Finns det verkligen inget krig i Sverige?

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten

Samtal efter Kriget har inget kvinnligt ansikte på Dramaten. Foto: Kvinna till Kvinna/ Alice Ilmenska

I 200 år har Sverige varit skonat från krig. Här är det fredligt och tryggt. Kriget, eller rättare sagt, en massa olika krig, härjar någon annanstans. Det är där, långt bortom Sveriges gränser, som människor går igenom krigets fasor. Det är där borta människor dör, förlorar sina nära och kära, sina hem, sitt allt. Det är där borta som mänskliga trauman och smärtsamma minnen kommer till och lever i människors medvetande, ruinerar liv i flera generationer. Men inte här.

Eller?

Continue reading

Än lever kriget inom mig

Boken “Kriget har inget kvinnligt ansikte” gavs ut på svenska 2012 av Ersatz förlag.

Jag släpar en grannpojke på ryggen från ett slagfält, kulor svischar över våra huvuden, en mina exploderar nära oss. Han stönar förtvivlat och ansiktet förvrids av smärta när jag lägger ett bandage… Och plötsligt ringer det på dörrklockan. Mamma hämtar mig och vi går hem. Jag är sju, och att leka krig är det naturligaste som finns. Rollfördelningen är enkel: har man tur spelar man ”de våra” – de sovjetiska soldaterna. Med mindre tur (för då måste man förstås förlora!) får man vara ”tysk”. Och tjejer de är sjuksköterskor allihopa.

När Svetlana Aleksievitj presenterade sin bok Kriget har inget kvinnligt ansikte i en källarlokal på Forum i Stockholm för nästan exakt ett år sedan och berättade om sin uppväxt omringad av krigsberättelser och bilder av fiende vs hjältar, slår det mig hur mycket krig fortfarande är en del av mig. I Sovjet utgjorde berättelserna om det Stora Fosterländska Kriget (som i övriga världen kallas för Andra världskriget) en stor del av vår uppfostran. Barnböcker, skolböcker, museibesök, teaterpjäser och barnfilmer handlade om krig och den heroiska segern. För mig delades tiden upp i före och efter kriget. Pappa föddes under kriget, mamma precis efter. Familjerelationer definieras genom krig, familjeberättelserna växer fram – farfar jobbade på en evakuerad fabrik, morfar körde stridsvagn genom halva Europa.

Men det är inte bara de heroiska berättelserna jag har ärvt, det är också skräcken, oron, känslan av att ständigt vara jagad och förtvivlat söka efter ett säkert gömställe, som följer mig. Otaliga gånger i mina mardrömmar är jag tvungen att fatta ett beslut, livets absolut svåraste, absolut hemskaste beslut. Vi är förföljda, gömmer oss i mörkret, bebisen vaknar, vad gör jag nu?!

Continue reading

Värdighet är ordet

Bara en timme bort från den fridfulla strandpromenaden i Tripoli ligger konfliktdrabbade Damaskus. Foto: Kvinna till Kvinna // Annika Flensburg

Det är som att gå in i silke, kvällen är så ljum, luften så mjuk, havet doftar så gott. Människor strosar längs strandpromenaden, bänkarna är fulla av picknickande par och fiskarna svänger sina milslånga spön. Kontrasterna är totala här i Libanon. En timme bort ligger Damaskus, bussen dit går fortfarande, men man får räkna med en sju timmars färd med alla vägspärrar. Blickarna från de människor som jag mött som flytt kriget sitter fastnaglade inom mig. Libanon är på ett sätt som ett stort flyktingläger. Enligt FN har ca en miljon människor från Syrien flytt till detta lilla land på 4 miljoner invånare. Kriget är i allra högsta grad närvarande.

Libanon var redan innan en skör stat där folkgrupper splittras och diskrimineras av landets lagar. Ekonomin var svag, arbetslösheten hög, fattigdomen stor och siffrorna pekar nu åt helt fel håll. Olyckskorparna trodde inte att Libanon skulle palla trycket så länge som det gjort, men här finns ett starkt motstånd till att på nytt fångas i en våldsspiral. Minnena från inbördeskriget är fortfarande starka.

Värdighet. Det ordet återkommer i alla möten med flyktingar från Syrien som jag möter. Värdighet, att leva ett liv som en hel människa. Vad händer när denna värdighet mals sönder?
Continue reading