Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Besök i Liberia

Jag är återigen i Libera, denna gång för att vara med på ett utbyte mellan aktivister från Södra kaukasus och Liberia. Fyra aktivister som arbetar med fredsfrågor i sina hemländer Georgien, Armenien och Azerbadjzjan ska under en vecka träffa liberianska kvinnor som alla är  engagerade i fredsrörelsen i Liberia för att utbyta erfarenheter, diskutera samarbeten och lära av varandra.

Men jag tjuvstartade och kom ett par dagar innan för att hinna träffa gamla vänner och göra några besök utanför utbytesprogrammet. Så idag var jag till Centre for Liberian Assistance vars ledare Hawa alltid är rolig att lyssna på och diskutera med – hon saknar inte åsikter och är absolut inte rädd att sticka ut hakan! Det var söndag och unga tjejer som bor runt om i området i utkanten av Monrovia kommer till centret för att få undervisning – idag pratade man om vänskap och kamratskap.

Mari Lindgren

 

 

Some thoughts on the response to the attacks against women in Jerusalem

This is the first time I write a blog… ever. So for this momentous occasion, I’ve decided to share my thoughts on the recent media reports of the ultra-orthodox community committing  acts of violence directed primarily against women for not being “modest” or for not complying with the community’s unspoken rules (i.e. sitting at the back of the bus while the men sit in the front). This has become such news that I even read an article about it in my parents’ local newspaper (the Herald-Tribune… not the International Herald Tribune…the Sarasota Florida Herald Tribune )!

While I think it is great that media is writing about the image of women in public spaces (or the disappearing image) and what impact conservative practices are having on women’s lives… there is still something that doesn’t feel right about all this sudden media frenzy. So I decided to have coffee with an Israeli friend to discuss.

Rina told me that she feels that what we are seeing is a response backed by liberal Israelis who need to show that they respect women’s rights so that they can keep proving that this is a modern, democratic society – the only democracy in the Middle East, according to Israel. Yet there is no real analysis coming out as to why these extreme acts against women are taking place nor what has made these groups so strong. There is no discussion that the state has supported them financially for years and let them live by their own principles in their own neighborhoods.

Rather than an open debate on root causes, the reaction has been to vilify the religious conservatives, to show how weird they are, that they are just a rare anomaly, and in fact, overall, Israel is still a modern, liberal society that respects women’s rights.

What am I trying to conclude by writing this? Well, that the international media attention against the ultra-orthodox is perhaps not painting the whole picture.

Linda Öhman

 

Första veckan i Albanien

I måndags kom jag hit till Tirana, där jag nu ska jobba som fältrepresentant för Kvinna till Kvinna i ett och ett halvt år. Min familj – man och två små barn – kommer till Tirana idag. Det ska bli jättekul att börja det här äventyret tillsammans!

Här är några första intryck från min nya hemstad.

Min första vecka började med att hitta lösningar på många praktiska problem.  Andra dagen var jag utan elektricitet, det innebar också att jag var utan värme och utan vatten hemma. Datorn inte funkade, batteriet i bilen gick sönder troligtvis på grund av den värsta kylan sedan 30 år tillbaka, men vad gör det när solen lyser och dagen startar med en riktigt bra espresso!

En kväll skulle vi köra till ett köpcentrum för att köpa brandsläckare och andra saker till kontoret, men bilen startade inte. Två män försökte hjälpa oss med startkablar, de ockuperade hela vägen. En lång kö skapades, men bilen startade inte. Till slut fick vi veta av en mekaniker att vi skulle behöva  byta batteri dagen efter.

En av de två män som hjälpte oss var ägare till restaurangen vid platsen där vi var och vi blev bjudna på middag. En frusen dag slutade med en trevlig och varm middag där vi pratade om hur Albanien har förändrats de senaste åren. Det perfekta tillfället att lära mig mer om landet och sin vänliga och hjälpsamma befolkning!

Färgglatt hus. Man ser tydligt hur alla hus har förändrats efter kommunismen. Just för att försöka glömma den gråa kommunistiska perioden målar folk sina hus i alla möjliga färggranna färger.

Albaniens dåtid, nutid och framtid på samma gång. Man ser en gammal moské, en skrapa som de håller på att bygga, nuvårande ministeriet från tiden när italienerna ockuperade landet - och ett nyinvigt torg som Kuwait/Saudiarabien har finansierat. Till höger ser ni Gjergiji Kastrioti Skanderbeg (1405-1468), den albanska nationalhjälten som rider på en häst.

/Silvia