Another day… another focus

Tomma gator i Gaza. Foto: Kvinna till kvinna/ Anna Levin

We wake up to another day of the news mill cranking out information on Gaza:  the number injured, who started it, when they started it, what the world leaders say, how it will end…  I don’t want to trivialize this, but there is also another, a different side: that is the lives of people that go on in Gaza.

The lives of women continue under this difficult situation, and the role and responsibilities they hold don’t dissipate. Yet carrying on with these under such circumstances does not get reported – so this is what I want to tell you about in this blog.

Women are their children’s primary caregivers. Yet it’s a struggle to be strong and not to show your fear, when your children are afraid. “They tell me, ‘Be strong for your kids. But how can I when I am afraid’,” says Mona, one of the women I’ve spoken to.

Continue reading

Att springa för kvinnor i krig

I helgen som var sprang jag och min mamma halva lidingöloppet, något som blivit lite av en tradition för oss. I år sprang vi i Kvinna till Kvinna tshirts. Vi syntes väl i folkvimlet och fick fina kommentarer längs vägen – alltid lika härligt när man kan kombinera nytta med nöje. Springturen kändes lite meningsfullare än vanligt och det var ett effektivt sätt att synliggöra Kvinna till Kvinnas viktiga arbete för fred för såväl åskådare som medtävlande.

Sara och Mona Laginder

Baksida av Kvinna till Kvinna tshirt

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg 

Women and Conflict Resolution

Hej,

Kort information om WAC som jag nämnde tidigare.

Trots att behovet av fler involverade kvinnor i fredsprocessen erkänts förblir kvinnors deltagande i fredsförhandlingarna knappa, i vissa fall icke-existerande. Kvinna till Kvinna har inlett ett projekt kallat Women and Conflict Resolution, WAC. Projektet understryker behovet av fler kvinnor för en mer aktiv och inflytelserik roll i fredsprocesser och dess vikt i att medverka i återuppbyggnaden av samhällen som drabbats eller drabbas av krig.

Projekt försöker öka kvinnors deltagande i fredsprocesser på ett antal sätt, bland annat genom att arrangera nätverksträffar där kvinnor kan utbyta erfarenheter och lära av varandra när det gäller krishantering och fredsbyggande, så kallade Cross-regional network meeting. Och jag är här av den anledningen, att närvara vid detta nätverksutbyte som denna gång handlar om kvinnor från Bosnien-Hercegovina som kommer till Erbil för att möta kurdiska och irakiska kvinnor. För att utbyta erfarenheter, lära av varandra vad gäller krishantering och fredsbygge.

Under två dagar (tredje dagen ska vi besöka ett kontor jag senare berättar mer om) kommer därav workshop hållas, måndag och tisdag. Det ska bli fantastiskt att få följa kvinnorna under dessa dagar och sista dagen kanske de landar i att de är väldigt lika trots att de är från två skilda delar av världen. Att de alla är kvinnor och i det stärka varandra!

Jag hoppas att denna kortfattade fakta ger er en inblick i vad WAC är och vad den syftar till. Imorgon ska jag berätta hur första dagen gick..

Godnatt

/Dona

“Equality brings quality!”

“Just nu har jag världens bästa jobb”. Tanken slog mig i det kvalmiga konferensrummet på ett hotell i Tbilisi. Som sociala medier-nörd och genusbiten hade jag inte kunnat finnas i något bättre sammanhang. Drygt 20 peppade kvinnorättsaktivister från Georgien, Armenien och Azerbajdzjan träffades för workshop i sociala medier och påverkan.

Sociala medier får vissa att direkt tänka på vardagliga uppdateringar på Facebook. Andra tänker “branding” och “marketing”. För aktivister världen över har det revolutionerat möjligheterna att mötas och sprida information.

“För oss är det ett fritt utrymme utanför regeringens kontroll”, sade en av våra samarbetsorganisationer från Azerbajdzjan, under helgen. Samtidigt kan aktivism i sociala medier givetvis medföra risker i auktoritära länder, något vi diskuterade ingående under helgen. Men det säger något om kraften i verktygen, när en organisation kan ha över 12 000 följare på Facebook i ett land där demonstrationer på gatan sällan tillåts.

Jag missade feministiskt forum i Stockholm, men fick ett minst lika intressant i stället. Hbtq-perspektiv mötte frågor om mäns våld mot kvinnor. Yngre sociala medieexperter mötte äldre webbnybörjare. Vissa startade sin första Facebooksida.

Andra gjorde kreativa kampanjvideos. Här finns de, beskåda och sprid! Fler uppdateringar och foton från helgen kommer inom kort.


Summary in English:
I have the world’s best job! The thought hit me during a workshop in Tbilisi, about social media and advocacy. As a social media geek and gender freak, I couldn’t have been in a better place. 20 women´s rights activists from all over South Caucasus met for a workshop in social media and advocacy. For some, social media is short everyday updates on Facebook. “For us it is a free space out of control of the government”, said one of our partner organizations. And even though social media activities aren´t free of risks, it is rather powerful that an organisation can have 12 000 followers on Facebook, in a country where demonstrations seldom are allowed.

Younger social media experts met older beginners. Some started a Facebook page, others made creative campaign videos. Here they are, watch and spread! More updates and photos from the workshop will come!

Hanna Navier



Integrated Security Workshop

Lite kort om workshopen vi hade för kvinnor från våra lokala kvinnorättsorganisationer i Irak.

I mars 2011 höll Kvinna till Kvinna sin första Integrated Security Workshop för kvinnor från Irak och höll sedan en uppföljande workshop i oktober samma år. Denna tredje workshop som vi höll nu var den avslutande workshopen där vi fokuserade på hur man ska fortsätta arbetet med integrerade säkerhet inom den egna organisationer. För många av de ca 18 närvarande kvinnorna var detta första gången de var med, för andra var det den tredje och sista gången.

Integrated Security Workshop är ett säkert utrymme där vi möjliggör för kvinnorättsaktivister att mötas, aktivister som arbetar i svåra och stressade miljöer med hårda arbetsförhållanden – förhållanden där kvinnliga aktivister möter hot och ständigt förändrade säkerhetsnivåer. Workshopen ger kvinnorna utrymme att utbyta erfarenheter och få verktyg för att på bättre sätt kunna hantera sin omgivning och säkerhetssvårigheter.

Utan att gå in på djupare detaljer kring själva workshopen och upplägget måste jag bara få berätta om den förändring hos kvinnorna som workshopen medförde. Den förändring som skedde med kvinnorna den första dagen jämför med den tredje dagen när workshopen var avslutad är helt otrolig. Från att första dagen vara på sin vakt, observerande, nervösa och spända till att bara efter tre dagar vara det motsatta, öppna, nyfikna och fyllda av ny energi. Så fort vi frågade hur de mådde den första dagen började de direkt att berätta om sina jobb och organisationer, men redan andra dagen när samma fråga ställdes så berättade de om hur de mådde i själen, hur de mår som människor, som kvinnor. Och snart började de irakiska kvinnorna nicka när de kurdiska kvinnorna berättade om sitt djupaste jag, och tvärtom. De började finna varandra i varandra. Jag önskar att alla som jobbar med frågor likt Kvinna till Kvinna fick chansen att se denna förändring. Den gav mig en sån styrka och så mycket ny energi att jag skulle kunna jobba med våra frågor för alltid, oavsett hinder och svårigheter!

Ett citat från en av kvinnorna under den sista workshopdagen och sista dagen tillsammans:

Imorse vaknade jag med en ny energi, en energi jag aldrig känt förrut. Jag vaknade och började direkt att tänka på min framtid, den är så ljus. På mig, mitt egna liv, min familj. Jag är fylld av glädje och läntar efter det som väntar mig i livet.


Dona Hariri