Young Women’s Chaos in Istanbul

I and my colleague Katarina Härröd have had the opportunity to take part in the meeting of Young Women’s Network of South Caucasus in Istanbul the last three days. From time to time it has been chaotic; strong feelings, problems, “aha” points in discovering similarities and differences, a mixture of languages and new friendships all mixed with a spirit of young activism and a sense that everything is possible.

Tomorrow we leave Istanbul to continue with a smaller group of young people to take part in an Integrated Security Workshop; the weather forecast says it will be cloudy, rainy and cold but we hope for a warm and cosy atmosphere within the group which will keep us warm and motivated for the rest of the week.

Drawings of the participants' expectationsTeambulding within the network

 

Nu åker vi på en resa tillsammans!

Hej,

Sist jag var i Kurdistan var i april i samband med Integrated Security Workshop som vi höll i Dukok. För mig var det en enorm resa och stort på alla plan, framförallt privat. Ni kan läsa om det tidigare på denna blogg.

Nu befinner jag mig åter i Kurdistan och staden Erbil. Utanför är det 45 grader varmt och jag njuter av varje solstråle, av varje sekund. Sist trodde jag att jag hade nått maxgränsen för lycka men så fort jag anlände i torsdags fylldes jag av lycka som slog det med höga marginal! Nu har jag förstått att det är här jag hör hemma. Och värmen, den passar mig utmärkt! Men jag är inte här bara för att förälskas i mitt hemland utan för att träffa sanna hjältinnor från olika delar av världen som möts i ett utbyte. Jag befinner mig i Kurdistan i samband med WAC, Women and Conflict Resolution.

Många vet att Kvinna till Kvinna ofta reser, håller i workshops eller deltar på olika event, men inte mer än så. Därför ska jag under kommande dagar ta med Er på resan. Det är första gången jag deltar i WAC, min andra resa till landet och första mötet med många av våra kvinnorättsorganisationer. Denna resa är alltså främmande och ny för mig precis som den är för er… så vi åker ihop!

Senare ikväll kommer mer information om vad WAC är och vad denna resa syftar till.

Välkomna!

/Dona

Framme!

Hej!

Av någon anledning har jag inte kunnat komma in på bloggen och jag har därför inte kunnat uppdatera här så som jag önskat. Dock har jag under dessa dagar ändock skrivit en hel del. Publicerar nu det inlägg jag skrev när vi precis hade landat:

Jag ligger i min säng på hotellrummet, på tvn pratar de arabiska och ute står kurdiska flaggan på topp. Jag är på den vackraste platsen jag någonsin sett, en plats jag bara hört talas om genom historier och berättelser. När vi började närma oss Kurdistan satt jag som på nålar med blicken fast på vyerna utanför fönstret. Jag kunde inte slita mig loss trots att jag började få ont i nacken av att sitta som fastspänd i samma vinkel i timmar. Men jag kunde inte titta bort, för tänk om vi började flyga över Kurdistan och jag missade den första sekunden. Och plötsligt så började vi flyga över de kurdiska bergen, och jag blev stum. Fullständigt tom på det jag hade i mig och fylld med något helt nytt, något främmande, något jag alltid sökt efter. Jag fylldes ut med mig själv, hjärtat hamnade rätt. Och jag förblev stum ända fram till det att vi anlände på hotellet.

Mitt livs starkaste intryck fick jag när vi kom fram till hotellet. I receptionen möttes vi av tre män som Ala hälsade bekant på och kort därefter presenterade hon mig med namn och sa att jag är kurd. Han vänder sig mot mig och börjar prata kurdiska och när jag berättar att jag tyvärr inte kan prata kurdiska mer än några ord höjer han på tonen och säger tydligt:  Du är KURD, du ska kunna prata kurdiska glöm inte att du är kurd!  Jag lovar att anta utmaningen de kräver att jag är med i, att lära mig 10 ord till nästa vecka. Det fyller upp mig med glädje, de säger att jag är kurd, en av dem.

Vi går därifrån till två kvinnor som sitter längre bort och ska vara med på workshopen, båda väldigt vackra, beslöjade, glada och harmoniska. Ala hälsar på dem och de börjar att prata engelska och de berättar att de är från Bagdad. Jag blir knäsvag, tänk att de precis kommit från Bagdad, min plats, min familjs plats och jag kan se dem och de är lyckliga. Så säger de plötsligt: Du är riktig irakier, du ser ut som oss och din dialekt är riktigt bagdad dialekt. Så berättar jag att min pappa är irakier från Bagdad och snart visar det sig att vi kommer från samma område, samma gata, det vet var vi bodde. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger, visst är ni en av de familjer som blev utkastade från sina hem, jag känner att jag nästan bryter ihop i gråt och hon håller om mig. Det känns som en evighet där jag bara försvinner i hennes famn.

På 10 minuter gick jag från att vara enbart kurd till en sann irakier som alltid levt som svensk. Jag känner mig förvirrad och förstår att jag kommer så förbli. Förvirrad mellan vem jag är, vem jag vill vara och ligger att vara i etnicitet? Måste jag tillhöra någon eller något? Tankar flyger runt i huvudet just nu, allt från hur vackert allt är till vem jag är. Men en sak är säker, jag tillhör dem. De älskar mig. Den kärlek jag får här från mina medmänniskor är en kärlek jag aldrig någonsin fått.

Dona Hariri

Sjätte dagen utan el

Oljekällan i Kirkuk

Det är en förbannelse att vara i Irak på vintern. Inte så att snöstormarna drar förbi, men kylan inomhus förlamar en. Det enda icke-elbundna alternativ som finns är fotogenkamin både illaluktande, miljövidrig och hälsovådlig, men vad göra? Igår nådde det sin kulmen då även vattnet tog slut och jag kröp ner under det goa duntäcket, den allra bästa investering man kan göra om man vistas i Irak vintertid. Sommar och fyrtio grader varmt – kom snart!

Elberoendet är ett västerländskt dilemma vi har och det är oerhört nyttigt att leva med reservplaner och beredskap. Våra stränga säkerhetskrav, väl så viktiga, är något man skrattar gott åt här. Efter att ha levt i krig under årtionden  är detta så nära fredstillstånd man kan tänka sig hittills. Men ständiga el och vattenavbrott gör vardagen mycket besvärlig, framför allt för kvinnorna som sköter hushållen. Även de kvinnor som förvärvsarbetar eller studerar förväntas laga mat varje dag till hela familjen  som kan bestå av 5-15 personer, beroende på hur många som bor ihop. Det har gjort att en del familjer, både av statusskäl men också av behov, skaffar sig hemhjälp – gärna från Nordafrika eller Asien.

Maria Hagberg