Vi rundar av.

Efter nästan två månader är det dags för oss att runda av det här äventyret. Tack vare vårt samarbete med “Kvinna till Kvinna”, har vi fått den stora möjligheten att göra sju veckor av vår sjuksköterskeutbildning i anslutning till partnerorganisationerna Avangard i Abchazien och WISG (Women´s Initiative Supporting Group) i Tbilisi. Vi hade våra förhoppningar innan avresan, men hade inte kunnat ana att det skulle bli så bra som det blev.

Så vad har vi fått med oss? Med risk för att skriva en hel roman här, väljer vi att sammanfatta svaret såhär: Möten med kloka, vackra, starka och insprerande människor – kvinnor. Kvinnor som brinner för att skapa och tillhandahålla sånna rättigheter som vi i vårt samhälle tar förgivet. Kvinnor som kämpar emot ett patriarkaliskt samhälle, för att återerövra sin egen respekt.

Ikväll ska vi följa med medlemmar från WISG på en offentlig politisk debatt i Tbilisi. Där ska några kandidater till den nya regeringen diskutera frågor gällande mänskliga rättigheter. Medlemmarna från WISG går dit för att ifrågasätta kandidaternas ståndpunkt gällande HBTQ-frågor. Levande aktivism!

Avslutningsvis vill vi delge denna bild, där vi gestaltar vår känsla av människorna på WISG. Keep up the good work!

Cecilia Ericsson och Marlene Ögren posar för medlemmarna på WISG

Tack för oss! /Cecilia Ericsson & Marlene Ögren.

I en ny verklighet, i en ny verksamhet

Tillbaka i Tbilisi igen, efter våra veckor i Abchazien. Denna gång ska vi vara två veckor på Kvinna till Kvinnas partnerorganisation WISG (Women´s Initative Supporting Group) och göra vår praktik i deras verksamhet. I en lägenhet mitt i Tbilisi ligger det: kontoret och samlingslokalen för ett okänt antal LBT-personer. Hit kommer de för att ses, samlas, prata och andas ut. Mitt i ett homofobiskt samhälle krigar dessa människor dagligen med sina egna och andras normer, värderingar och fördomar. Inne i WISG:s lägenhet anordnas filkvällar, women’s club, fikakvällar samt konsultationer med sexolog och psykolog. Igår kväll var vi här på filmkväll med ett tjugotal av medlemmarna. Via en hemlig facebook-grupp hade medlemmarna fått veta att det skulle vara filmvisning i lägenheten under onsdagskvällen. Vid sjutiden droppade de in, och en befriande känsla la sig i lokalerna. Par som kom tillsammans kunde äntligen få sitta bland andra människor och hålla varandra i handen, och för många var det kära återseenden med vänner som de har inom organisationen. Utåt sett sker allt detta i en helt vanlig lägenhet, utan namn eller skylt på dörren. Men innanför den stora dörren in från trapphuset, flödar den här lägenheten av energin från kreativa, vackra, starka och modiga människor som tvingas slåss för sin kärlek. Under våra veckor här kommer vi bland annat att göra intervjuer och observationer med medlemmarna, för att få en uppfattning om hur de upplever sina liv som LBT-personer i ett land där 90 % av befolkningen tycker att deras sexuella identitet är oacceptabel.


Medlemmar på WISG – Tbilisi.
På återseende! /Marlene & Cecilia

Pride and Prejudice Belgrade Style

Det kryper i hela kroppen. Jag har stämt träff med en kompis vid ett mysigt utecafé runt hörnet från kvarteret där jag bor. Ikväll visas Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo som en del av den pågående Pride-veckan på Centre for Cultural Decontamination – Centrum för Kulturell Avgiftning i Belgrad, som ligger i mitt kvarter. Jag brukar älska att gå dit, det är ett riktigt schysst aktivistställe med mysig innergård, stor utställningslokal och härlig atmosfär av förfallen fin-betong.

Just idag är hela kvarteret avspärrat med person-höga kravallstaket; min gata, kulturcentergatan och två gator till så att det bildas en avstängd zon runt hela alltet. Det formligen kryllar av “ninja turtles” – kravallklädda poliser med västar, hjälmar, sköldar. Hela centrum är fullt, de är lätt över hundra bara i vårt kvarter, och vid en huvudgata längre bort räknar jag till 10 ridande poliser förutom alla i bil och till fots.

Min kompis vill inte gå till utställningen precis när den öppnar av rädsla för att komma med på film och hamna på Youtube. Istället sätter vi oss på utecaféet och tar vars en öl. En stor folkmassa har samlats – den ena avspärrade gatan in till kulturcentret ligger mitt emot caféet. Någon i folkmassan ger nån slags intervju och det kryllar av TV-kameror och fotografer. Alla applåderar – inklusive alla som sitter runt oss på caféet, när talaren är klar. Det är någon från den ortodoxa kyrkan tydligen som sprider hatbudskap, mot homosexuella i allmänhet och Ecce Homo i synnerhet. Två välmejkade, leende kvinnor i 40-årsåldern går runt och delar ut flygblad med budskapet att Pride-paraden måste stoppas. (Vilket den också blivit tidigare under dagen.) Och jag kvävs nästan av allt detta hat. Det är som att det uppstått en parallell version av mina i vanliga fall så vänliga Belgrad-kvarter. Det är nån slags uppsluppen stämning på caféet, mannen bredvid oss bjuder på brända mandlar och alla ser ut som helt vanliga människor men jag och min kompis känner oss som totala ufon och jag kan bara tänka på att cafépersonalen inte bryr sig om att flygbladen delas ut och att vi brukar gå hit jag och min lilla familj och att kyparna brukar vara supertrevliga och busa med vår son. Och att dessa, till synes vanliga människor som omger oss på caféet står för allt detta hat. Att de ägnar energi åt att begränsa andra människor i sina livsval som egentligen inte påverkar dem.Tänk om det bara varit fotbollshuliganer som var hatare, vad mycket enklare.

Continue reading

Pride-veckan inledd i Belgrad

Igår kväll invigdes årets Pridevecka i Belgrad! Det var regnbågsballonger, tårta och en avslappnad utekväll i en mysig trädgårdsbar nere vid floden Sava. Knappt 10 poliser stod och hängde vid ingången och ett 40-tal gäster hade letat sig dit. Det var god stämning och bara det faktum att polisen inte hade kravallutrustning på sig gjorde att jag på en gång kände mig lugn.

Hade det varit ett vilket som helst arrangemang med Kvinnor i Svart så hade kravallpoliserna stått givakt med piketbussar inom räckhåll.

Jag vet att många valde att stanna hemma igår – dels är det en vanlig arbetsdag i dag och dels vet jag folk som inte känt sig trygga att gå. Många minns såklart Pride 2010 där hundratals människor skadades. Även om gårdagens arrangemang hölls på en lokal så har tid och plats spridits offentligt och därmed kan man vara sårbar när man lämnar evenemanget. Men allt var lugnt, och såvida inget förändrades radikalt sedan jag gått hem så var gårdagen något så ovanligt som ett lugnt, offentligt arrangemang med hbt-fokus. Eller ja, det största fokuset var nog en enorm regnbågsfärgad tårta med chokladsmak.

Continue reading