I en ny verklighet, i en ny verksamhet

Tillbaka i Tbilisi igen, efter våra veckor i Abchazien. Denna gång ska vi vara två veckor på Kvinna till Kvinnas partnerorganisation WISG (Women´s Initative Supporting Group) och göra vår praktik i deras verksamhet. I en lägenhet mitt i Tbilisi ligger det: kontoret och samlingslokalen för ett okänt antal LBT-personer. Hit kommer de för att ses, samlas, prata och andas ut. Mitt i ett homofobiskt samhälle krigar dessa människor dagligen med sina egna och andras normer, värderingar och fördomar. Inne i WISG:s lägenhet anordnas filkvällar, women’s club, fikakvällar samt konsultationer med sexolog och psykolog. Igår kväll var vi här på filmkväll med ett tjugotal av medlemmarna. Via en hemlig facebook-grupp hade medlemmarna fått veta att det skulle vara filmvisning i lägenheten under onsdagskvällen. Vid sjutiden droppade de in, och en befriande känsla la sig i lokalerna. Par som kom tillsammans kunde äntligen få sitta bland andra människor och hålla varandra i handen, och för många var det kära återseenden med vänner som de har inom organisationen. Utåt sett sker allt detta i en helt vanlig lägenhet, utan namn eller skylt på dörren. Men innanför den stora dörren in från trapphuset, flödar den här lägenheten av energin från kreativa, vackra, starka och modiga människor som tvingas slåss för sin kärlek. Under våra veckor här kommer vi bland annat att göra intervjuer och observationer med medlemmarna, för att få en uppfattning om hur de upplever sina liv som LBT-personer i ett land där 90 % av befolkningen tycker att deras sexuella identitet är oacceptabel.


Medlemmar på WISG – Tbilisi.
På återseende! /Marlene & Cecilia

På plats med kärlekstält i Almedalen!

Nu är Kvinna till Kvinna på plats i Almedalen. I går var vårt första seminarium på Säkerhetspolitiskt sommartorg, “Sociala medier ritar om kartan”. Du som missade det kan se det här.  Vi har bästa tältplatsen precis vid Sveriges Radio, och bästa kampanjen: “Kärleksbomba”, där besökare kan skriva kärleksbrev till någon av våra aktivister och fota sig själva i en kärleksram. Kvinnorättsaktivister hotas, misshandlas och trakasseras, och många besökare har redan efter två timmar skickat kärlekshälsningar.

Ellinor Dahlén, Nadia Elgohary och Moa Richter Hagert redo att ta emot kärleksbombare!

Jag, Hanna Navier (längst till vänster) dök på våra vänner Marwa Sharaf Eldin, till höger om mig, och Hana Al Khamri, längst till höger, tillsammans med representant från Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, och deras fina supporterhalsduk för ett jämställt samhälle. Hana och Marwa deltar i morgon på seminariet “The Arab Spring – backlash for women?” på Säkerhetspolitiskt Sommartorg klockan 09.00. Kvinna till Kvinna arrangerar seminariet tillsammans med Sida och Amnesty. 

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund.

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund, kärleksbombade Lanja Abdullah från Irak.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat i vårt tält.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat en kvinnorättsaktivst i vårt tält. Tack, Behrang!

Är du också i Almedalen, titta förbi vårt tält på Donnersgatan!

/Hanna

 

“Make an input – make a change” part 2

Brussels with Malin

Kvinna till Kvinna and partner organizations representatives met with Malin Björk, policy adviser at European Parliament  on 23rd May 2012.

Malin Björk is policy adviser for Women’s Rights and Gender Equality.  In addition, she is part of the Women’s Rights and Gender Equality Committee and member of the European United Left / Nordic Green Left  – European Parliament Group.

Overall the meeting was very useful, and to the point – she gave us some really good examples and ideas how to reach out to the Parliament. Along with the fact that she was very transparent and feminist herself, this meeting was a really great place to get information how women organizations can directly communicate with the parliament, and get their support.

Some of the ways she suggested are: to send written questions, but also to try to meet joint parliamentary committees when they are coming to the country, as well as inviting some MP’s to attend our activities. In her opinion it is not so hard to get the signatures and support from the MP’s, as long as we are clear with our demands, provide them with all relevant information and find person among the MP’s willing to advocate for our issues.

With regards to the progress reports, the Parliament’s role is to give comments to the progress report. The Committee for Women’s Rights and Gender Equality is open to read inputs from the organizations in the field, but, she emphasized, that the European Commissions in the countries are key actor – it is more important to send our inputs to them, as they are they are the ones writing reports, and the Parliament is commenting on a final product. Therefore her suggestion is that in this process we communicate with our Commissions the best we can.

Representatives of the partner organizations also had numerous questions all related to their field of work. Therefore at this meeting we got good insight into the policies on women rights recently adopted by the Parliament, and we got much clearer picture on the mandate and roles of the European governmental bodies.

For us, who were present, all of this information’s were more than useful. We are sure we will use it well to make long lasting change! Thank you Malin!

Elmaja and Maja

Also read: “Make an input – make a change” part 1

The bitter taste of the Egyptian Elections

Azza Kamal på Tahrirtorget.
Azza Kamel. Foto: Lena Wallquist


I am sitting in the living room of Azza Kamel, a long time activist and human rights defender. It feels like the taste of the traditional Egyptian food she serves me fades away while we are talking about tomorrow. Some call it Election Day others prefer to sight deeply and keep silent.

I ask her; well Azza after all the struggle and endless work to regain some of the light that was shed upon the Egyptian people January 2011, what are your feeling for tomorrow? She looks at me with deep concern and says, “I am confused and certainly not happy. But what can we do if not continue?

What I admire though is the strength and stubbornness that shines through Azza’s eyes but yet also tiredness and less enthusiasm.

As field representative for Kvinna till Kvinna in Egypt, it feels like I am in a vacuum of constant paradoxes. I know that not even my interpretation makes sense but I guess that this is the situation right now. It’s not exciting to witness the elections because it’s not the historical event we all were hoping for but yet the door is still half open at the far end.

During one year I have been following women’s organizations and their struggle to be noticed, take part and demand the inclusion of women in the transitional period. No democracy without justice, no justice without equality, was the motto and in a way still it is even though it looks dark.

A year has passed and for women it has meant being depraved of the small positive stops they took to advance women’s legal and human rights. The quota system was cancelled by the military council which guaranteed at least 70 seats for women in the parliament. Today there are only 11 women occupying 2 % of the seats. Moreover, women were subjected to so called virginity test, something that actually is considered as sexual violence.  Today officers and doctors in charge of conducting these horrible violations walk free and by military court decision off the hook.

Basically women have been shut of from participating and the scarier situation right now is the talks in the parliament lead by conservative religious figures to cancel the law that criminalizes Female Genital Mutilation as well as lowering the age limit for girls to get married.

Most presidential candidates do not work in favor for women. In fact the two most famous ones are for a radicalization of Islam which directly in real life means fewer opportunities for women to be protected by legislation as well as possibility to take part in public life.

These days journalist are chasing the “real” opinion and seem to still do what they always done, ask the people on the street, the taxi drivers or the man on the street with his small business trying to survive the day. Today I have been thinking a lot who are the real people?  Is it the Azza Kamels, the taxi drivers, the religious leaders, the military or people outside the big cities? It neither of them but all of them together. So while journalists chase the real Egyptian opinion, I am holding my breath and hope to exhale soon again because I really want to feel the real taste of Azza‘s food!

Saba Nowzari

“Equality brings quality!”

“Just nu har jag världens bästa jobb”. Tanken slog mig i det kvalmiga konferensrummet på ett hotell i Tbilisi. Som sociala medier-nörd och genusbiten hade jag inte kunnat finnas i något bättre sammanhang. Drygt 20 peppade kvinnorättsaktivister från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan träffades för workshop i sociala medier och påverkan.

Sociala medier får vissa att direkt tänka på vardagliga uppdateringar på Facebook. Andra tänker “branding” och “marketing”. För aktivister världen över har det revolutionerat möjligheterna att mötas och sprida information.

“För oss är det ett fritt utrymme utanför regeringens kontroll”, sade en av våra samarbetsorganisationer från Azerbajdzjan, under helgen. Samtidigt kan aktivism i sociala medier givetvis medföra risker i auktoritära länder, något vi diskuterade ingående under helgen. Men det säger något om kraften i verktygen, när en organisation kan ha över 12 000 följare på Facebook i ett land där demonstrationer på gatan sällan tillåts.

Jag missade feministiskt forum i Stockholm, men fick ett minst lika intressant i stället. Hbtq-perspektiv mötte frågor om mäns våld mot kvinnor. Yngre sociala medieexperter mötte äldre webbnybörjare. Vissa startade sin första Facebooksida.

Andra gjorde kreativa kampanjvideos. Här finns de, beskåda och sprid! Fler uppdateringar och foton från helgen kommer inom kort.


Summary in English:
I have the world’s best job! The thought hit me during a workshop in Tbilisi, about social media and advocacy. As a social media geek and gender freak, I couldn’t have been in a better place. 20 women´s rights activists from all over South Caucasus met for a workshop in social media and advocacy. For some, social media is short everyday updates on Facebook. “For us it is a free space out of control of the government”, said one of our partner organizations. And even though social media activities aren´t free of risks, it is rather powerful that an organisation can have 12 000 followers on Facebook, in a country where demonstrations seldom are allowed.

Younger social media experts met older beginners. Some started a Facebook page, others made creative campaign videos. Here they are, watch and spread! More updates and photos from the workshop will come!

Hanna Navier



Vår i Erbil

Tre män i Erbil

Hotellet jag bor på är sprillans nytt. Golven blänker orepade och det känns som jag är den första som sover i den stora sängen med broderat överkast. Hela Erbil är som en gigantisk byggarbetsplats. Överallt, utan överdrift, växer nya hus upp. Hotell, företagskomplex och bostäder, för dem som har råd vill säga. Erbil, metropolen i irakiska Kurdistan, vill visa upp sig för världen och många är det som vill hit. Regionens outnyttjade oljefyndigheter är som en magnet för utländska investerare. Kriget känns långt borta, åtminstone för en oinvigd besökare. Det är vår i Kurdistan.

Strax bortanför hotellet i stadsdelen Ankawa träffar jag Lanja Abdullah på vår samarbetsorganisation Warvins kontor. Hon är en modig ung kvinna som kämpar för kvinnors tillgång till sina rättigheter. Ett kontroversiellt uppdrag i ett samhälle med starka traditionella och religiösa värderingar. Ett samhälle där våld mot kvinnor är ett enormt problem. Hot och förtal har blivit vardag för Lanja, som aldrig låter blir att säga vad hon tycker. Just nu pågår en rättslig tvist med en högt uppsatt mulla i Erbil, som Lanja anklagat för att ha hotat henne.

 

Lanja Abdullah  Lanja Abdullah.

Warvins nyhetssajt är en nedslående läsning. ”A girl killed by AK 47”, ”A girl hangs herself” – rubriker på samma tema avlöser varandra.
Kvinnors självmord är enligt Lanja ett ökande problem i Kurdistan och hon försöker ta reda på orsakerna. ”De enda fakta vi får är hur många kvinnor som dött. Jag vill veta varför de har dött. Varför har de beslutat att ta sina liv och är självmorden alltid självmord? Varje vecka besöker jag kvinnor med svåra brännskador på sjukhuset här i stan och försöker ta deras vittnesmål. Det är inte ovanligt att våra samtal är de sista samtal de har i sina liv då brännskadorna ofta är så svåra. Det berör mig hårt.”

Lanja berättar hur kvinnor in i det sista ofta tänker på sina barn och därför inte vågar säga sanningen om varför de har skadats. ”Om de berättar att det är deras män som tänt eld på dem så kan mannen fängslas och vem ska då ta hand om barnen? Deras oro och omtanke följer dem in i döden”.

Kurdistan står inför stora förändringar, ja, de pågår redan. Traditioner utmanas, nya värderingar tar fäste. Kvinnorättskämpar som Lanja strider för kvinnors rätt till sina kroppar och för att kvinnor ska få vara med på bestämma i samhället på samma villkor som män. Och de behöver allt stöd de kan få.

Det är ju vår i Kurdistan, inte sant?


Anna Lithander