Remembering…

Today, May 15, marks the Nakba (catastrophe in Arabic) in Palestine. It is the day that thousands of Palestinians left their homes, for the violence or the fear of the violence that was sweeping across villages as Israel took over the land. 2012 marks the 64th year that countless Palestinians have been displaced from their homes.

Last year I went to a conference hosted by a Kvinna partner organization, Ma´an, where Safa Abu Rabia spoke about Bedouin women´s memories of the Nakba and their place in history. She had to make a concerted effort to find their voices, as a gender blind-look would have easily made them invisible. They told her how they remember land and landscape and the expulsion from their land. Their land, she explained – as well as remembering how they cared for it, how they moved across it – is integral to their identity.

And yet, now, there is a law in Israel since 2011 against remembering! More specifically it says that organizations that receive state funding cannot commemorate – that means schools, possibly community centers, and so on. Without remembering your past, how can you know who you are. This year, students who hosted an event at Tel Aviv University to remember were not allowed to hold it on campus and are being forced to cover security expenses – unlike other student-hosted events.

But remembering is still visible in our public spaces. Poster and leaflets appear on notice boards.  Statements are circulated. Facebook and twitter explode with commentary. Patriarchal norms and even legal measures cannot get rid of a memory – especially when that memory is still so real and forms a cornerstone in the identity of thousands of people.

Linda Öhman

Tankar efter workshopen

Hej,

Nu är vi tillbaka i Erbil efter att ha varit i Duhok, en stad två timmar härifrån. Vi var i Duhok under 5 dagar för att hålla i den workshop vi kom hit för att ha tillsammans med våra lokala kvinnorättsorganisationer från Irak och Kurdistan. Jag kommer under dagen att berätta kort om workshopen, vad den handlar om och hur det gick.

Duhok är den vackraste plats jag sett eller änns kunnat tänka mig fanns. Det är med säkerhet världens vackraste plats! Staden är omringad av magnifika ståtliga berg, den ligger som i mitten och omringas av bergen likt en skyddande sköld. Inte nog med att staden är det mest fantastiska jag skådad så fick jag även äran att träffa Kvinnor med stort K. Jag fick höra deras historier, livsöden och dela deras känslor. Jag skrattade med dem och grät med dem, vi delade våra känslor tillsammans. Jag kom dessa kvinnor väldigt nära och de kom mig nära. De unga kurdiska tjejerna kunde knacka på min dörr mitt under natten och fråga och jag ville komma in till deras hotellrum för att skratta och lyssna på musik. De äldre kvinnorna från Bagdad brukade jag gå till så fort jag fick en lucka för att sitta nära dem och be dem berätta för mig om Bagdad, om dofterna, människorna, gatorna och om våra hus, om min släkt som inte längre finns osv osv. De äldre kvinnorna från Bagdad, som jag i mitt första inlägg här på bloggen nämnde, kom jag nära på ett speciellt sätt. Jag kom dem nära i själen, de blev min familj och jag blev deras dotter. När vi skulle säga hejdå grät vi som när en familj splittras.

Sista dagen skulle alla säga ett ord som beskriver vad de känner efter dessa dagar. Jag valde ordet STOLT! Jag är så stolt över dessa kvinnor som hotats, förlorat sina barn, förlorat sina män, levt i krig i alla år, stunder inte haft mat i magen, inte haft rättigheter (och fortfarande inte har till stor del) osv. Att dessa kvinnor fortfarande kämpar för sin sak, att de fortfarande står stadigt på sina ben och tar kampen i egna händer!

Och ett avslutande ord på vägen, hur jobbigt vi än har det ibland så finns det de som har det minst lika jobbigt, men de skrattar ändå..

Dona Hariri

Mot Erbil om 8 timmar

Hej,

För en vecka sedan började jag bortsett från mitt jobb som informatörssamordnare även jobba med Mellanöstern, och första uppdraget blir en resa jag påbörjar om 8 timmar. Min första resa till mitt hemland.

Jag kommer här att skriva om mina tankar, känslor och upplevelser under mina 10 dagar i Kurdistan (väljer att använda “Kurdistan” trots att jag själv inte vet vad jag ska säga, Kurdistan eller Irak. Men se detta som en hyllning till det starka kurdiska folket som kämpar för ett fritt och eget land). Mina inlägg kommer att vara mycket personliga, kanske inte alltid Kvinna till Kvinna relevanta. Jag vill dela med mig av denna resa då den inte enbart är en resa för Kvinna till Kvinna och en fantastisk workshop osv utan även mitt livs största resa och största steg. Historien bakom detta är lång, men jag kan säga att jag kommer från ett hem med två föräldrar (mamma kurd från Bagdad och pappa arab från Bagdad) som blev utslängda från sina hem, fick vandra över berg och vatten till Iran, där jag föddes som ett flyktingbarn, levde mina första år och fortsatte resan till Sverige. Idag, 23 år gammal vet jag att mitt hjärta alltid fanns och finns kvar i Irak trots att jag aldrig varit där. Och imorgon ska vi återförenas..

Ibland kommer mina texter kanske vara långa och tråkiga om så rulla bara förbi dem. Men jag hoppas att detta kanske kan ge er någonting, ni som inte har samma band till landet. Kanske får ni en inblick i hur många människor faktiskt tänker och har det, människor med min bakgrund. Jag återkommer snart igen, då har jag uppfyllt min största dröm. Att stiga av planet och fylla lungorna med doften vars historier jag växt upp med som barn.

Dona Hariri

Första veckan i Albanien

I måndags kom jag hit till Tirana, där jag nu ska jobba som fältrepresentant för Kvinna till Kvinna i ett och ett halvt år. Min familj – man och två små barn – kommer till Tirana idag. Det ska bli jättekul att börja det här äventyret tillsammans!

Här är några första intryck från min nya hemstad.

Min första vecka började med att hitta lösningar på många praktiska problem.  Andra dagen var jag utan elektricitet, det innebar också att jag var utan värme och utan vatten hemma. Datorn inte funkade, batteriet i bilen gick sönder troligtvis på grund av den värsta kylan sedan 30 år tillbaka, men vad gör det när solen lyser och dagen startar med en riktigt bra espresso!

En kväll skulle vi köra till ett köpcentrum för att köpa brandsläckare och andra saker till kontoret, men bilen startade inte. Två män försökte hjälpa oss med startkablar, de ockuperade hela vägen. En lång kö skapades, men bilen startade inte. Till slut fick vi veta av en mekaniker att vi skulle behöva  byta batteri dagen efter.

En av de två män som hjälpte oss var ägare till restaurangen vid platsen där vi var och vi blev bjudna på middag. En frusen dag slutade med en trevlig och varm middag där vi pratade om hur Albanien har förändrats de senaste åren. Det perfekta tillfället att lära mig mer om landet och sin vänliga och hjälpsamma befolkning!

Färgglatt hus. Man ser tydligt hur alla hus har förändrats efter kommunismen. Just för att försöka glömma den gråa kommunistiska perioden målar folk sina hus i alla möjliga färggranna färger.

Albaniens dåtid, nutid och framtid på samma gång. Man ser en gammal moské, en skrapa som de håller på att bygga, nuvårande ministeriet från tiden när italienerna ockuperade landet - och ett nyinvigt torg som Kuwait/Saudiarabien har finansierat. Till höger ser ni Gjergiji Kastrioti Skanderbeg (1405-1468), den albanska nationalhjälten som rider på en häst.

/Silvia