Women and Conflict Resolution

Hej,

Kort information om WAC som jag nämnde tidigare.

Trots att behovet av fler involverade kvinnor i fredsprocessen erkänts förblir kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna knappa, i vissa fall icke-existerande. Kvinna till Kvinna har inlett ett projekt kallat Women and Conflict Resolution, WAC. Projektet understryker behovet av fler kvinnor för en mer aktiv och inflytelserik roll i fredsprocesser och dess vikt i att medverka i återuppbyggnaden av samhällen som drabbats eller drabbas av krig.

Projekt försöker öka kvinnors deltagande i fredsprocesser på ett antal sätt, bland annat genom att arrangera nätverksträffar där kvinnor kan utbyta erfarenheter och lära av varandra när det gäller krishantering och fredsbyggande, så kallade Cross-regional network meeting. Och jag är här av den anledningen, att närvara vid detta nätverksutbyte som denna gång handlar om kvinnor från Bosnien-Hercegovina som kommer till Erbil för att möta kurdiska och irakiska kvinnor. För att utbyta erfarenheter, lära av varandra vad gäller krishantering och fredsbygge.

Under två dagar (tredje dagen ska vi besöka ett kontor jag senare berättar mer om) kommer därav workshop hållas, måndag och tisdag. Det ska bli fantastiskt att få följa kvinnorna under dessa dagar och sista dagen kanske de landar i att de är väldigt lika trots att de är från två skilda delar av världen. Att de alla är kvinnor och i det stärka varandra!

Jag hoppas att denna kortfattade fakta ger er en inblick i vad WAC är och vad den syftar till. Imorgon ska jag berätta hur första dagen gick..

Godnatt

/Dona

Nu åker vi på en resa tillsammans!

Hej,

Sist jag var i Kurdistan var i april i samband med Integrated Security Workshop som vi höll i Dukok. För mig var det en enorm resa och stort på alla plan, framförallt privat. Ni kan läsa om det tidigare på denna blogg.

Nu befinner jag mig åter i Kurdistan och staden Erbil. Utanför är det 45 grader varmt och jag njuter av varje solstråle, av varje sekund. Sist trodde jag att jag hade nått maxgränsen för lycka men så fort jag anlände i torsdags fylldes jag av lycka som slog det med höga marginal! Nu har jag förstått att det är här jag hör hemma. Och värmen, den passar mig utmärkt! Men jag är inte här bara för att förälskas i mitt hemland utan för att träffa sanna hjältinnor från olika delar av världen som möts i ett utbyte. Jag befinner mig i Kurdistan i samband med WAC, Women and Conflict Resolution.

Många vet att Kvinna till Kvinna ofta reser, håller i workshops eller deltar på olika event, men inte mer än så. Därför ska jag under kommande dagar ta med Er på resan. Det är första gången jag deltar i WAC, min andra resa till landet och första mötet med många av våra kvinnorättsorganisationer. Denna resa är alltså främmande och ny för mig precis som den är för er… så vi åker ihop!

Senare ikväll kommer mer information om vad WAC är och vad denna resa syftar till.

Välkomna!

/Dona

Tankar efter workshopen

Hej,

Nu är vi tillbaka i Erbil efter att ha varit i Duhok, en stad två timmar härifrån. Vi var i Duhok under 5 dagar för att hålla i den workshop vi kom hit för att ha tillsammans med våra lokala kvinnorättsorganisationer från Irak och Kurdistan. Jag kommer under dagen att berätta kort om workshopen, vad den handlar om och hur det gick.

Duhok är den vackraste plats jag sett eller änns kunnat tänka mig fanns. Det är med säkerhet världens vackraste plats! Staden är omringad av magnifika ståtliga berg, den ligger som i mitten och omringas av bergen likt en skyddande sköld. Inte nog med att staden är det mest fantastiska jag skådad så fick jag även äran att träffa Kvinnor med stort K. Jag fick höra deras historier, livsöden och dela deras känslor. Jag skrattade med dem och grät med dem, vi delade våra känslor tillsammans. Jag kom dessa kvinnor väldigt nära och de kom mig nära. De unga kurdiska tjejerna kunde knacka på min dörr mitt under natten och fråga och jag ville komma in till deras hotellrum för att skratta och lyssna på musik. De äldre kvinnorna från Bagdad brukade jag gå till så fort jag fick en lucka för att sitta nära dem och be dem berätta för mig om Bagdad, om dofterna, människorna, gatorna och om våra hus, om min släkt som inte längre finns osv osv. De äldre kvinnorna från Bagdad, som jag i mitt första inlägg här på bloggen nämnde, kom jag nära på ett speciellt sätt. Jag kom dem nära i själen, de blev min familj och jag blev deras dotter. När vi skulle säga hejdå grät vi som när en familj splittras.

Sista dagen skulle alla säga ett ord som beskriver vad de känner efter dessa dagar. Jag valde ordet STOLT! Jag är så stolt över dessa kvinnor som hotats, förlorat sina barn, förlorat sina män, levt i krig i alla år, stunder inte haft mat i magen, inte haft rättigheter (och fortfarande inte har till stor del) osv. Att dessa kvinnor fortfarande kämpar för sin sak, att de fortfarande står stadigt på sina ben och tar kampen i egna händer!

Och ett avslutande ord på vägen, hur jobbigt vi än har det ibland så finns det de som har det minst lika jobbigt, men de skrattar ändå..

Dona Hariri

Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Mot Erbil om 8 timmar

Hej,

För en vecka sedan började jag bortsett från mitt jobb som informatörssamordnare även jobba med Mellanöstern, och första uppdraget blir en resa jag påbörjar om 8 timmar. Min första resa till mitt hemland.

Jag kommer här att skriva om mina tankar, känslor och upplevelser under mina 10 dagar i Kurdistan (väljer att använda “Kurdistan” trots att jag själv inte vet vad jag ska säga, Kurdistan eller Irak. Men se detta som en hyllning till det starka kurdiska folket som kämpar för ett fritt och eget land). Mina inlägg kommer att vara mycket personliga, kanske inte alltid Kvinna till Kvinna relevanta. Jag vill dela med mig av denna resa då den inte enbart är en resa för Kvinna till Kvinna och en fantastisk workshop osv utan även mitt livs största resa och största steg. Historien bakom detta är lång, men jag kan säga att jag kommer från ett hem med två föräldrar (mamma kurd från Bagdad och pappa arab från Bagdad) som blev utslängda från sina hem, fick vandra över berg och vatten till Iran, där jag föddes som ett flyktingbarn, levde mina första år och fortsatte resan till Sverige. Idag, 23 år gammal vet jag att mitt hjärta alltid fanns och finns kvar i Irak trots att jag aldrig varit där. Och imorgon ska vi återförenas..

Ibland kommer mina texter kanske vara långa och tråkiga om så rulla bara förbi dem. Men jag hoppas att detta kanske kan ge er någonting, ni som inte har samma band till landet. Kanske får ni en inblick i hur många människor faktiskt tänker och har det, människor med min bakgrund. Jag återkommer snart igen, då har jag uppfyllt min största dröm. Att stiga av planet och fylla lungorna med doften vars historier jag växt upp med som barn.

Dona Hariri

Vår i Erbil

Tre män i Erbil

Hotellet jag bor på är sprillans nytt. Golven blänker orepade och det känns som jag är den första som sover i den stora sängen med broderat överkast. Hela Erbil är som en gigantisk byggarbetsplats. Överallt, utan överdrift, växer nya hus upp. Hotell, företagskomplex och bostäder, för dem som har råd vill säga. Erbil, metropolen i irakiska Kurdistan, vill visa upp sig för världen och många är det som vill hit. Regionens outnyttjade oljefyndigheter är som en magnet för utländska investerare. Kriget känns långt borta, åtminstone för en oinvigd besökare. Det är vår i Kurdistan.

Strax bortanför hotellet i stadsdelen Ankawa träffar jag Lanja Abdullah på vår samarbetsorganisation Warvins kontor. Hon är en modig ung kvinna som kämpar för kvinnors tillgång till sina rättigheter. Ett kontroversiellt uppdrag i ett samhälle med starka traditionella och religiösa värderingar. Ett samhälle där våld mot kvinnor är ett enormt problem. Hot och förtal har blivit vardag för Lanja, som aldrig låter blir att säga vad hon tycker. Just nu pågår en rättslig tvist med en högt uppsatt mulla i Erbil, som Lanja anklagat för att ha hotat henne.

 

Lanja Abdullah  Lanja Abdullah.

Warvins nyhetssajt är en nedslående läsning. ”A girl killed by AK 47”, ”A girl hangs herself” – rubriker på samma tema avlöser varandra.
Kvinnors självmord är enligt Lanja ett ökande problem i Kurdistan och hon försöker ta reda på orsakerna. ”De enda fakta vi får är hur många kvinnor som dött. Jag vill veta varför de har dött. Varför har de beslutat att ta sina liv och är självmorden alltid självmord? Varje vecka besöker jag kvinnor med svåra brännskador på sjukhuset här i stan och försöker ta deras vittnesmål. Det är inte ovanligt att våra samtal är de sista samtal de har i sina liv då brännskadorna ofta är så svåra. Det berör mig hårt.”

Lanja berättar hur kvinnor in i det sista ofta tänker på sina barn och därför inte vågar säga sanningen om varför de har skadats. ”Om de berättar att det är deras män som tänt eld på dem så kan mannen fängslas och vem ska då ta hand om barnen? Deras oro och omtanke följer dem in i döden”.

Kurdistan står inför stora förändringar, ja, de pågår redan. Traditioner utmanas, nya värderingar tar fäste. Kvinnorättskämpar som Lanja strider för kvinnors rätt till sina kroppar och för att kvinnor ska få vara med på bestämma i samhället på samma villkor som män. Och de behöver allt stöd de kan få.

Det är ju vår i Kurdistan, inte sant?


Anna Lithander