“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg 

Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Aprildagar i Prishtina

När jag landade på Pristinas flygplats i förrgår snöade det. Idag sken solen, folk gick i kortärmat och gatukaféerna var fulla. Med sådana skiften kan man verkligen tala om aprilväder!

Jag är i stan för att prata på ett möte arrangerat av KWN – ”Kosovo Womens Network” tillsammans med Kvinna till Kvinna. KWN har 80 medlemsorgansiationer från hela landet och till mötet igår hade också de internationella organisatoner som finns på plats i Kosovo bjudits in. Bland de över 70 delatagarna fanns både Sida och UN Women och även genderexperter från EULEX (European Union Rule of Law  Mission) och KFOR-styrkorna.

Temat för dagen var ”Make room for Peace”. Det är namnet på en manual som Kvinna till Kvinna utarbetat. Den ska bidra till att fler kvinnor ges möjlighet att ta aktiv del i fredprocesser och fredsförhandlingar. De senaste 20 åren har andelen kvinnor i fredsförhandlingar varit mindre än 6 procent! Samtidigt visar forskning att när civilsamhället inklusive kvinnororganisationerna deltar i fredsprocessen så blir freden också mer hållbar!

På förmiddagen föreläste jag och efter lunch fick deltagarna diskutera utifrån situationen i Kosovo. Det gjorde de i fyra mindre grupper som handlade om:

1. Hur ska kvinnorrörelsen kunna få en röst med i den dialog som följer upp fredsavtalet i Kosovo.

2.Kosovo ska ta fram en nationell handlingsplan för resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. KWN har bjudits in för att ge synpunkter.

3. I hela Kosovo finns lokala kommitéer för säkerhet. Kvinnors säkerhet är fortfarande otillräcklig och vad kan man göra för att förbättra den.

4. Varje kommun har en tjänsteman med ansvar för gender. Vissa är aktiva och andra passiva. Hur kan dessa användas för att stärka kvinnors rättigheter?

Det var lite svårt att följa allt som sades i grupperna trots översättning, men engagemanget hos deltagarna gick inte att ta miste på. Efteråt sa Igo Rogova, chef för KWN att det som kommit fram var mycket användbart i det fortsatta arbetet, särskillt inför arbetet med handlingplanen för resolution 1325.

Jag ville passa på och besöka någon av våra samarbetsorgansiationer i Kosovo. Det blev en organisation som heter Legjenda som är verksam på landsbygden i södra Kosovo.  De arbetar för att kvinnor lokalt ska kunna ta plats i sina samhällen. I 8 byar runt staden Viti har de varit med och skapat lokala kvinnorgrupper. Dessa arrangerar varje månad ett möte för byns kvinnor i den lokala skolan. På dessa möten diskuterar man sina angelägenheter och vad man tycker behöver göra. Det kan handla om tillgången till vatten i byn eller att byn behöver städas. Sina synpunkter och krav tar man sen upp med byrådet som traditionellt bara består av män. I några byar har man till och med fått in kvinnor i byrådet.  I Legjendas nätverk finns nu cirka 150 deltagare och nya kvinnorgrupper håller på att bildas i fyra byar.

Christina Hagner

Utbytet har startat!

Som jag skrev om igår så arrangerar Kvinna till Kvinna ett utbyte mellan Södra Kaukasus och Liberia denna vecka. Nu har Lara, Alla, Pervana och Nino anlänt och utbytet har startat! Idag har vi fått en ordentlig genomgång om hur Liberias kvinnor fick nog av kriget, samlades över etniska och religiösa gränser till en gemensam kraftdemonstration och lyckades driva krigsherrarna till fredsförhandlingar och ett fredsavtal. Trots kvinnornas insatser för fred och vilja att ta del av politiska beslut fick vi höra att kvinnors deltagande minskar då senaste valet var en katastof sett ut kvinnors synvinkel (trots att Ellen  Sirleaf Johnsson vann presidentvalet). Men redan nu  börjar de blicka framåt till valet 2018 för att ena kvinnorörelsen och få fler kvinnor invalda på olika politiska positioner!

Mari Lindgren

Besök i Liberia

Jag är återigen i Libera, denna gång för att vara med på ett utbyte mellan aktivister från Södra kaukasus och Liberia. Fyra aktivister som arbetar med fredsfrågor i sina hemländer Georgien, Armenien och Azerbadjzjan ska under en vecka träffa liberianska kvinnor som alla är  engagerade i fredsrörelsen i Liberia för att utbyta erfarenheter, diskutera samarbeten och lära av varandra.

Men jag tjuvstartade och kom ett par dagar innan för att hinna träffa gamla vänner och göra några besök utanför utbytesprogrammet. Så idag var jag till Centre for Liberian Assistance vars ledare Hawa alltid är rolig att lyssna på och diskutera med – hon saknar inte åsikter och är absolut inte rädd att sticka ut hakan! Det var söndag och unga tjejer som bor runt om i området i utkanten av Monrovia kommer till centret för att få undervisning – idag pratade man om vänskap och kamratskap.

Mari Lindgren