Vi rundar av.

Efter nästan två månader är det dags för oss att runda av det här äventyret. Tack vare vårt samarbete med “Kvinna till Kvinna”, har vi fått den stora möjligheten att göra sju veckor av vår sjuksköterskeutbildning i anslutning till partnerorganisationerna Avangard i Abchazien och WISG (Women´s Initiative Supporting Group) i Tbilisi. Vi hade våra förhoppningar innan avresan, men hade inte kunnat ana att det skulle bli så bra som det blev.

Så vad har vi fått med oss? Med risk för att skriva en hel roman här, väljer vi att sammanfatta svaret såhär: Möten med kloka, vackra, starka och insprerande människor – kvinnor. Kvinnor som brinner för att skapa och tillhandahålla sånna rättigheter som vi i vårt samhälle tar förgivet. Kvinnor som kämpar emot ett patriarkaliskt samhälle, för att återerövra sin egen respekt.

Ikväll ska vi följa med medlemmar från WISG på en offentlig politisk debatt i Tbilisi. Där ska några kandidater till den nya regeringen diskutera frågor gällande mänskliga rättigheter. Medlemmarna från WISG går dit för att ifrågasätta kandidaternas ståndpunkt gällande HBTQ-frågor. Levande aktivism!

Avslutningsvis vill vi delge denna bild, där vi gestaltar vår känsla av människorna på WISG. Keep up the good work!

Cecilia Ericsson och Marlene Ögren posar för medlemmarna på WISG

Tack för oss! /Cecilia Ericsson & Marlene Ögren.

My first Almedalen experience

Since I moved to Sweden three years ago, I had heard and read quite a lot about Almedalen but it wasn’t until this April that I finally had the opportunity to actively take part in it.

This time I did not participate only as a spectator but also as a speaker at the seminar Sociala medier ritar om kartan (in Swedish), but also as member of Kvinna till Kvinna’s inspiring campaign team Kärleksbomba en aktivist, which definitely allowed me to savour and appreciate the experience even more.

One thing is certain, this is certainly a special democratic experience that attracts the attention of citizens, politicians and of course the media.

And here is a selection of some random thoughts and feelings from six days of intensive campaigning and socializing activities, varsågoda!

– I heard it before and I can confirm it now, Almedalen is all about “networking”. It is hard to find a place that hosts so many people (around 17 000 visitors this year) from the public and private sector, and from the civil society, at the same time, in the same place, in such an informal way, and in addition covered by so many media outlets.

– You might wonder why not organize such an event somewhere in Stockholm or Gothenburg, but the relaxing atmosphere of Gotland is essential to ensure people do not take things too seriously! ;(

– Therefore, it should come as no surprise that the most popular word at Almedalen after the word “seminar” is the word “mingle”! For the uninitiated, the word “mingle” means the evening activities organized by the different entities to entertain and allow guests further informal networking opportunities. This means visitors take their mingling seriously here and try to choose among the various options strategically, since most of them require prior confirmation or some even are require a formal invitation.

– There is a huge selection of seminars and events to choose from (1476 events organized by 760 entities in 8 days!). Hats off to the smooth and well-coordinated organisation as well. This impressively wide choice means however, that one needs to prepare ahead and read more about the events, the speakers and the organizers. In general most of the seminars I attended were interesting and informative but the inspirational ones were really few.

– Although most of the speakers of the seminars are Swedish, yet a considerable number of guest speakers from different countries are also invited, which adds an international flavour to the experience. Personally, I had the feeling that the perspectives and opinions introduced by the foreign speakers where particularly appreciated as they often offered a fresh and unusual perspective. For international guests it is also easier to express criticism and sharper judgments, as they often are not concerned by how the Swedish media will report their views.

– The Arab spring is still a hot item this year, with many seminars were dedicated to analysing it’s development and repercussions on the situation of women and on democracy building in the Middle East. I tried to attend as many of them as I could and the messages I got was: yes, the route to democracy is long and hard but there is no turning back! Anissa Hassouna, one of the guests from Egypt, told me: “Achieving democracy is like giving birth to a baby, you cannot just stop in the middle of delivery, you just have to keep pushing!”

– Talking about this event being a democratic phenomenon means also that there is a big chance that you end up in conversations with people who stand on the opposite side of your values and political spectrum. In my case, I was forced in a debate with one representative of the Sweden Democrats (the far-right party who managed to enter the Swedish parliament for the first time in 2010).  And even though I think of myself as someone who has some experience in debating with people who hold intolerant views towards other groups in society, yet, each group has its own specific rhetoric, arguments and language, even though they might share some common characteristics. Living in Egypt, I was fully prepared with religious background information and scripture quotations to be able to debate with extremist religious groups, and living now in Europe, I should also be prepared with adequate background information to continue fending for universal human rights. In general, I think that the issue of the proliferation of far-right extremist groups in Europe is an acute problem that needs to be addressed in the public political discourse.

– And finally, if you travel to Almedalen with the ferry boat, take a good provision of food and snacks for the trip, that if you do not want to queue for two hours to get some food and forget about napping during the trip! You will for sure be surrounded by a huge number of happy, playing children of all ages, accompanying their parents to enjoy their, maybe first, Almedalen experience!

Nadia Elgohary, web editior at Equal Power – Lasting Peace

På plats med kärlekstält i Almedalen!

Nu är Kvinna till Kvinna på plats i Almedalen. I går var vårt första seminarium på Säkerhetspolitiskt sommartorg, “Sociala medier ritar om kartan”. Du som missade det kan se det här.  Vi har bästa tältplatsen precis vid Sveriges Radio, och bästa kampanjen: “Kärleksbomba”, där besökare kan skriva kärleksbrev till någon av våra aktivister och fota sig själva i en kärleksram. Kvinnorättsaktivister hotas, misshandlas och trakasseras, och många besökare har redan efter två timmar skickat kärlekshälsningar.

Ellinor Dahlén, Nadia Elgohary och Moa Richter Hagert redo att ta emot kärleksbombare!

Jag, Hanna Navier (längst till vänster) dök på våra vänner Marwa Sharaf Eldin, till höger om mig, och Hana Al Khamri, längst till höger, tillsammans med representant från Sveriges Kvinnojourers Riksförbund, och deras fina supporterhalsduk för ett jämställt samhälle. Hana och Marwa deltar i morgon på seminariet “The Arab Spring – backlash for women?” på Säkerhetspolitiskt Sommartorg klockan 09.00. Kvinna till Kvinna arrangerar seminariet tillsammans med Sida och Amnesty. 

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund.

Haydar Hussein, ordförande i studentsektionen av Sveriges Psykologförbund, kärleksbombade Lanja Abdullah från Irak.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat i vårt tält.

Rapparen Behrang Miri är en av alla som kärleksbombat en kvinnorättsaktivst i vårt tält. Tack, Behrang!

Är du också i Almedalen, titta förbi vårt tält på Donnersgatan!

/Hanna

 

“Vi behöver politiskt stöd – inte humanitärt”

Det märks att han är arg, taxichauffören som kör mig från flygplatsen Ben Gurion till Jerusalem. En molande vrede som skaver. Vi kör på motorvägen som skär genom Västbanken, sidorna kantas först av stängsel med taggtråd sedan av den så kallade separationsmuren. Vad är det för några där på andra sidan som israelerna så frenetiskt försöker skydda sig mot? Jag vet svaret men frågan dyker ändå upp. För sex år sedan när jag reste här sist var muren inte klar. Chauffören pekar på cementväggen som veckar sig längs vägen och säger att den på den israelsika sidan ändå är rätt fin med mönster och allt. ”Du ska se hur den ser ut på den palestinska sidan, där är det bara betong och taggtråd.”

Det är svårt att greppa situationen, den är för absurd, samtidigt som den är alldeles verklig för alla de människor som bor här. Vid en middag med nyvunna palestinska vänner försökte jag reda ut alla tillstånd som finns för palestinier i Israel som bestämmer vad du kan och inte kan göra. Men jag gav upp. Jag har inte varit någon annanstans där rädslans politik blir så tydlig, hur den isolerar och demoniserar människor och hur den legitimiserar systematisk diskriminering på grund av etnisk tillhörighet. Människor lever frånskillda. Vilket säkerligen gör det lättare för politiker att spela ut skrämselkortet. Om vi inte håller dem ifrån oss, om vi släpper på säkerhetstänket för en sekund, kommer vi att vara förlorade och återigen hamna utan land och utan trygghet. Men jag frågar mig vad detta är för säkerhet. Hur hållbar är den? Och vad är priset?

Priset får jag höra av några palestinska kvinnor vars by, Nazlat, delades av separationsmuren. För första gången medverkar de på en workshop som en av våra samarbetsorganisationer i Tulkarem ordnar. Muren går nu igenom Nazlat och en handfull familjers hem hamndade på ena sidan och resten av byn på den andra. Familjerna som isolerades tvingas nu gå igenom särskilda kontroller vid muren för att komma till andra sidan. Barnen gör det varje dag för att komma till skolan. Stängslet är öppet klockan 7 -19 och kvinnorna berättar hur oroliga de är att barnen inte ska komma i tid. De berättar om hur deras systrar och bröder på andra sidan muren numera inte kan komma och hälsa på dem som förr. Byborna som hamnade på den sidan av muren har nämligen inte tillstånd att ta sig igenom muren här, utan måste åka en lång omväg och ta sig in genom en annan vägspärr. Var finns logiken tänker jag?  De berättar hur förolämpade och trakasserade de har blivivit vid säkerhetskontrollen. Om hur isolerade de är. Tänk bara själva, om något skulle hända dem på natten, om någon blir sjuk, kommer de inte ut. Som en följd av den ekonomiska och psykologiska stressen muren har bidragit till har allt fler familjer problem. Hela 75 procent får jag höra. Våldet mot kvinnor ökar liksom antal skilsmässor.

Jag pratar med Naila från Women’s Affairs Centre som jag träffade på Gaza när jag var här sist om vad som har förändrats. Hur ser hon på framtiden? Hon tänker en stund. Så säger hon att skillnaden mellan människor på Gaza ökar, fler är fattiga samtidigt som fler är riktigt rika. Tunnlarna har försett många med mycket pengar. Så har bosättningarna på Västbanken ökat och bosättarna blivit alltmer aggressiva. Successivt äts Palestina upp. Hon berättar att människor är så trötta av alla konflikter, med Israel och internt mellan Hamas och Fatah. De som bor i städerna på Västbanken försöker hitta en normal vardag utan konfrontationer. Priset enligt Naila är att färre engagerar sig politiskt. På marken är det inte någon som gör något mot bosättningarna – inte palestinierna och inte det internationella samfundet. Naila konstaterar att tiden inte är på palestiniernas sida. Hon poängterar också, liksom för sex år sedan, att lösningen på konflikten är politisk och kan inte lösas med humanitärt stöd från det internationella samfundet.

Annika Flensburg 

The bitter taste of the Egyptian Elections

Azza Kamal på Tahrirtorget.
Azza Kamel. Foto: Lena Wallquist


I am sitting in the living room of Azza Kamel, a long time activist and human rights defender. It feels like the taste of the traditional Egyptian food she serves me fades away while we are talking about tomorrow. Some call it Election Day others prefer to sight deeply and keep silent.

I ask her; well Azza after all the struggle and endless work to regain some of the light that was shed upon the Egyptian people January 2011, what are your feeling for tomorrow? She looks at me with deep concern and says, “I am confused and certainly not happy. But what can we do if not continue?

What I admire though is the strength and stubbornness that shines through Azza’s eyes but yet also tiredness and less enthusiasm.

As field representative for Kvinna till Kvinna in Egypt, it feels like I am in a vacuum of constant paradoxes. I know that not even my interpretation makes sense but I guess that this is the situation right now. It’s not exciting to witness the elections because it’s not the historical event we all were hoping for but yet the door is still half open at the far end.

During one year I have been following women’s organizations and their struggle to be noticed, take part and demand the inclusion of women in the transitional period. No democracy without justice, no justice without equality, was the motto and in a way still it is even though it looks dark.

A year has passed and for women it has meant being depraved of the small positive stops they took to advance women’s legal and human rights. The quota system was cancelled by the military council which guaranteed at least 70 seats for women in the parliament. Today there are only 11 women occupying 2 % of the seats. Moreover, women were subjected to so called virginity test, something that actually is considered as sexual violence.  Today officers and doctors in charge of conducting these horrible violations walk free and by military court decision off the hook.

Basically women have been shut of from participating and the scarier situation right now is the talks in the parliament lead by conservative religious figures to cancel the law that criminalizes Female Genital Mutilation as well as lowering the age limit for girls to get married.

Most presidential candidates do not work in favor for women. In fact the two most famous ones are for a radicalization of Islam which directly in real life means fewer opportunities for women to be protected by legislation as well as possibility to take part in public life.

These days journalist are chasing the “real” opinion and seem to still do what they always done, ask the people on the street, the taxi drivers or the man on the street with his small business trying to survive the day. Today I have been thinking a lot who are the real people?  Is it the Azza Kamels, the taxi drivers, the religious leaders, the military or people outside the big cities? It neither of them but all of them together. So while journalists chase the real Egyptian opinion, I am holding my breath and hope to exhale soon again because I really want to feel the real taste of Azza‘s food!

Saba Nowzari

Vår i Erbil

Tre män i Erbil

Hotellet jag bor på är sprillans nytt. Golven blänker orepade och det känns som jag är den första som sover i den stora sängen med broderat överkast. Hela Erbil är som en gigantisk byggarbetsplats. Överallt, utan överdrift, växer nya hus upp. Hotell, företagskomplex och bostäder, för dem som har råd vill säga. Erbil, metropolen i irakiska Kurdistan, vill visa upp sig för världen och många är det som vill hit. Regionens outnyttjade oljefyndigheter är som en magnet för utländska investerare. Kriget känns långt borta, åtminstone för en oinvigd besökare. Det är vår i Kurdistan.

Strax bortanför hotellet i stadsdelen Ankawa träffar jag Lanja Abdullah på vår samarbetsorganisation Warvins kontor. Hon är en modig ung kvinna som kämpar för kvinnors tillgång till sina rättigheter. Ett kontroversiellt uppdrag i ett samhälle med starka traditionella och religiösa värderingar. Ett samhälle där våld mot kvinnor är ett enormt problem. Hot och förtal har blivit vardag för Lanja, som aldrig låter blir att säga vad hon tycker. Just nu pågår en rättslig tvist med en högt uppsatt mulla i Erbil, som Lanja anklagat för att ha hotat henne.

 

Lanja Abdullah  Lanja Abdullah.

Warvins nyhetssajt är en nedslående läsning. ”A girl killed by AK 47”, ”A girl hangs herself” – rubriker på samma tema avlöser varandra.
Kvinnors självmord är enligt Lanja ett ökande problem i Kurdistan och hon försöker ta reda på orsakerna. ”De enda fakta vi får är hur många kvinnor som dött. Jag vill veta varför de har dött. Varför har de beslutat att ta sina liv och är självmorden alltid självmord? Varje vecka besöker jag kvinnor med svåra brännskador på sjukhuset här i stan och försöker ta deras vittnesmål. Det är inte ovanligt att våra samtal är de sista samtal de har i sina liv då brännskadorna ofta är så svåra. Det berör mig hårt.”

Lanja berättar hur kvinnor in i det sista ofta tänker på sina barn och därför inte vågar säga sanningen om varför de har skadats. ”Om de berättar att det är deras män som tänt eld på dem så kan mannen fängslas och vem ska då ta hand om barnen? Deras oro och omtanke följer dem in i döden”.

Kurdistan står inför stora förändringar, ja, de pågår redan. Traditioner utmanas, nya värderingar tar fäste. Kvinnorättskämpar som Lanja strider för kvinnors rätt till sina kroppar och för att kvinnor ska få vara med på bestämma i samhället på samma villkor som män. Och de behöver allt stöd de kan få.

Det är ju vår i Kurdistan, inte sant?


Anna Lithander