Not just another day at the office…

So right now I am in Kazbegi participating in the Gender Theme Group Retreat arranged by UNWomen and Asian Development Bank.

Today I and Mariam Gagoshashvili from Women’s Fund of Georgia facilitated one of the sessions; Brainstorming on how to strengthen partnership with civil society organisations working on gender equality and women’s rights issues. A very important and appreciated element in our presentation were the findings of the small survey which we conducted in our networks of Kvinna till Kvinna partner organisations and Women’s Fund of Georgia grantees – so many thanks to each and everyone who took the time to respond to our small survey.

The discussions were lively and we hope that it will lead to increased cooperation between International organisations and local women’s organisations/groups in order to strengthen women’s organising and a women’s movement.

Mariam Gogoshashvili, Women’s Fund of Georgia and Sara Laginder, Kvinna till Kvinna.

The peak of Mount Kazbeg, view from hotel.

Vi rundar av.

Efter nästan två månader är det dags för oss att runda av det här äventyret. Tack vare vårt samarbete med “Kvinna till Kvinna”, har vi fått den stora möjligheten att göra sju veckor av vår sjuksköterskeutbildning i anslutning till partnerorganisationerna Avangard i Abchazien och WISG (Women´s Initiative Supporting Group) i Tbilisi. Vi hade våra förhoppningar innan avresan, men hade inte kunnat ana att det skulle bli så bra som det blev.

Så vad har vi fått med oss? Med risk för att skriva en hel roman här, väljer vi att sammanfatta svaret såhär: Möten med kloka, vackra, starka och insprerande människor – kvinnor. Kvinnor som brinner för att skapa och tillhandahålla sånna rättigheter som vi i vårt samhälle tar förgivet. Kvinnor som kämpar emot ett patriarkaliskt samhälle, för att återerövra sin egen respekt.

Ikväll ska vi följa med medlemmar från WISG på en offentlig politisk debatt i Tbilisi. Där ska några kandidater till den nya regeringen diskutera frågor gällande mänskliga rättigheter. Medlemmarna från WISG går dit för att ifrågasätta kandidaternas ståndpunkt gällande HBTQ-frågor. Levande aktivism!

Avslutningsvis vill vi delge denna bild, där vi gestaltar vår känsla av människorna på WISG. Keep up the good work!

Cecilia Ericsson och Marlene Ögren posar för medlemmarna på WISG

Tack för oss! /Cecilia Ericsson & Marlene Ögren.

Shared struggle

Lara Aharonian

Lara Aharonian

“Did you get an introduction to the situation in Armenia already, or do you want a short briefing?” Lara Aharonian, founder of the Women’s Resource Center Armenia (WRCA), is the one asking. We all nod eagerly, a briefing would be good.

One week’s visit to the South Caucasus has just started, and we are in the Armenian capital Yerevan. I travel together with a group of young feminists from Bosnia-Hercegovina and Lebanon, and staff from Kvinna till Kvinna. The aim of the trip is to give young women from conflict areas the opportunity to meet, to reflect upon their own activism and to exchange experiences in order to strengthen young women’s activism and peace work.

We sit tightly together in a small room decorated with colorful feminist posters and full of books and magazines. Lara Aharonian says that she’s not going to talk too much about the conflict between Armenia and Azerbaijan. Every word is politically sensitive and it easily becomes too unilateral, she says.
– If you want to know more, there is a lot to read, and I recommend that you listen to both sides, Lara Aharonian says, before she starts talking about the situation for women and women’s organizations in Armenia.

Her introduction lingers inside me. Lara Aharonian belongs to that part of the human race that usually is excluded from official peace negotiations, i.e. women, which is also the case here. I think about how the peace talks would have turned out if more humble, wise feminists like Lara Aharonian had been sitting around the negotiating table.

Meeting at WRCA, Yerevan, Armenia

Meeting at WRCA, Yerevan, Armenia

I am soon awakened from my thoughts. Lara Aharonian talks passionately about how WRCA is working to improve the situation of women in a country where domestic violence is seen as a private matter; where nine out of ten MP:s are men and the rise of nationalism makes it difficult and sometimes risky for the women’s movement and the LGBT movement to work. She shares stories of success with us, such as the “women’s march” where volunteers from WRCA wandered between villages in rural areas for five-six days to talk about violence against women. The feedback was positive and some women even joined the march along the way. Several women from these regions later on called the WRCA’s hotline for advice or to get more information.

Despite the fact that the small room is running out of air, the participants’ interest persists. Several of the Bosnian participants are full of enthusiasm and recognition – “they work exactly with the same things as we do, and they organize actions almost identical to ours!”, one of them exclaims. After the meeting business cards and email addresses are being exchanged, as well as plans to stay in touch.

Later during the trip, we will meet yet more feminists, in Azerbaijan for instance. Since the border between the two countries is closed, the ones of us going to Azerbaijan have to travel through Georgia. We notice that the conflict is present, albeit on a low level of intensity, and that it matters significantly which words we choose. But what we meet during this trip more than anything, are women who tirelessly continue to fight for a peaceful society, where peace not only means absence of armed conflict, but also that the war against women has stopped. This struggle transcends all nation borders, and it is a special feeling to be part of a moment permeated with that particular insight.

Karin Råghall

Projektplanering hos Amez i Halabja

Vi står i trädgården och tittar bort över bergen. På andra sidan ligger Iran. En natt för mer än 24 år sedan begav sig Awár och Dilan Daleni iväg från sin stad och tog sig över bergen för att börja ett nytt liv någon annanstans. Det var början på en lång och besvärlig resa men alternativet att stanna fanns inte då. Idag är de tillbaka och driver sedan 2007 kvinnoorganisationen Amez i Halabja.

Amez betyder ungefär omfamning och det är vad organisationen gör. Den är öppen för alla kvinnor i Halabja som vill komma till centret och ta del av deras aktiviteter. Det kommer kvinnor från alla grupper i samhället och från olika religiösa och etniska grupper och även personalen inbjuder till den omfamningen då de representerar helt olika grupper ur den kvinnliga befolkningen. Det pratas mycket om flickor och Emelia och jag blir lite förvirrade – är det inte en kvinnoorganisation? Jodå, men på kurdiska finns två ord som kan betyda kvinna och det ena har ett av de stora politiska partierna lagt beslag på. Följaktligen tog då det andra större partier beslag på det andra ordet för kvinna. För att visa på sitt politiska oberoende och inte bli förknippade med något av de politiska partierna har Amez valt att säga flickor vilket inte alls betyder att de endast vänder sig till just flickor.   De berättar stolt om en 64 årigkvinna som deltog i sportgruppen.

Continue reading

Barbed wire, beach and new roads…

So I am just having a small break in Zugdidi, Georgia after a very interesting week of meetings here in Zugdidi and the breakaway region Abkhazia.

The contrasts are many; first thing I noticed was hundreds of meters of new barbed wire, fences and a longer and more complicated procedure to enter the breakaway region Abkhazia. The Russian military is now controlling enter and exit of the breakaway region Abkhazia, and as I heard today some Russian military officers are telling local people, living in Eastern Abkhazia, that they need an Abkhaz passport to enter – however far from all inhabitants of Eastern Abkhazia have an Abkhaz passport – it is a long and complicated bureaucratic procedure to get one. Many of the inhabitants of Eastern Abkhazia depend on Georgia for health care and medical service.  From barbed wire to the stunning beauty of nature – the black sea and the mountains while travelling to Gagra.

All women I have spoken to during my intense trip, on the Georgian as well as the Abkhaz side, ethnic Georgian as well as ethnic Abkhaz women, witness that women during the conflict got a new role – as breadwinners of the family and that they also were caring so much for the wellbeing and health of their families – that women simply forgot about themselves. Women might have been in need of health care and medical service – however they didn’t prioritize themselves – which resulted in poor health status of women. Moreover as a consequence of the conflict domestic violence has increased.  In Abkhazia there are no mechanisms protecting women subjected to violence, and it seems like our partner organisations are alone in talking about domestic violence. Our partner organisations are working on increasing the awareness of domestic violence and its consequences and trying to prevent that gender stereotypes  hindering women’s equal participation in private and public life are maintained. A very important and hard work in the conflict affected communities.

Aneta, Maia and Nani, Avangard, at ther portable ultra sound which they bring to villages all over Eastern Abkhazia where women have little or no access to health care.

Better late than never – people living in Gali has been waiting for the road to be fixed for about 20 years now. Today was a historical moment when the road in front of Avangard’s office was fixed.

När kampen blir gemensam

Lara Aharonian

Lara Aharonian

”Har ni fått någon introduktion till situationen i Armenien, eller vill ni ha en kort genomgång?” Det är Lara Aharonian, grundare av Women’s Resource Center Armenia (WRCA), som frågar. Vi nickar ivrigt, en genomgång vore bra.

En veckas besök i Södra Kaukasien har precis börjat och vi befinner oss i Armeniens huvudstad Jerevan. Jag reser tillsammans med en grupp unga feminister från Bosnien-Hercegovina och Libanon och personal från Kvinna till Kvinna. Syftet är att ge unga kvinnor från konfliktområden tillfälle att mötas, reflektera över sin egen aktivism och utbyta erfarenheter för att på så sätt stärka unga kvinnors aktivism och fredsarbete.

Vi tränger ihop oss i ett rum som är dekorerat med färggranna feministiska affischer och fullt av böcker och broschyrer. Lara Aharonian säger att hon inte ska prata för mycket om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. Vartenda ord är politiskt känsligt och det blir lätt ensidigt, menar hon.

– Vill ni veta mer finns det mycket att läsa, och jag råder er att lyssna på båda sidor, säger Lara Aharonian innan hon börjar prata om kvinnors situation och kvinnors organisering i Armenien.

Hennes inledning dröjer kvar i mig. Lara Aharonian tillhör den del av mänskligheten som oftast utesluts ur officiella fredsförhandlingar, så även i detta fall. Jag tänker på hur fredssamtalen hade sett ut om fler ödmjuka, kloka feminister som hon hade suttit runt förhandlingsborden.

Möte på WRCA:s kontor i Jerevan

Möte på WRCA:s kontor i Jerevan

Snart väcks jag ur mina funderingar. Lara Aharonian berättar engagerat om hur WRCA jobbar för att förbättra kvinnors situation i ett land där våld i hemmet ses som en privat angelägenhet, där nio av tio parlamentsledamöter är män och där ökad nationalism gör det svårt och stundtals riskfyllt för kvinnorörelsen och hbt-rörelsen att arbeta. Hon delar med sig av framgångsberättelser, till exempel om hur volontärer från WRCA vandrade mellan byar på landsbygden under fem-sex dagar för att prata om våld mot kvinnor. Responsen var positiv och några kvinnor anslöt sig till marschen. Flera kvinnor från de regioner som marschen gick igenom har också ringt till WRCA:s hjälptelefon efteråt.

Trots att luften i det lilla rummet börjar bli kvav är intresset på topp. Flera av de bosniska deltagarna är alldeles till sig av entusiasm och igenkänning – ”de jobbar med exakt samma frågor som vi, och gör aktioner om samma saker!” utbrister en av deltagarna. Efter mötet byts det visitkort och mejladresser och planer på att hålla kontakten.

Senare under resan ska vi möta ännu fler feminister, bland annat i Azerbajdzjan. Eftersom gränsen mellan de två länderna är stängd får vi ta en omväg via Georgien. Vi märker att konflikten är närvarande om än på en lågintensiv nivå, och att minsta ordval kan vara känsligt. Men vad vi framförallt möter under den här resan är kvinnor som oförtrutet kämpar vidare för ett fredligt samhälle, där fred inte bara innebär frånvaro av väpnade strider utan även att kriget mot kvinnor ska upphöra. Den kampen sträcker sig över alla nationsgränser, och det är något speciellt med att få vara med om ögonblick som genomsyras av just den insikten.

Karin Råghall