“Kvinnorna står för att familjens vardag fungerar”

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en "fin madrass"

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en “fin madrass”: Foto: Lise Bergh

Jag befinner mig i South Hebron Hills på Västbanken i Palestina som följeslagare inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI. Jag är placerad i Yatta, men mitt uppdrag, är i byarna utanför Yatta och mestadels i område C. Det kan vara viktigt att känna till vad område C betyder. Avtalen som träffades inom ramen för Osloprocessen 1993-95 innebar bland annat att parterna kom överens om att tillfälligt dela in Västbanken i områden, A, B och C.

I område A styr den Palestinska myndigheten, PA helt, både i civila och-säkerhetsfrågor, i område B ansvarar PA för de civila frågorna och Israel för säkerheten, och i område C ansvarar Israel för både de civila frågorna och säkerheten, vilket kort sagt innebär allt. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken och i området finns största delen av Palestinas naturresurser.

Inom fem år skulle Israel enligt Osloprocessen ha lämnat över ansvaret för det mesta i område B och C. Men det har inte skett, som med så mycket annat Israel skulle ha gjort enligt de olika fredsprocesserna som avlöst varandra under 1990- och 2000-talen. Det är uppenbart att Israel vill lägga beslag på område C. Det som sker i området är att bosättningarna ökar i antal och i storlek och de palestinska byarna minskar i antal och storlek.

Denna utveckling sker på olika sätt. Ett är att bosättarna helt enkelt gör livet så surt och så svårt att leva för palestinierna, med militärens stöd, att palestinierna lämnar sina byar. Ett annat är att palestiniernas land förklaras vara militära zoner. Där får inga palestinier bo. Eller så förklarar Israel att marken är statlig mark och då får konstigt nog bara israeliska bosättare bo där. Detta sker inte utan strid från palestinierna sida, men systemet är mycket utstuderat och överklaganden när det gäller landrättigheter slutar i de flesta fall till palestiniernas nackdel. Och all utveckling för palestinierna i området stoppas effektivt genom avslag på deras ansökningar att bygga hus och vägar, få tillgång till el och vatten.

Continue reading

Thirsting for justice – a review of the Sjövik seminar 14-16 June

The 11th Sjövik seminar 2013 started one day after the Swedish Minister of International Development Cooperation announced that Sweden should cut its development aid to Palestine, since it yields no visible results. The focus of the seminar was the water situation and the situation of women in Palestine. As usual, restrictions on travel for Palestinians implied that the planned participants were not able to attend which resulted in a list of guests that were not necessarily as familiar with the topic of women’s rights in Palestine as the original plan. However, the guests made up for it with compelling and moving personal stories about being women in Palestine.

The only guest from Israel, Lihi Joffe from New Profile, did a very good job of focusing on feminism and the impact of militarism on the Israeli society. She spoke in depth about the way in which militarism infiltrates all parts of Israeli society. Her talk started with the question: “Do we have a country with an army or do we have an army with a country?”  and went on to inform the audience about the societal sanctions that people who leave the army or refuse to serve will face in the Israeli society; how schools create a ranking system or a pecking order between students based on how many in their family that have served in the army during the history of wars in Israel.

Continue reading

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg