner för att skapa och tillhandahålla sånna rättigheter som vi i vårt samhälle tar förgivet. Kvinnor som kämpar emot ett patriarkaliskt samhälle, för att återerövra sin egen respekt.

Ikväll ska vi följa med medlemmar från WISG på en offentlig politisk debatt i Tbilisi. Där ska några kandidater till den nya regeringen diskutera frågor gällande mänskliga rättigheter. Medlemmarna från WISG går dit för att ifrågasätta kandidaternas ståndpunkt gällande HBTQ-frågor. Levande aktivism!

Avslutningsvis vill vi delge denna bild, där vi gestaltar vår känsla av människorna på WISG. Keep up the good work!

Cecilia Ericsson och Marlene Ögren posar för medlemmarna på WISG

Tack för oss! /Cecilia Ericsson & Marlene Ögren.

Barbed wire, beach and new roads…

So I am just having a small break in Zugdidi, Georgia after a very interesting week of meetings here in Zugdidi and the breakaway region Abkhazia.

The contrasts are many; first thing I noticed was hundreds of meters of new barbed wire, fences and a longer and more complicated procedure to enter the breakaway region Abkhazia. The Russian military is now controlling enter and exit of the breakaway region Abkhazia, and as I heard today some Russian military officers are telling local people, living in Eastern Abkhazia, that they need an Abkhaz passport to enter – however far from all inhabitants of Eastern Abkhazia have an Abkhaz passport – it is a long and complicated bureaucratic procedure to get one. Many of the inhabitants of Eastern Abkhazia depend on Georgia for health care and medical service.  From barbed wire to the stunning beauty of nature – the black sea and the mountains while travelling to Gagra.

All women I have spoken to during my intense trip, on the Georgian as well as the Abkhaz side, ethnic Georgian as well as ethnic Abkhaz women, witness that women during the conflict got a new role – as breadwinners of the family and that they also were caring so much for the wellbeing and health of their families – that women simply forgot about themselves. Women might have been in need of health care and medical service – however they didn’t prioritize themselves – which resulted in poor health status of women. Moreover as a consequence of the conflict domestic violence has increased.  In Abkhazia there are no mechanisms protecting women subjected to violence, and it seems like our partner organisations are alone in talking about domestic violence. Our partner organisations are working on increasing the awareness of domestic violence and its consequences and trying to prevent that gender stereotypes  hindering women’s equal participation in private and public life are maintained. A very important and hard work in the conflict affected communities.

Aneta, Maia and Nani, Avangard, at ther portable ultra sound which they bring to villages all over Eastern Abkhazia where women have little or no access to health care.

Better late than never – people living in Gali has been waiting for the road to be fixed for about 20 years now. Today was a historical moment when the road in front of Avangard’s office was fixed.

I en ny verklighet, i en ny verksamhet

Tillbaka i Tbilisi igen, efter våra veckor i Abchazien. Denna gång ska vi vara två veckor på Kvinna till Kvinnas partnerorganisation WISG (Women´s Initative Supporting Group) och göra vår praktik i deras verksamhet. I en lägenhet mitt i Tbilisi ligger det: kontoret och samlingslokalen för ett okänt antal LBT-personer. Hit kommer de för att ses, samlas, prata och andas ut. Mitt i ett homofobiskt samhälle krigar dessa människor dagligen med sina egna och andras normer, värderingar och fördomar. Inne i WISG:s lägenhet anordnas filkvällar, women’s club, fikakvällar samt konsultationer med sexolog och psykolog. Igår kväll var vi här på filmkväll med ett tjugotal av medlemmarna. Via en hemlig facebook-grupp hade medlemmarna fått veta att det skulle vara filmvisning i lägenheten under onsdagskvällen. Vid sjutiden droppade de in, och en befriande känsla la sig i lokalerna. Par som kom tillsammans kunde äntligen få sitta bland andra människor och hålla varandra i handen, och för många var det kära återseenden med vänner som de har inom organisationen. Utåt sett sker allt detta i en helt vanlig lägenhet, utan namn eller skylt på dörren. Men innanför den stora dörren in från trapphuset, flödar den här lägenheten av energin från kreativa, vackra, starka och modiga människor som tvingas slåss för sin kärlek. Under våra veckor här kommer vi bland annat att göra intervjuer och observationer med medlemmarna, för att få en uppfattning om hur de upplever sina liv som LBT-personer i ett land där 90 % av befolkningen tycker att deras sexuella identitet är oacceptabel.


Medlemmar på WISG – Tbilisi.
På återseende! /Marlene & Cecilia

Att springa för kvinnor i krig

I helgen som var sprang jag och min mamma halva lidingöloppet, något som blivit lite av en tradition för oss. I år sprang vi i Kvinna till Kvinna tshirts. Vi syntes väl i folkvimlet och fick fina kommentarer längs vägen – alltid lika härligt när man kan kombinera nytta med nöje. Springturen kändes lite meningsfullare än vanligt och det var ett effektivt sätt att synliggöra Kvinna till Kvinnas viktiga arbete för fred för såväl åskådare som medtävlande.

Sara och Mona Laginder

Baksida av Kvinna till Kvinna tshirt

Första veckan i Albanien

I måndags kom jag hit till Tirana, där jag nu ska jobba som fältrepresentant för Kvinna till Kvinna i ett och ett halvt år. Min familj – man och två små barn – kommer till Tirana idag. Det ska bli jättekul att börja det här äventyret tillsammans!

Här är några första intryck från min nya hemstad.

Min första vecka började med att hitta lösningar på många praktiska problem.  Andra dagen var jag utan elektricitet, det innebar också att jag var utan värme och utan vatten hemma. Datorn inte funkade, batteriet i bilen gick sönder troligtvis på grund av den värsta kylan sedan 30 år tillbaka, men vad gör det när solen lyser och dagen startar med en riktigt bra espresso!

En kväll skulle vi köra till ett köpcentrum för att köpa brandsläckare och andra saker till kontoret, men bilen startade inte. Två män försökte hjälpa oss med startkablar, de ockuperade hela vägen. En lång kö skapades, men bilen startade inte. Till slut fick vi veta av en mekaniker att vi skulle behöva  byta batteri dagen efter.

En av de två män som hjälpte oss var ägare till restaurangen vid platsen där vi var och vi blev bjudna på middag. En frusen dag slutade med en trevlig och varm middag där vi pratade om hur Albanien har förändrats de senaste åren. Det perfekta tillfället att lära mig mer om landet och sin vänliga och hjälpsamma befolkning!

Färgglatt hus. Man ser tydligt hur alla hus har förändrats efter kommunismen. Just för att försöka glömma den gråa kommunistiska perioden målar folk sina hus i alla möjliga färggranna färger.

Albaniens dåtid, nutid och framtid på samma gång. Man ser en gammal moské, en skrapa som de håller på att bygga, nuvårande ministeriet från tiden när italienerna ockuperade landet - och ett nyinvigt torg som Kuwait/Saudiarabien har finansierat. Till höger ser ni Gjergiji Kastrioti Skanderbeg (1405-1468), den albanska nationalhjälten som rider på en häst.

/Silvia