Uppförsbacke för kvinnliga journalister i Gaza

Det finns idag ungefär 120 kvinnliga journalister i Gaza, varav de flesta är frilansare. Kvinna till Kvinnas pressekreterare Anna-Carin Hall bloggar om ett möte med Mariam, som vittnar om de svåra villkoren för kvinnor som vågar sig på ett mansdominerat yrke i det mansdominerade samhället.

Kvinnors marginalisering i palestinska samhälle är enorm. Det är inte tillåtet att tala med kvinnor direkt utan en måste fråga deras män om lov och att männen säger oftast nej. Foto: Kvinna till Kvinna/Linda Öhman

Jag träffade Mariam (som egentligen heter något annat) på en workshop om genus- och konfliktmedveten journalistik. Hon är en av de tre personer som lyckades att få tillstånd att lämna Gaza för att resa till  Västbanken just för att delta i mötet. Tre andra fick inte tillstånd och ingen vet varför. För att lämna Gaza krävs tillstånd från Israel men en måste ha ett tydlig syfte med resan och att få ett sådant tillstånd är extremt svårt. Gaza kallas ibland världens största fängelse, och nu börjar jag förstå varför …

En av journalisterna från Gaza, Mariam, berättar om hur situationen har varit för de kvinnliga mediearbetarna i Gaza under de senaste åtta åren av blockad och speciellt under förra sommarens krig.

”Gazas kvinnliga journalister jobbar i uppförsbacke. De utsätts ofta för smutskastning av samhället och har svårt att röra sig fritt ute. Det var illa förut och nu är det värre,” säger Mariam.

Continue reading

Rättviseförmedling behövs även i Palestina

Lina Quadri och Lama Abu Baker diskuterar hur kvinnor framställs i palestinska medier på ett  workshop i Ramallah. Foto: Pernilla Ahlsén

Lina Quadri och Lama Abu Baker diskuterar hur kvinnor framställs i palestinska medier på ett workshop i Ramallah. Foto: Pernilla Ahlsén

En snabb genuskoll visar att kvinnor knappt syns i palestinska medier, men viljan att få till balansen finns! Kvinna till Kvinnas pressekreterare Anna-Carin Hall bloggar från en utbildning i konflikt- och genusmedveten journalistik för mediemedarbetare i Ramallah på Västbanken.

Bir Zeit University är ett vidsträckt campus i utkanten av Ramallah på Västbanken. Stora, vita byggnader med släta öppna ytor emellan. Enstaka studenter rör sig mellan husen eller sitter i skuggan av de få träden som finns. Kvinna till Kvinna ska arrangera en två dagar lång workshop i konflikt- och genusmedveten journalistik på fjärde våningen i mediecentrets nästan nybyggda hus, där våningen under har sponsrats av Sveriges regering, som också är universitetets största givare.

Vi kör igång med att gå igenom ett par palestinska dagstidningar med avseende på antal kvinnor, deras roller och hur de presenteras. Resultatet är nedslående. Om kvinnor finns med på bilderna är de ofta namnlösa och omnämns inte i artikeltexterna. Två gråtande flyktingkvinnor får illustrera en artikel om Irakkriget.

På sportsidorna blir det ännu tydligare. En text om det kvinnliga palestinska karateförbundet illustreras med bilder på – män. Allt handlar om män, som är beslutsfattarna i det palestinska samhället, och det är bara det de sagt och gjort som bevakas.

Continue reading

Inspiration och öppenhet trots skilda vardagar

Palestinska och svenska aktivisters möte i Nablus. Foto: Kvinna till Kvinna/ Matilda Reiderstedt

Palestinska och svenska aktivisters möte i Nablus. Foto: Kvinna till Kvinna/ Matilda Reiderstedt

Nu är vi här!

Efter flera månaders förberedelser hade vi igår en jätteintressant, spännande och viktig workshop i Nablus, Västbanken. Från Sverige deltog jag, Mira, Matilda och Karin från Kvinna till Kvinnas kontor i Sverige tillsammans med unga kvinnorättsaktivister från Västbanken, Gaza, Jerusalem. Det var första gången som dessa unga kvinnorättsaktivister samlades för en gemensam workshop och det kändes otroligt speciellt att få vara del av det.

Jag heter Erika och pluggar Politices Masterprogram i min hemstad Uppsala. Sedan tre år tillbaka är jag aktiv Kvinna till Kvinna-informatör i Stockholm och i Uppsala. Att genom denna resa få möjlighet att vara med och träffa några av de kvinnor som får stöd genom Kvinna till Kvinnas projekt känns jätteinspirerande!

Tillsammans diskuterade vi motgångar och framgångar för kvinnors rättigheter i Sverige, Jerusalem, Palestina och Gaza. Det som gjorde mig mest överraskad, och glad, var hur öppet vi kunde prata med varandra om kvinnors gemensamma utmaningar trots skilda vardagar.

Idag gjorde vi ett studiebesök hos unionen för taxitransport i Nablus. Några av aktivisterna har drivit ett projekt för att uppmana taxichaufförer att handikappanpassa sina bilar. Det har varit en lyckad kampanj och idag var hela gänget från gårdagens workshop med och märkte ut taxibilar med klisterlappar som säger att taxibilarna ska vara särskilt handikappanpassade. Projektets slogan ”My disability doesn´t limit my movement” stod på klisterlapparna.

Det är mycket som jag kommer att ta med mig efter dessa dagar och det känns fantastiskt att få se vad Kvinna till Kvinna bidrar med på plats genom sina projekt – Kampen för alla kvinnors rättigheter går vidare!

 Erika Leijon Flodin, 26 år, Uppsala

Gamla stan, Jerusalem

Unga kvinnor driver ett aktivitetscenter för kvinnor och barn i Gamla stan i Jerusalem; en stadsdel där palestinier utsätts för stor diskriminering och trakasserier av israelisk militär. Foto: Kvinna till Kvinna/Matilda Reiderstedt

“Kvinnorna står för att familjens vardag fungerar”

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en "fin madrass"

En farmor i byn Tirin visar oss hur hon syr en “fin madrass”: Foto: Lise Bergh

Jag befinner mig i South Hebron Hills på Västbanken i Palestina som följeslagare inom ramen för Ekumeniska följeslagarprogrammet, EAPPI. Jag är placerad i Yatta, men mitt uppdrag, är i byarna utanför Yatta och mestadels i område C. Det kan vara viktigt att känna till vad område C betyder. Avtalen som träffades inom ramen för Osloprocessen 1993-95 innebar bland annat att parterna kom överens om att tillfälligt dela in Västbanken i områden, A, B och C.

I område A styr den Palestinska myndigheten, PA helt, både i civila och-säkerhetsfrågor, i område B ansvarar PA för de civila frågorna och Israel för säkerheten, och i område C ansvarar Israel för både de civila frågorna och säkerheten, vilket kort sagt innebär allt. Område C omfattar cirka 60 procent av Västbanken och i området finns största delen av Palestinas naturresurser.

Inom fem år skulle Israel enligt Osloprocessen ha lämnat över ansvaret för det mesta i område B och C. Men det har inte skett, som med så mycket annat Israel skulle ha gjort enligt de olika fredsprocesserna som avlöst varandra under 1990- och 2000-talen. Det är uppenbart att Israel vill lägga beslag på område C. Det som sker i området är att bosättningarna ökar i antal och i storlek och de palestinska byarna minskar i antal och storlek.

Denna utveckling sker på olika sätt. Ett är att bosättarna helt enkelt gör livet så surt och så svårt att leva för palestinierna, med militärens stöd, att palestinierna lämnar sina byar. Ett annat är att palestiniernas land förklaras vara militära zoner. Där får inga palestinier bo. Eller så förklarar Israel att marken är statlig mark och då får konstigt nog bara israeliska bosättare bo där. Detta sker inte utan strid från palestinierna sida, men systemet är mycket utstuderat och överklaganden när det gäller landrättigheter slutar i de flesta fall till palestiniernas nackdel. Och all utveckling för palestinierna i området stoppas effektivt genom avslag på deras ansökningar att bygga hus och vägar, få tillgång till el och vatten.

Continue reading

Another day… another focus

Tomma gator i Gaza. Foto: Kvinna till kvinna/ Anna Levin

We wake up to another day of the news mill cranking out information on Gaza:  the number injured, who started it, when they started it, what the world leaders say, how it will end…  I don’t want to trivialize this, but there is also another, a different side: that is the lives of people that go on in Gaza.

The lives of women continue under this difficult situation, and the role and responsibilities they hold don’t dissipate. Yet carrying on with these under such circumstances does not get reported – so this is what I want to tell you about in this blog.

Women are their children’s primary caregivers. Yet it’s a struggle to be strong and not to show your fear, when your children are afraid. “They tell me, ‘Be strong for your kids. But how can I when I am afraid’,” says Mona, one of the women I’ve spoken to.

Continue reading

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg