Pride and Prejudice Belgrade Style

Det kryper i hela kroppen. Jag har stämt träff med en kompis vid ett mysigt utecafé runt hörnet från kvarteret där jag bor. Ikväll visas Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo som en del av den pågående Pride-veckan på Centre for Cultural Decontamination – Centrum för Kulturell Avgiftning i Belgrad, som ligger i mitt kvarter. Jag brukar älska att gå dit, det är ett riktigt schysst aktivistställe med mysig innergård, stor utställningslokal och härlig atmosfär av förfallen fin-betong.

Just idag är hela kvarteret avspärrat med person-höga kravallstaket; min gata, kulturcentergatan och två gator till så att det bildas en avstängd zon runt hela alltet. Det formligen kryllar av “ninja turtles” – kravallklädda poliser med västar, hjälmar, sköldar. Hela centrum är fullt, de är lätt över hundra bara i vårt kvarter, och vid en huvudgata längre bort räknar jag till 10 ridande poliser förutom alla i bil och till fots.

Min kompis vill inte gå till utställningen precis när den öppnar av rädsla för att komma med på film och hamna på Youtube. Istället sätter vi oss på utecaféet och tar vars en öl. En stor folkmassa har samlats – den ena avspärrade gatan in till kulturcentret ligger mitt emot caféet. Någon i folkmassan ger nån slags intervju och det kryllar av TV-kameror och fotografer. Alla applåderar – inklusive alla som sitter runt oss på caféet, när talaren är klar. Det är någon från den ortodoxa kyrkan tydligen som sprider hatbudskap, mot homosexuella i allmänhet och Ecce Homo i synnerhet. Två välmejkade, leende kvinnor i 40-årsåldern går runt och delar ut flygblad med budskapet att Pride-paraden måste stoppas. (Vilket den också blivit tidigare under dagen.) Och jag kvävs nästan av allt detta hat. Det är som att det uppstått en parallell version av mina i vanliga fall så vänliga Belgrad-kvarter. Det är nån slags uppsluppen stämning på caféet, mannen bredvid oss bjuder på brända mandlar och alla ser ut som helt vanliga människor men jag och min kompis känner oss som totala ufon och jag kan bara tänka på att cafépersonalen inte bryr sig om att flygbladen delas ut och att vi brukar gå hit jag och min lilla familj och att kyparna brukar vara supertrevliga och busa med vår son. Och att dessa, till synes vanliga människor som omger oss på caféet står för allt detta hat. Att de ägnar energi åt att begränsa andra människor i sina livsval som egentligen inte påverkar dem.Tänk om det bara varit fotbollshuliganer som var hatare, vad mycket enklare.

Continue reading

Pride-veckan inledd i Belgrad

Igår kväll invigdes årets Pridevecka i Belgrad! Det var regnbågsballonger, tårta och en avslappnad utekväll i en mysig trädgårdsbar nere vid floden Sava. Knappt 10 poliser stod och hängde vid ingången och ett 40-tal gäster hade letat sig dit. Det var god stämning och bara det faktum att polisen inte hade kravallutrustning på sig gjorde att jag på en gång kände mig lugn.

Hade det varit ett vilket som helst arrangemang med Kvinnor i Svart så hade kravallpoliserna stått givakt med piketbussar inom räckhåll.

Jag vet att många valde att stanna hemma igår – dels är det en vanlig arbetsdag i dag och dels vet jag folk som inte känt sig trygga att gå. Många minns såklart Pride 2010 där hundratals människor skadades. Även om gårdagens arrangemang hölls på en lokal så har tid och plats spridits offentligt och därmed kan man vara sårbar när man lämnar evenemanget. Men allt var lugnt, och såvida inget förändrades radikalt sedan jag gått hem så var gårdagen något så ovanligt som ett lugnt, offentligt arrangemang med hbt-fokus. Eller ja, det största fokuset var nog en enorm regnbågsfärgad tårta med chokladsmak.

Continue reading

Women’s rights no priority with the new Serbian government

The new Serbian government is jeopardising the rights of women in Serbia.

The Serbian government are currently closing a number of state bodies in order to save money. The national Gender Equality Directorate is on the “black list” together with some hundred authorities and state bodies, of which 25 will be closed, in spite of public declarations by the government that gender equality is a priority. Kvinna till Kvinna has been critical towards the GED and their cooperation (or lack of)  with the civil society and women’s organizations, but it is a crucial body for the advancement of women’s rights in Serbia. The decision of which bodies to cancel will be made on Thursday unless it is postponed again. We are following the development.

The government recently, basically yesterday, cancelled their presentation at the UN CEDAW Committee session in Geneva in October. Without the Governmental report,  the Shadow CEDAW reports coming from CSOs cannot be presented either. There are at least three different shadow reports with different focuses that have been developed by civil society and different groups of organisations. In practice this means that all the delegations of women’s organisations are now cancelled, and one of the few opportunities to discuss the situation for women’s rights in Serbia between the government and the experts (women’s rights activists) is lost.

When jeopardising the rights of women, the Serbian government is jeopardising the democratic development of this country.

Stina Magnuson Buur in Belgrade

Att möta det förflutna

Vår samarbetsorganisation Kvinnor i Svart tillhör dem som arbetar mest enträget i Serbien för att landet ska göra upp med sin roll och sitt ansvar i 90-talets krig på Balkan.

Jag har haft möjlighet att vara med om två större händelser nu i början av sommaren.

Lovas:


De två första bilderna är tagna utanför “Special Court” i Belgrad, en av de domstolar som tar hand om krigsförbrytelser som inte är stora nog att hamna i ICTY i Haag. Kvinnor i Svart har följt det här fallet; “Lovas’ case” i fyra år. 1991 dödades 75 civila i Lovas, Kroatien. 14 män har åtalats för massakern och fallet Lovas är rättsprocessen mot dem. I slutet av juni skulle de så slutligen få sin dom. Jag hade fått möjlighet att följa med Kvinnor i Svart till domstolen. Den (kvinnliga) domaren läste upp domen medan vi alla stod upp. Det tog 45 minuter för domaren att läsa upp alla brott var och en dömts skyldig till. Sammanlagt fick de 129 års fängelse, mellan 6-20 år var. Åklagarsidan hade yrkat på 160 år. Många var besvikna, men kanske inte förvånade. Sedan läste domaren upp en tre timmars “sammanfattning” av de viktigaste vittnesmålen och annat som varit avgörande i processen. Alla som kommit för att lyssna, förutom vi, var från Kroatien. Många av personerna hade hunnit bli vänner med aktivister från Kvinnor i Svart under tiden rättegången pågått. Vi vinkade när de åkte tillbaka med sin buss. Det var ett stort mediapådrag, dock var inga serbiska media där. “Inte ens B92″ konstaterade någon besviket.
Och jag tänker att det här är en händelse som lätt går förbi, men för de överlevande från Lovas var det en viktig dag. Och det hade kunnat bli en viktig dag för Serbien, bara någon rapporterat om det.

 

Srebrenica:

Den 11 juli varje år uppmärksammas årsdagen av folkmordet i Srebrenica – det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Den 10 juli ordnar Kivnnor i Svart en manifestation på Belgrads mest centrala torg för att uppmärksamma årsdagen, och den 11e åker ett stort antal aktivister till Srebrenica (eller Potocari där minnesplatsen finns.)

I år var vi aktivister från Serbien, Italien, USA, Frankrike, Holland, och så jag då, som åkte buss tillsammans, arrangerat av Kvinnor i Svart, till Bosnien och Herzegovina. Som alltid när Kvinnor i Svart är inblandade var det stort polispådrag.

Kvinnor i Svart, som milt sagt inte alltid är så populära i Serbien, har under ceremonin i Potocari “vip-platser” precis innanför minnes-monumentet.
Det var en något kaotisk ceremoni, olika internationella gäster presenterades och lämnade kondoleanser, något höll ett (fruktansvärt nordamerikanskt och styltigt) tal, en barnkör sjöng och sen var det bön. Alla anhöriga och överlevande stod runt monumentet, utanför och tittade ner medan alla internationella gäster och “viktiga” personer stod inom monumentet. Det var mycket känslosamt på olika sätt och så fruktansvärt varmt den här julidagen. Jag tänkte på dem som flytt i värmen för 17 år sen. Kvinnan längst fram i bild ovan har just fått ett paraply av en av kvinnorna som överlevde Srebrenica. Solidariteten går åt alla håll en dag som denna.

Stasa Zajovic från Kvinnor i Svart gav ett 10-tal intervjuer.

Sedan bars kistorna in. Varje år begravs kvarlevorna till dem som hunnit identifieras under året. Det är sällan hela kvarlevor utan kanske benen från en arm, ett revben eller ett kranie. Kropparna begravdes i flera olika massgravar och flyttades sedan för att försvåra arbetet med att identifiera dem. Det innebär att samma person kan begravas flera gånger. En kvinna har begravt sin son sex gånger får jag höra.

I år begravdes kvarlevor från över 500 personer. En person på bilden ovan har en tröja med texten 8732 på ryggen, vilket är den officiella siffran över personer som dog i massakern.

 

 

 

 

 

 

 

Begravningsplatsen i Potocari.

Jag lämnar Potocari med en uppsjö av känslor. Jag känner sorg över hat och ondska, förvirring (ceremonin var så kaotisk - hur skulle jag vilja haft det om det vore mina nära), kärlek – det betydde något för någon att vi var där; vi fick så fina ord och varma handslag, tacksamhet över allt det goda som finns och över att jag ska hem till min familj. Samtidigt som den dallrande värmen ger någon slags overklighetskänsla.

Men det är i högsta grad verkligt att Serbien, och flera av de andra länderna på Balkan, behöver ta tag i sitt förflutna.

Igår var det val i Serbien

Igår, söndag, avverkade Serbien presidentval, parlamentsval och lokalval.

En andra omgång av presidentvalet kommer som väntat att hållas, mellan de två främsta kandidaterna; Tadic (president 2004-2012) och Nikolic, från Serbian Progressive Party - som blev största parti i parlamentet. Tadic och Nikolic driver förvillande lik politik – inrikes är det jobb, sociala reformer och anti-korruption på olika sätt, utrikes gäller EU-medlemsskap, men med Kosovo som en del av Serbien. Den ena kandidaten är pro-europeisk men gör nationalistiska uttalanden, den andra nationalistisk men gör pro-europeiska uttalanden. För att väldigt kort sammanfatta läget.

Enligt de aktivister inom den serbiska kvinnorörelsen som jag pratat med så fanns det heller inget reellt val. Antingen röstar du för det minst dåliga partiet (det finns till exempel ett parti, Liberal Democratic Party, som bland annat driver att det är på tiden att inse att Kosovo kommer att förbli självständigt, släppa det och gå vidare) – för att förhindra att mer extrem-nationalistiska partier tar över. Eller så röstar du blankt för att visa ditt missnöje, kanske med egenhändigt skriven lista över saker det politiska ledarskapet borde ta itu med.

Politikerföraktet är stort – mellan 58 och 77 procent de senaste åren. (Resten av befolkningen kandiderar själva lokalt eller nationellt säger synikerna.) Detta märktes dock inte när jag var i Novi Pazar i slutet av förra veckan för att träffa en av våra partnerorganisationer i närheten. Novi Pazar ligger i Sandzak mellan Kosovo, Montenegro och Bosnien och området betecknas lite som en krutdurk. Där var hela stan, eller åtminstone den manliga delen av befolkningen, mobiliserad för sina favoritpartier. Och ja, det är turkiska och bosniska flaggorna som syns på bilden. Kontakterna till dessa länder är nära – ofta närmre än till Belgrad.

Valrally i Sandzak

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid midnatt, natten till fredagen, trädde ett kampanjförbud i kraft så att väljarna ska kunna bestämma sig i lugn och ro.

Samtidigt undertecknade borgmästaren i Kraljevo, en ort ett par timmar söder om Belgrad, the European Charter for Equality of Women and Men in Local Life. Detta är något som vår partnerorganisation, Fenomena, i ett regional projekt, har arbetat för under väldigt lång tid. Cyniskt kan man säga att det är ett sätt att bedriva kampanjarbete under kampanjförbudet – det ingår såklart i borgmästarens uppgifter att skriva under viktiga dokument. Men självklart är det tack vare Fenomenas arbete att det alls händer. Det är ett stort genombrott.

Nu hoppas vi att Fenomena får lite medvind med det här åtagandet från borgmästaren att luta sig mot. Och att kvinnorna får lite mer frihet, om än inte valfrihet.

För igår var det val i Serbien. Eller var det det?

 

Stina Magnuson Buur

 

The snow must go on

Snö i Belgrad

Snöröjning i centrala Belgrad

Belgrad är inbäddat i ett tjockt lager snö sen en dryg vecka. Det är ca 10 grader minus och 40 cm snö. Med svenska mått inte så farligt med andra ord. Men Belgrad är helt förlamat. Det har ju blåst lite också. Regeringen utlyste snart ”state of emergency”, skolorna har varit stängda i en vecka, de flesta statliga arbetsplatser likaså. Kollektivtrafiken är det första som slås ut. Det räcker i och för sig med ett duktigt hällregn i Belgrad för att spårvagnarna ska sluta köra och trådbussarna trassla in sig i sina egna ledningar. Sen började strömmen komma och gå på olika håll och det är då man är tacksam över att bo i ett hus med centralvärme. Förra veckan började varorna till vår supermarket att sina. På onsdag firas Serbiens nationaldag och både onsdag och torsdag är helgdagar. På fredag har det utlysts nationell ”klämdag” och senaste budet är att hela denna vecka är ledig. Privata företagare uppmuntras också att stänga butikerna.

Konspirationerna spirar (som så ofta i detta land); en åsikt är att de styrande politikerna utropar kollektiv semester för att ligga bra till i årets parlamentsval. Andra menar att det görs för att ”spara ström”, främst från industrin, som sedan kan exporteras till andra länder och inkomsterna landa i egna fickor.

Några som inte tar ledigt är Kvinna till Kvinnas partnerorganisationer, som jobbar outtröttligt för kvinnors rättigheter. Även om en del valt att jobba hemifrån just den här veckan. Och på Kvinna till Kvinna i Belgrad jobbar vi såklart också på.

The show must go on. Även om serbiska myndigheter inte verkar hålla med.

Stina Magnuson Buur