- Misshandeln började när jag frågade efter min lön

- Hon brände upp mitt enda fotografi av min familj med en cigarettändare. När jag grät och sa att jag längtade hem till Filippinerna satte hon tejp för munnen på mig och sa åt mig att hålla tyst.

- Jag har inte fått lön på tre år. Jag fick tre dinarer av den andra filippinska tjejen i huset för att kunna betala taxin hit.

- När jag blev gravid lämnade de tillbaka mig till agenturen. Jag fick inte betalt för de sju månaderna jag redan jobbat.

- Jag jobbade från sex på morgonen till nio-tio på kvällen. Varje dag i tre år och nio månader. Lediga dagar? Nej, ingen ledig dag.

- Jag  var tvungen att tigga familjen om mat. Ibland var jag tvungen att stjäla mat från familjen för jag var så hungrig.

Det första jag ser när jag kommer till Philippine Overseas Labor Office (POLO) i Amman är de sex skotthålen i järnporten till byggnaden. När jag kommer in i byggnaden träffar jag tolken Ribhi. Han har ett lång ärr på överarmen efter att ha blivit attackerad och knivskuren av en grupp okända män utanför kontoret en månad tidigare. Det här är platsen dit rättslösa, filippinska gästarbetare flyr från fångenskap, misshandel och oavlönat arbete.

Idag befinner sig ungefär 30 000 filippinska medborgare i Jordanien. Det är den officiella siffran. Många fler antas befinna sig illegalt i landet. De allra flesta är unga kvinnor som arbetar som hemhjälp. Den som får möjligheten att arbeta utomlands under några år kan hjälpa sin familj ut ur fattigdom. En månadslön i dollar gör stor skillnad i hushållskassan för familjen därhemma. Många av gästarbetarna är beredda att stå ut med mycket för den möjligheten. Men inte med vad som helst.

Det skyddade boendet på POLO har kapacitet att ta emot 50 kvinnor. Den dagen jag är på besök bor 106 filippinskor här, några med sina nyfödda barn. Och nästan varje dag kommer nya kvinnor hit. Alla som bor här har flytt från sin arbetsgivare. De flesta har kommit hit utan vare sig pass eller pengar. Gemensamt för i princip alla de 106 kvinnorna är att de inte har fått ut sin lön. Vissa väntar på flera månadslöner, andra på flera årslöner. Men den uteblivna lönen är inte det enda som fört dem hit. Flera av kvinnorna vittnar om fysisk och psykisk misshandel, om sexuella övergrepp och omänskliga arbetsförhållanden. Enligt lag har de rätt till minst en dags ledighet i veckan, men många har inte haft en dag ledigt på flera år, utan har levt som fångar i husen där de arbetat. Nu är de fast i de skyddade boendet, i desperat väntan på sina obetalade löner.

Det är Elena som berättar att misshandeln började när hon bad om sin lön. Då hade hon redan jobbat två år för sin arbetsgivare – en högt uppsatt jurist på Jordaniens justitiedepartement. Elena hade gått med på att få hela sin lön utbetald efter två år, hon ville ju ändå ta med sig alla pengarna tillbaka till Filippinerna och tyckte att detta var ett bra sätt att spara dem på. Eftersom hon var mån om jobbet valde Elena att inte tjata om lönen. Ytterligare ett år gick utan att hon fick betalt och då började hon kräva att få ut sin lön. Det var då misshandeln började. Frun i huset slog ofta Elena med skaftet på en sopborste och ibland släpade hon henne till badrummet och ”dränkte” henne i toaletten. Efter nio månaders misshandel och nästan fyra års oavlönat arbete flydde Elena till det skyddade boendet på POLO. Där har hon nu väntat i två månader på att försöka få ut sin lön.

Elena, Saida, Kristin och alla de andra kvinnorna som jag träffar har kommit till Jordanien genom olika agenturer. Det finns en mängd agenturer som samarbetar med kontakter i Filippinerna för att förse familjer i Jordanien med arbetskraft. Och det här är en lukrativ bransch för dem som handlar med människor. Kvinnorna sätter sig själva i skuld till agenturerna som i sin tur säljer kvinnorna till arbetsgivarna. Det är med största sannolikhet förklaringen till de sex skotthålen i porten och Ribhis ärr. På POLO får kvinnorna juridisk hjälp och ett skyddat boende. Det händer inte sällan att agenturerna kommer till POLO för att hämta ”sina kvinnor” – med intentionen att sälja dem vidare till en ny arbetsgivare.

Gästarbetarnas arbetstillstånd är knutna till en lokal sponsor, ofta arbetsgivaren, ibland agenturen. Om man flyr från sin arbetsgivare betyder det att man har brutit kontraktet. Därmed står man utan juridisk status och blir föremål för deportering och straffavgifter.

När jag besöker POLO får Ribhi ett telefonsamtal. Det är en kvinna som ringer från ett sjukhus i Aqaba. Hon jobbade tidigare på ett av de stora hotellen på semesterorten vid Röda havet. Nu har hennes arbetsgivare meddelat henne att hon är uppsagd. De är inte intresserade av att ha en anställd som är sjuk. Med största sannolikhet kommer de att vända sig till agenturen som sålt kvinnan för att kräva en ny, duglig arbetare. En gästarbetare från Filippinerna är alltid utbytbar.

/Johanna Wassholm