- Misshandeln började när jag frågade efter min lön

- Hon brände upp mitt enda fotografi av min familj med en cigarettändare. När jag grät och sa att jag längtade hem till Filippinerna satte hon tejp för munnen på mig och sa åt mig att hålla tyst.

- Jag har inte fått lön på tre år. Jag fick tre dinarer av den andra filippinska tjejen i huset för att kunna betala taxin hit.

- När jag blev gravid lämnade de tillbaka mig till agenturen. Jag fick inte betalt för de sju månaderna jag redan jobbat.

- Jag jobbade från sex på morgonen till nio-tio på kvällen. Varje dag i tre år och nio månader. Lediga dagar? Nej, ingen ledig dag.

- Jag  var tvungen att tigga familjen om mat. Ibland var jag tvungen att stjäla mat från familjen för jag var så hungrig.

Det första jag ser när jag kommer till Philippine Overseas Labor Office (POLO) i Amman är de sex skotthålen i järnporten till byggnaden. När jag kommer in i byggnaden träffar jag tolken Ribhi. Han har ett lång ärr på överarmen efter att ha blivit attackerad och knivskuren av en grupp okända män utanför kontoret en månad tidigare. Det här är platsen dit rättslösa, filippinska gästarbetare flyr från fångenskap, misshandel och oavlönat arbete.

Idag befinner sig ungefär 30 000 filippinska medborgare i Jordanien. Det är den officiella siffran. Många fler antas befinna sig illegalt i landet. De allra flesta är unga kvinnor som arbetar som hemhjälp. Den som får möjligheten att arbeta utomlands under några år kan hjälpa sin familj ut ur fattigdom. En månadslön i dollar gör stor skillnad i hushållskassan för familjen därhemma. Många av gästarbetarna är beredda att stå ut med mycket för den möjligheten. Men inte med vad som helst.

Det skyddade boendet på POLO har kapacitet att ta emot 50 kvinnor. Den dagen jag är på besök bor 106 filippinskor här, några med sina nyfödda barn. Och nästan varje dag kommer nya kvinnor hit. Alla som bor här har flytt från sin arbetsgivare. De flesta har kommit hit utan vare sig pass eller pengar. Gemensamt för i princip alla de 106 kvinnorna är att de inte har fått ut sin lön. Vissa väntar på flera månadslöner, andra på flera årslöner. Men den uteblivna lönen är inte det enda som fört dem hit. Flera av kvinnorna vittnar om fysisk och psykisk misshandel, om sexuella övergrepp och omänskliga arbetsförhållanden. Enligt lag har de rätt till minst en dags ledighet i veckan, men många har inte haft en dag ledigt på flera år, utan har levt som fångar i husen där de arbetat. Nu är de fast i de skyddade boendet, i desperat väntan på sina obetalade löner.

Det är Elena som berättar att misshandeln började när hon bad om sin lön. Då hade hon redan jobbat två år för sin arbetsgivare – en högt uppsatt jurist på Jordaniens justitiedepartement. Elena hade gått med på att få hela sin lön utbetald efter två år, hon ville ju ändå ta med sig alla pengarna tillbaka till Filippinerna och tyckte att detta var ett bra sätt att spara dem på. Eftersom hon var mån om jobbet valde Elena att inte tjata om lönen. Ytterligare ett år gick utan att hon fick betalt och då började hon kräva att få ut sin lön. Det var då misshandeln började. Frun i huset slog ofta Elena med skaftet på en sopborste och ibland släpade hon henne till badrummet och ”dränkte” henne i toaletten. Efter nio månaders misshandel och nästan fyra års oavlönat arbete flydde Elena till det skyddade boendet på POLO. Där har hon nu väntat i två månader på att försöka få ut sin lön.

Elena, Saida, Kristin och alla de andra kvinnorna som jag träffar har kommit till Jordanien genom olika agenturer. Det finns en mängd agenturer som samarbetar med kontakter i Filippinerna för att förse familjer i Jordanien med arbetskraft. Och det här är en lukrativ bransch för dem som handlar med människor. Kvinnorna sätter sig själva i skuld till agenturerna som i sin tur säljer kvinnorna till arbetsgivarna. Det är med största sannolikhet förklaringen till de sex skotthålen i porten och Ribhis ärr. På POLO får kvinnorna juridisk hjälp och ett skyddat boende. Det händer inte sällan att agenturerna kommer till POLO för att hämta ”sina kvinnor” – med intentionen att sälja dem vidare till en ny arbetsgivare.

Gästarbetarnas arbetstillstånd är knutna till en lokal sponsor, ofta arbetsgivaren, ibland agenturen. Om man flyr från sin arbetsgivare betyder det att man har brutit kontraktet. Därmed står man utan juridisk status och blir föremål för deportering och straffavgifter.

När jag besöker POLO får Ribhi ett telefonsamtal. Det är en kvinna som ringer från ett sjukhus i Aqaba. Hon jobbade tidigare på ett av de stora hotellen på semesterorten vid Röda havet. Nu har hennes arbetsgivare meddelat henne att hon är uppsagd. De är inte intresserade av att ha en anställd som är sjuk. Med största sannolikhet kommer de att vända sig till agenturen som sålt kvinnan för att kräva en ny, duglig arbetare. En gästarbetare från Filippinerna är alltid utbytbar.

/Johanna Wassholm

Kvoteringsdebatten bortom Stockholm och Amman

Under fyra timmars bilkörning genom öknen hinner man avhandla många samtalsämnen. På vår väg till Tafilah i södra Jordanien diskuterar Maha och Sara, två av våra partners, livligt konsekvenserna av den kvoteringslag som säger att 25 procent av platserna i landets kommunfullmäktige ska vara reserverade för kvinnor. Maha och Sara är några av dem som kämpat för att uppnå den här lagen, men de är inte nöjda med utfallet. Antalet kvinnor som ställer upp i kommunvalen är så få att konsekvensen av kvoteringslagen blir att även kvinnor som inte fått en enda röst väljs in i kommunfullmäktige för att fylla platserna.

Jag tänker på den svenska debatten och kritiken mot kvotering som strategi. Man ska vinna sin plats på grund av kompetens och inte på grund av sitt kön, brukar det heta. I Jordanien, långt från huvudstaden Amman, får debatten ett annat perspektiv. Vad händer med samhällets syn på kvinnors politiska deltagande om vissa kvinnor får politisk makt trots att ingen röstat på dem? Och vilken makt får de egentligen om de i själva verket fungerar som alibin? Men den viktigaste frågan måste ändå vara: varför ställer så få kvinnor upp i valen (det saknas naturligtvis inte kapabla kvinnor i Jordanien) och varför får de inte fler röster?

Svaret får vi delvis nästa dag när vi åker norrut för att besöka Kura – namnet på såväl orten som en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer som utbildar kvinnor i allt från sömnad och korgbindning till reproduktiv hälsa och rösträtt. Fatima är ledare för organisationen och när vi äter lunch berättar hon historien om hur det gick till när hon till slut ställde upp i kommunvalet.

Fatima är ogift och bor tillsammans med sin familj. När hon väl hade fattat det modiga beslutet att kandidera till kommunfullmäktige uppstod ett annat hinder. Hennes bror vägrade låta henne ställa upp i valet. Kura är ett traditionellt, konservativt samhälle och kvinnor förväntas inte göra något utanför hemmets väggar utan en manlig familjemedlems godkännande. Fatima berättar hur hon ”strejkade” i flera veckor.

- Jag stängde in mig på mitt rum och bara grät. Jag vägrade prata med min bror.

Till slut gav Fatimas protester resultat. En dag kom hennes bror in på hennes rum och sa att han hade ändrat sig, hon fick ställa upp i valet.

Då återstod bara två veckor till valet och inte mycket tid för kampanjarbete. Men Fatima är välkänd och uppskattad i Kura. Trots begränsad valkampanj fick hon ett stort antal röster. Hon berättar med stolthet att hon inte fick sin plats på grund av kvoteringslagen utan för att så många röstade på henne.

Fatimas kamp för att få vara politiskt aktiv slutade lyckligt, men hennes väg dit visar vilka hinder många kvinnor måste ta sig över för att ens få kandidera i val. Kvoteringslagen är en viktig framgång för kvinnorörelsen i Jordanien. Nu återstår arbetet med att förändra samhällets attityder.

/Johanna Wassholm

Med CEDAW från Amman till Beirut och Genève

Mellanöstern CEDAWJag är i Beirut över helgen och det är något med att befinna sig på avstånd från vardagsbestyren på kontoret som gör det lättare att hitta tid för att läsa några av de där superintressanta rapporterna som annars tenderar att samlas i en hög på skrivbordet. Just nu läser jag en av skuggrapporterna till jordanska regeringens rapporering om hur de uppfyller The Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women (CEDAW) – en konvention som Jordanien ratificerade 1992 men vars implementering kvinnorörelsen fortfarande väntar på . Den här skuggrapporten är skriven av bland andra Arab Women’s Organization (AWO), en av Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer i Jordanien.

AWO har valt att presentera sin rapportering utifrån sex tematiska områden. Bland annat granskar de kvinnors politiska deltagande, våld mot kvinnor och integreringen av CEDAW i Jordaniens juridiska system. Skuggrapporten presenterar sakligt och ingående alla de former av systematisk och institutionaliserad diskriminering som kvinnor i Jordanien utsätts för. Den beskriver hur regeringen har misslyckats med att värna kvinnors rättigheter i konstitutionen och i andra statliga instanser. Men rapporten belyser också de framsteg som gjorts – inte minst tack vare massivt påverkansarbete av kvinnorörelsen och dess allierade.

Mitt i mitt läsande blir jag avbruten av Samer som kommer och slår sig ner brevid mig på caféet. Han är på kafferast från sitt jobb på hotellet runt hörnet. Han frågar om jag är lärare (antagligen eftersom jag sitter och stryker under och antecknar så febrilt – som om jag rättade en uppsats). När jag berättar att jag jobbar för ”a women’s organization” (den förenklade kortversionen) muttrar Samer att ”kvinnor har mer rättigheter än vi [män]”. Han säger att i servicesektorn anställer man hellre kvinnor än män. Han tror att det är för att kvinnor attraherar fler kunder (med sitt yttre alltså). Samer suckar och tillägger att det är svårt att jobba med kvinnor för de har mindre arbetslivserfarenhet än män.

Och där är Samers kafferast över och jag sitter kvar med min rapport och alla mina motargument och följdfrågor och undrar hur det ska gå.

Samtidigt som jag sitter i Beirut och läser om hur kvinnor i Jordanien i princip inte har möjlighet att ta ut skilsmässa utan att förlora alla sina rättigheter och tillgångar, medan en man har rätt att ha fyra fruar, är en delegation av jordanska kvinnorättsaktivister på väg till Genève för att presentera sina skuggrapporter inför Human Rights Council som i dagarna håller möten kring implementeringen av CEDAW i bland annat Jordanien. Förutom den tematiska skuggrapporten som AWO har skrivit tillsammans med flera aktörer inom kvinnorörelsen, kommer en annan av Kvinna till Kvinnas partners att presentera sin rapport. Jordanian Women’s Union (JWU) har skuggat alla kommentarer som den jordanska regeringen presenterar i sin officiella rapport och JWU ger sin egen bild av hur implementeringen av CEDAW har lyckats och misslyckats. Just nu slipar den samlade jordanska delagationen på sitt sju minuter långa tal i Genève.

/Johanna Wassholm

 

Examensdag i Amman

Manal med sitt diplom. Foto: Kvinna till Kvinna/Johanna Wassholm- Min familj stöttar mig i det här. Min man har sagt till barnen att om de vill ha en mamma som arbetar måste de hjälpa till hemma.

Det säger 35-åriga Manal som är en av ett trettiotal kvinnor som idag mottog sina diplom efter att ha slutfört Families Development Association’s (FDA) yrkesutbildning. Genom projektet Izdihar, som finansieras av Kvinna till Kvinna, har FDA förberett 500 jordanska kvinnor för arbetsmarknaden, sedan starten 2010.

Deltagarna i projektet får praktisk utbildning i yrken som matlagning och barnomsorg. Sjäva yrkesutbildningen varvas med utbildning i ”women’s empowerment” – om kvinnors rättigheter både i samhället och i familjen.

- Själv är jag bekant med kvinnors rättigheter, men för många av deltagarna på kursen var detta ett helt nytt område. Jag har tur som har en familj som stöttar mig, men att ta steget ut i arbetslivet är inte självklart för alla.

Manal berättar om en kvinna på kursen vars familj har det mycket svårt ekonomiskt. Trots detta vägrar kvinnans man låta henne ta anställning efter kursen. Personalen på FDA har direktkontakt med mannen i fråga för att försöka förmå honom att  låta sin hustru arbeta utanför hemmet.

Att kvinnor yrkesarbetar är ingen självklarhet i Jordanien.  Många män anser att det är skamligt att kvinnor arbetar, trots att den extra inkomsten skulle göra stor skillnad för familjen.

- Det är viktigt att även män utbildas, säger Manal som efter sin praktik på Jerusalem Hotel i Amman nu har fått anställning som kock i hotellets kök.

- Den här utbildningen har förändrat mitt liv. Nu känner jag mig som en människa.

/Johanna Wassholm