Att överkomma detta hat

Lara Aharonian en av ledarna av Women's Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

Lara Aharonian en av ledarna av Women’s Resource Centre i Jerevan. Foto: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

“Du är armenier, jag ser det i dina ögon”, säger min kompis till en spinkig man som sätter sig mittemot oss på Stockholms tunnelbana och försöker inleda ett samtal. Sabina försöker inte ens att dölja sin avsky mot honom. Han spänner ögonen i henne, tittar genomträngande och intensivt. ”Aha, och du är en azeri”. En obekväm tystnad infinner sig, jag blir mållös, kommer inte riktigt på något att säga. Mannen reser sig och går.

”Jag hatar armenier”, säger hon. ”De är inga bra människor”. Alla kan ju inte vara hemska människor, hur kan du säga så, försöker jag försiktigt, men inser snabbt att det inte lönar sig. Sabina och jag träffades på en kurs i statsvetenskap på en av Sveriges högskolor. Vi har precis haft en kurs i nationalism tillsammans, läst Benedikt Anderssons berömda verk om nationalismen ”Imagined Communities”, och skrev våra tentor just om det.

Det var för snart 10 år sedan som jag fick upp ögonen för det hat som finns mellan Armenien och Azerbajdzjan efter konflikten kring Nagorno-Karabach, och trots alla år som gått, har det inte förändrats så mycket. Fast nu blev det fel, UNDER den pågående konflikten, menade jag väl. Det pågår inga strider mellan länderna, vapenstillestånd tecknades för mer än 20 sedan, konflikten kallas numera för ”frusen”, vilket innebär att den fortfarande inte är löst. Men konflikt är fortfarande konflikt: gränserna är stängda, länderna har inga förbindelser, det går inte ens att ringa till varandra, och de som ändå kommunicerar med den andra sidan räknas som förrädare. I Armenien såväl som i Azerbajdzjan.

När jag tänker på Sabina, inser jag att nationalistiska känslor sitter så djupt i en, att det inte går att tackla dem på en intellektuell nivå. Det går knappt att resonera fram eller försöka förklara, teorier om ”imagined communities” funkade i klassrummet, men inte riktigt i verkligheten, när det kommer till hennes egen världsbild…

”Vi är alla produkter av nationalism, det kräver mycket mod att komma ifrån det så som vi har gjort, det är inte många som kan göra det”, säger Lara Aharonian, från Kvinna till Kvinnas armeniska samarbetsorganisation Women’s Resource Centre.

Med ”vi” menar hon deltagarna vid ett möte i Uppsala, där Kvinna till Kvinnas armeniska och azeriska partners diskuterar nationalism och fredsarbete. Hur kan vi överkomma detta hat, motstå medier som odlar fiendebilder och politiker som plockar politiska poäng på att lägga skuld för ekonomiska problem på den andra sidan av konflikten? De har jobbat tillsammans sedan 2007, i ett projekt där de försöker bygga broar mellan tjejer och unga kvinnor från andra sidan konflikten, samt skapa ett fredsorienterat samtal i sina länder

Dessa kvinnor har säkert olika uppfattningar om hur konflikten ska lösas, men själva känner de inte längre något hat, trots att många av dem är direkt drabbade av konflikten: de har förlorat sina hem, nära och kära. Men det är ingen lätt uppgift de har att överbrygga hatet i sina samhällen, ibland känns det som en omöjlig uppgift, men de kämpar på och det är oerhört stort att få vara med i deras arbete.

A broad movement against nationalism

Nationalists around the world are currently attacking many of the rights that I am fighting for. They want to limit LGBT rights, women’s rights, the rights of migrants and the rights of different minority groups. They try to silent peace activists and feminists.

This development makes me scared, but at the same time I’m even more convinced about the need to find ways for groups and people targeted by nationalists to gather in resistance. A broad movement working against nationalism and for a world where human rights are not limited and reserved for a few.

LGBT activists from South Caucasus

LGBT activists from South Caucasus, invited to Sweden by RFSL, visited Kvinna till Kvinna’s office in Stockholm. Photo: Kvinna till Kvinna/Julia Lapitskii

But the road ahead is long, which is something I’ve been reminded of recently, during meetings with peace- and women’s rights activists from Serbia and LGBT activists from South Caucasus.

Last week, eight LGBT activists from South Caucasus visited Kvinna till Kvinna’s office in Stockholm. They represent organisations that work for LGBT persons’ human rights in Armenia, Azerbaijan and Georgia.

Continue reading